Idag har jag så pass fullt upp min bloggvän att jag kör en repris på ett äldre inlägg. Hoppas att du har det bra en dag som denna. I morgon kommer det att handla om hur vi kan tycka om, ja kanske t.om. börja älska oss själva.
Hade en längre period i mitt liv då jag skyggade undan ensamhet. Familjelivet jag alltid värderat så högt fanns inte längre i den form jag önskade vilket gjorde mig desillusionerad. Tänkte att om jag bara träffar en ny kvinna så kommer allt att bli bra. Det var inte så enkelt. Gamla sår läkte inte bara för att det fanns någon.
Sysslade med det som många gör: kompromissade bort mig själv för att slippa vara ensam. Trots att de röda varningsflaggorna var hissade redan från början då jag träffade någon var min tanke: ”värme kommer att uppgradera dem till vita flaggor.” Sökte kärleken i personer som inte var ämnade för mig av en mycket enkel och grundläggande anledning: bekräftelse på att jag dög och för att fylla ett tomrum. Detta var jag inte medveten om då.
Kruxet med ett alltför starkt ensamhetsobehag är att det gör oss desperata och rädda. Seendet blir grumlat och beslut fattas utifrån fel platser i oss själva.
Oron, ja ibland t.o.m. paniken för att riskera leva ensamma resten av livet, att inte se någon på kudden bredvid och tystnaden vid frukostbordet kan göra någonting med oss. Vi stannar kvar och greppar efter någon, även om det inte tillåter de bästa versionerna av oss själva.
Kryp inte in och göm dig bakom det ”lyckade”, icke autentiska kosmetikaskalet som jag gjorde. Det döljer ditt sannaste jag. Om du inte kan stå där inför en annan – avklädd med allt det du är: drömmarna, starka och/eller svaga hjärtat, modet, rädslorna, komplexen och kärleken är det helt säkert bättre att vänta lite till.
Skapa förutsättningarna inom dig själv ”för ett oväntat besök” genom att börja tycka om den du är – inte enbart för den du kanske en dag kan bli, utan personen här och nu. Det är din födelserätt att vara älskad för mer än dina potentialer och andras önskan om vilken de vill att du skall vara.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Precis detta strävar jag efter. Att stå ut med ensamheten och inte tänka bara jag träffar någon så blir det bra. Att klara mig utan att söka bekräftelse och förälskelse. Efter att ha blivit lämnad för åtta månader sen men efter en lång period av tvekan och ifrågasättande från min exman så är det svårt att se mitt värde om ensam. Han träffade ny efter några veckor eftersom det blev så ensamt tyckte han. Det gör att jag känner mig ännu mer misslyckad eftersom jag inte träffat någon. Vill leva med någon i framtiden men vill helst av allt leva med å acceptera mig själv. Att vänta med jakten på någon och vara nöjd med det. Så svårt efter tjugo års tvåsamhet.
Jag tror att det är den viktigaste lärdomen vi kan dra, den viktigaste tjänsten vi kan göra oss själva att inte jämföra oss, dra paralleller med vad våra ex gör. Att fastna i det, att definiera vår framtida lycka med hur han lever kan vara förödande får våra steg framåt. Även jag har blivit lämnad och krossad och ju mer energi jag lagt på vad han gör och hur han har det ju längre ner i ”sorggeggan” har jag hamnat. För om sanningen ska fram så gör det ju ingen skillnad vad som händer i hans liv vare sig han är lycklig eller inte. Vårt liv är vårt och bara vi själva kan forma framtiden för oss själva. Jag vet… det är svårt. Så fruktansvärt svår men boosta dig själv med positiva tankar när du fastnar.Jag är övertygad om att det vänder, men man måste låta sig själv sörja när det är tungt, låta ensamheten ta plats men inte fastna. Har man för bråttom, som att kasta sig in i en ny relation för att känna sig hel så tror jag att man gör sig själv en otjänst. Läka ut det gamla för att kunna ta emot något nytt. Jag tvivlar förstås själv ibland men jag ska igenom det. Det har gått ett år snart och jag är långt ifrån färdig men har på vägen lärt mig mycket om mig själv, kommit närmare mina vänner och vågar blotta mig och vara sårbar på ett sätt jag aldrig trodde att jag skulle göra. Prata om det du känner, skriv av dig ( själv har jag skrivit massor av brev till mitt ex utan att posta dem.Bara att få ur sig orden stärker) Du är inte misslyckad bara vilsen. Kompassen fungerar liksom inte än.Vi hittar ut, ge det tid bara / Maria
Du skriver fantastiskt fint och klokt Maria. Det märks att du reflekterat och agerat på ett sätt som stärkt dig. Vi tvivlar alla emellanåt, men det är åt vilken riktning vi strävar som räknas. Förr eller senare har en inre stabilitet tagit fäste. Värme till dig.
Så fint skrivet Maria! Känns som du vet vad jag pratar om men att du kommit längre än jag även om jag förstår att ett år inte är tid nog att känna sig färdig. Så klokt om tankarna att jag inte ska jämföra mitt liv med hans å att jagmåste gå vidare själv. Tack Maria!
Bra att du inte flyr in i något nytt Åsa. Det kommer att göra dig starkare. Bättre att vara själv än ensam i tvåsamheten. Tack för att du delar med dig. En dag skall det tunga ge med sig. Värme till dig.
Tack Michael! Dina ord värmer och stärke! Så klokt du skriver i dina bloggar. Det hjälper mig genom en svår tid. Tack!
Tack!
Kan alla människor verkligen trivas med att vara ensamma? Jag vantrivs jättemycket, tror du att jag kommer trivas bättre när jag vant mig mer, har läkt lite bättre samt tycker mer om mig själv? Har så himla svårt att se att det kommer att kännas bra att vara ensam…ska också tillägga att jag gärna och ofta gör saker helt själv, tycker om det men vill ha någon att komma hem till….
Det vi tänker om oss själva blir som en magnet – vi attraherar omständigheter. Din utmaning verkar ligga i att gå från en negativ till positiv inre dialog. Ja, jag tror att alla kan börja trivas i det egna sällskapet. Kram
Du har rätt, håller på att öva på att vara snäll mot mig själv. Dock trivs jag som allra bäst ensam, föredrar att shoppa, se på tv, äta lunch och promenera helt själv, har ju varit väldigt ensam i mina äktenskap och är kanske van. Men du får mig att fundera….varför vill jag vara i par om jag inte fått så mycket tillbaka och vad skulle jag vilja ha ut av ett förhållande…ska fundera.
Linda det låter som om du egentligen tycker om att vara ensam men jag tror att vi alla påverkas av hur det borde vara, hur andra har det. Jag tror att du kommer hitta en tvåsamhet som passar dig. Det kanske inte är äktenskapet och alltid leva ihop. Det kanske är att ha någon som betyder något extra men som inte alltid måste vara där fysiskt. Du låter ändå trygg med dig själv i grunden och det finns män eller kvinnor – jag vet ju inte vilka du vill leva med- som också kan leva isär och ihop.