De flesta av oss ser värdet och styrkan i att kämpa. Att ge allt vi bara kan och senare känna belöningens behagliga vindar mot ansiktet. Detta gäller nästan alla områden i livet. Men bara nästan.
Emellanåt hittar vi istället våra resurser och kraft när vi ger upp. Då vi slutar försöka. Detta gäller särskilt i relationer som inte höll, även om vi är personen som vill se en fortsättning. Vi försöker och försöker, ständigt flirtande med hoppet om att hon eller han kanske en dag ändrar sitt beslut om att vilja skiljas åt.
Kampen kan pågå länge: i veckor, månader och i vissa fall, år. Människor som vill oss väl säger: ”gå vidare. Du är värd mer än detta.” Vårt förnuft vet hur rätt de har men det som kallas hjärta kan inte släppa taget.
En dag; plötsligt eller etappvis insjunkande känner vi det: ”det är inte lönt. Det här ger mig ingenting och livet hamnar bara i standby.” Först känner vi troligen vemod och nostalgi, men lite senare infinner sig ett lugn. Inte ett apatiskt sådant, utan ett konstaterande – en acceptans över att det är som det är. Vi inser att kärlek inte är något vi skall behöva jaga.
ATT BLI VÄN MED MAKTLÖSHETEN KAN VARA DET SOM GÖR OSS FRIA OCH STARKA PÅ RIKTIGT.
Finns det någonting i ditt liv som du behöver ge upp för att kunna leva större?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Jag behöver ge upp, det jag trodde var mitt livs kärlek. Jag behöver ge upp någon jag trodde fanns, men visat sig vara någon annan. Jag behöver ge upp något jag investerat alla mina känslor i. Jag behöver ge upp något som fick mig att riva den tjocka mur jag byggt upp. Jag behöver ge upp.. Nä minsann jag behöver inte alls ge upp. Jag behöver ge respekt. Respekt till mig själv! Att det ska vara så svårt? Att tänka det är som det är, det är enkelt i jämförelse med att ge upp och respektera sig själv.
Så sant Mariel – respektera sig själv, vilket även inkluderar misstagen vi gör längs med vägen. Lyfta oss själva i tanken när vi faller. Tack för att du delar med dig.
Det kanske är just det som är en del av det svåra, att erkänna OCH acceptera sina misstag. Att känna att det är ok, men att man duger och kan gå vidare ändå.
Det är som det är…
Det är så sant det du skriver. När når man balansen mellan hopp och att ge upp och när tippar brädan över så att man kan börja släppa på kontrollen? Låta det som som händer bara hända och sluta kämpa, vara till lags och parera. Förnuft och känsla lever sina egna liv. Vad som är bäst för en i långa loppet är inte alltid det som är lättaste att genomföra. Man ÄR beroende av andra människor hela livet. Hur mycket man än strävar efter självständighet och sinnesro i sig själv så påverkas man mycket av vad den eller de personer som finns i våra hjärtan gör och säger. Och skulle vi inte påverkas så fanns de inte i våra hjärtan. Det är alltid en risk att våga älska, men vad är alternativet?
Så sant Mia – vad är alternativet?:-)
Alternativen är inga Utan som du skriver Vi skall inte behöva jaga kärleken och vi skall inte behöva förtjäna de Utan den skall bara infinna sig just där <3. Att även kunna sätta gränser att NU är det tillräckligt i våra relaitioner för att ge den andre eget ansvar för att utvecklas i sin svaghet. Att inte curla bara för att vi tror att vi gör dem en tjänst. Det är helt fel då kommer de aldrig att ta eget ansvar och deras egen utveckling kommer aldrig at utvecklas.
Att få ta konsekeveneran av sitt handlande mot oss betyder inte att vi inte äslar dem Utan de betyder att vi älskar dem så mycket att vi står tålmodigt kvar och inväntar dem tills de kommer ikapp. <3
När det inte går så är det bara att gå och lämna dem där de är För vill de inte förändra sig för sin egen skull så kommer de aldrig att prioritera att förändra sig för oss. För vi är inte den viktigaste individen för dem utan de är deras eget JAG.
Vill de stanna kvar i dåtiden så mister de framtiden <3