Vi tror att om vi är tillräckligt snälla, omtänksamma, kärleksfulla, ser partnerns behov, är sexatleter (eller åtminstone lite attraktiva), kommer förhållandet att hålla i all tid och evighet. Du har säkert också insett att den matematiska formeln över DEN SÄKRA RELATIONEN inte finns.
Som barn fick de flesta positiv uppmärksamhet när de var ”duktiga”, smarta och presterade väl. Dessa belöningssystem följer oss upp i vuxen ålder och vi förfinar dragen inom oss själva för att vara älskade. Vem vill sorteras bort och hamna i de övergivnas sällskap?
För vissa bland oss, beroende på känslighet, är det extra viktigt att vara omtyckt och vi är beredda att gå långt på anpassningens väg. I ett parförhållande kan detta vara förödande, eftersom för stor dos anpassning och bekräftelsehunger gör oss alldeles för beroende. Vi blir till sociala kameleonter och förhandlar ständigt med de egna behoven. För visst blir vi inte lämnade och vi är perfekta? Pam!!
Jag var där själv en gång och närmaste granne var oron över att inte duga. Du blir oattraktiv inför dig själv, vilket är början till slutet.
Vad sägs om att ta ett par steg tillbaka och fråga dig själv:
Vad händer med mina färger när jag är alldeles för anpasslig?
Hur ser det ut när jag börjar stå upp för mig själv?
Vad är inre styrka och integritet enligt dig, i en relation?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Intressant och svårt på samma gång. Det är ju viktigt i ett förhållande att man kan anpassa sig men samtidigt är det inte bra om man anpassar sig för mycket och det bara är den ene som hela tiden anpassar sig och kompromissar. Det måste komma från båda håll. Jag vet så väl också att när man tvivlar på sig själv och sin förmåga på olika saker, så blir man oattraktiv. Även om man egentligen kämpar för att bli mer attraktiv.
Oj, vad jag har kämpat för att vara ”perfekt”. Men jag lyckades inte, kände mig därför misslyckad och det lyste igenom och därför blev jag mindre attraktiv för både mig själv och för min partner. Jag har insett hur fel jag gjorde på många sätt. Men nu är det försent att reparera de felen. Kanske är det ändå en styrka att jag kan se nu varför han tröttnade på mig.
Jag har inte sett det som att jag anpassat mig utan att jag tycker om att ge och få andra att må bra. Men har inte i mina äktenskap fått så
Förlåt råkade få iväg det för tidigt….mycket tillbaka. Är det för att jag träffat så egoistiska män som jag fått så lite tillbaka? Skulle önska ett förhållande där jag får iaf 30% tillbaka…
Håller med dig, linda. Jag tycker också om att ge och gör det gärna men känner som du, att jag inte fått så mycket tillbaka.
Där har jag varit …!
Jag gav o gav. Vill allas bästa. Ville duga. Ville leva upp till alla hans krav. Men de var omöjliga. Kärlek och ömhet fick jag inte för det hade jag inte förtjänat. Efter skilsmässan har jag mått uselt trots att det var en välsignelse. Min hälsa är i riktig fara nu efter alla år då jag kämpat på trots stress, sömnbrist, ångest osv. Jag hoppas jag kan vända detta och snart må bra.
Du skall inte behöva ”vända på detta” ensam maja.
Jag har alltid varit ensam. Visst finns folk omkring mej. Men jag släpper inte in. Inte längst in. Vågar inte…