Starkt kontrollbehov, cynism, tjat, ilska, klängighet, ytlighet, distans…Listan över olika sidor som vi visar upp sig i våra nära relationer kan göras lång. Med en person känner vi oss stabila och älskade, med en annan orolig och utbytbar. Eller så pendlar det mellan ytterligheter med en och samma partner.
En man har äntligen träffat kvinnan som han så länge längtat efter. Han känner sig avslappnad, engagerad, attraherad och förälskad. Hon visar tydligt att det är honom som hon vill vara tillsammans med, och efter några månaders dejtande har det övergått i ett seriöst förhållande. Den fullständiga lyckan borde ligga i hamn, men mannen börjar känna igen en tanke inombords som har saboterat tidigare relationer: ”tänk om hon sviker mig? Hon lämnade ju sitt ex när vi möttes så varför skulle hon inte kunna göra detsamma mot mig i framtiden?”
Han kommunicerar inte sin oro med henne, utan börjar istället vara extra vaksam: ”vilka vänner har hon på Facebook? Vad är det för slags personer som hon jobbar med?”
Samtidigt som kontrollen tar vid börjar han distansera sig genom att boka in alltfler helger utan henne. En Tinder app laddas t.o.m. ner ”för säkerhets skull.” Flera plan B upprättas eftersom rädslan spökar diskret men kraftfullt i bakgrunden. Som barn ”lärde” han sig genom att iaktta och konfronteras med nära vuxnas beteenden om att ”människor inte är att lita på.”
Att undvika hjärtats sårbarhet blir den medvetna eller omedvetna strategin för att inte förlora fotfästet. Den självuppfyllande profetian är återigen på väg manifestera sig i mannens liv, vilket ännu en gång kommer att ge honom kvitto på ”att kvinnor inte är att lita på.”
Tänk om vi blev bättre på att lyssna till och prata om det som tär på oss, istället för att utveckla en massa överlevnadsstrategier som förstår våra relationer. Rädsla visar sig i alla möjliga skepnader, men genom bl.a. anknytningsteori kan vi bli bättre på att förstå oss själva och en partner.
Vilka relationsmönster i dig själv ser du gå på repeat? Vilka personer blir vi när vi har modet att låta maskerna falla?
Michael Larsen – relationscoach
Om man berättar om sin rädsla och oro och ändå inte får gehör för det! Vad gör man då?
Hur gör man när det är tvärtom? Jag har ingen oro för sånt, men den andra har, hur bevisar man att inte är något/finns något annat?
Ja å ibland blir oron och rädslan bekräftad…och då får man bara inse att det ändå inte hjälper att oroa sig, för det man är rädd för händer ändå om det nu ska hända…man kan bara släppa taget…
Kloka ord Petra!!!!
Det svåra är att verkligen hamna där känslomässigt…att på nåt vis ge upp inför det som ÄR och vara beredd att acceptera det som är, ska vara och inte ska vara. Men livet leder en även dit. Till punkten då man inte har något annat val än att acceptera allt och fokusera på det positiva. Det man redan har och det som förhoppningsvis ligger framför. Som man bara inte kan se ännu…
Det blir lätt att man ser det som varit, inte det som ligger framför en precis som du beskriver. När fler tänker så, så kan man i alla fall utesluta att det är något fel på en. En klen tröst i alla fall.
Så intressant.
Har reflekterat mycket över mina beteenden genom kunskaper jag bland annat fått från dig Michael.
Jag tror mitt problem var ( för det får aldrig hända igen) att när han förstörde tilliten genom att vara otrogen (genom grovhångel) tidigt i vårt förhållande orsakade ett beteende hos mig att jag skulle prestera, arbeta och vara duktigare hela tiden. En inte kamp som grundar sig i uppväxten. I en fattig arbetarfamilj där praktiskt resultatinriktat arbete gav beröm. Ofta hörde man tala var silver men tiga var guld. Äldste brodern var gigantiskt duktig…som utbildade sig och arbetade långt borta.
Prestera mer….så syns du. Förra veckan sade en mellanchef…du är mycket ambitiös…shit!!! Detta är en varningssignal för mig…backa…ta det lugnt….du duger gott och väl på halvfart.
Detta beteende var inte bra i relationen. Skulle istället gått då exet inte kunde förstå vilken skada han gjort. Hans oförmåga att ta tag i skuldkänslorna (säkerligen pga hans uppväxt) i kombinationen med mitt beteende likt en arbetshäst undergrävde förhållandet redan efter andra året….men inte försen på 26e året tog det abrupt slut.
Ibland tänker jag…tänk om någon frågar mig…Vad är det bästa som hänt dig i livet? Vad skulle jag svara? Att lära känna mina barn? Vet inte? Kan lika gärna bli…att exet träffade en annan kvinna så att vi skildes!
Aldrig någonsin ska jag göra om misstaget att inte lyssna på mig själv.
Idag pratade jag med min chef och sade att jag kommer att dra ned lite på tempot och att jag behöver hennes stöd i att förankra några förändringar.
Insikt ger sådan harmoni och lycka….
Tack Michael
Jag är så tacksam över att ha hittat till denna plats där jag har fått ta del av så många viktiga berättelser och kloka reflektioner.
Det har betytt väldigt mycket för mig i den stora livskris jag befinner mig i.
Anna K, du har skrivit många inlägg som verkligen har berört mig mycket.
Tänker att allt, precis allt påverkas då det finns barn med i bilden…
Du gjorde de val du gjorde och höll ihop familjen, fanns där för barnen, det kan du inte ångra.
Men det är tufft att plocka ihop sig själv och känna framtidshopp efter en sådan erfarenhet, känner jag.
Ibland är det riktigt nattsvart…
När upprättelsen inte kan komma från den som har kränkt blir allt så svårt.