Kan inte undgå höra de två äldre kvinnorna som sitter och pratar med varandra på restaurangen. De badar i negativa meningar. Inte ett enda upplyftande ord. De när varandra i samtalet (här sitter jag och klagar på att de klagade). En tävling i skitsnack om andra och sina egna liv. Ett spa med tristessbehandlingar.
Vi har ett ansvar inför oss själva – att emellanåt andas djupt, dra i nödbromsen och undra i tanken: ”vad gör den här personen, konversationen, relationen och sammanhanget med mig? Vilka skyddsåtgärder behöver jag ta till för att inte uppslukas?”
Har lärt mig genom klientberättelser att ju längre vi är tysta, klagar, allierar oss med återkommande besvikelser och tänker: ”det blir nog bra en dag”, blir vi alltmer accepterande inför dåligt mående. Förgiftande relationsmiljöer verkar förlamande på våra emotionella nervsystem. Vi blir mästare på att stanna i det vi egentligen inte skall vara kvar i. Vad händer med glöden i ögonen?
Jag sneglar på de två kvinnorna och föreställer mig två flickor i mellanstadiet som leker, skrattar, upptäcker, drömmer m.m. Som inte bar på några mentala fotbojor och där tiden inte lyckades dra ned mungiporna. Vad hade de pratat om då?
I det tydliga seendet bor val och möjligheter. Runt tidshörnan väntar någonting bättre på att få stöta ihop med oss.
Önskar dig en fin måndag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Håller helt med dig i det du skriver! Jag upplever det här dagligen i mitt arbete med att hjälpa människor se sin potential. Ibland är det svårt att få individer förstå hur tankar och förhållningssätt påverkar vårt mående. Men genom att uppmärksamma individen på hur det fungerar samt ge lite verktyg så har vi i alla fall sått ett litet frö
Så sant Annecharlotte! Små förändringar kan leda till stora resultat.
Vad finns det för skyddsåtgärder att ta till för att inte uppslukas?
En jättebra fråga Johanna! Tror det får bli ett blogginlägg kring det:-)
Jag vill vara säga tack för dina kloka ord. Jag är just nu i ett förhållande där kontrollbehov och aggressionsproblem har förgiftat oss och vårt förhållande.
Dina ord får mig att tro och hoppas att det väntar något bättre runt hörnet. Ändå är det så svårt att ta det där steget. Att samla kraft och säga de där orden.
Och att man mitt i allt dåligt kan sakna och känna med någon som gjort en illa.
Kanske är jag inte redo att ta det där samtalet än.
Men jag vet att jag måste göra det.
Ha en fin måndag!
Tack för att du delar med dig Karin: mod brukar komma till oss när vi tar de första oroliga stapplande stegen. Att kunna prata även om rädslan drar i oss. Vi gör ju även rätt mot den andra genom att säga som det är.
Känner så väl igen det du skriver! Jag kunde också fastna i att tycka synd om min partner som ”inte visste bättre” och rädslan över att sakna allt det som ändå var bra, tog över ganska länge. Även om hans beteende gjorde mig sårad och ledsen. Jag vill alltid försöka förstå och släta över, eftersom det är enklare än att ta steget. Till slut kvävs man och då finns det ingen annan utväg.
Ja vi har ett ansvar. Mot oss själva, jag håller med dig om att vi har mycket lättare för att hålla oss kvar i det negativa. Jag vet inte varför, ibland när jag själv faller dit att se det omöjliga med det mesta har jag åtminstone gåvan att känna att det blir fruktlöst. När jag istället ser att det just nu är tufft på ett visst plan men att se det som en utmaning är jag mer på rätt väg. Jag väljer själv och det är en början!!
Likadant i relationer när vi fastnar i att bli ett offer för att partnern inte gör rätt. Vi har bara ett liv och det mest vilar på vårt eget förhållningssätt till livet. -hur vill jag ha det?? Se motgångarna som att jag behöver ta till mig mer, och bli uppmärksam på eller som ett hinder.
När vi pratar illa om människor säger det ju mer en själv än om den personen.
Håller med dig i det du skriver Cecilia! Därför så oerhört viktigt jobba med sig själv, så att vi inte fastnar i nedåtgående spiral. Blir oändligt mycket tuffare om vi tror att vi måste klara allt på egen hand.
Absolut behöver vi varandra för att få syn på saker. Vi speglar oss i varandra och får perspektiv. Men ibland blir vi varandras slasktrattar om vi ser upp med att dra ner varandra i offerskapet. Ibland är det bara fråga om nyanser i att dela med sig och ta eget ansvar till att bara skylla på andra och ta till offerrollen. Vi måste däremot förstå vår värld och det r vi genom att förstå oss själva.
Har ibland ställt frågan till personer i min närhet som gnällt ”blir det bättre av att gnälla?”
Med glimten i ögat blir det en effektiv tankeställare.
http://www.adlibris.com/se/bok/skick-och-oskick-pa-jobbet-konfliktbehandling-pa-arbetsplatsen-9789163391729
Den här boken var en ögonöppnare för min del kring detta med att alltid ha ett val.
Hej,
fantastisk blogg, tusen tack.
Önskemål om ämne..Har gått vidare till ett nytt kapitel i mitt liv, ett fantastiskt kapitel. Både jag och mitt nya ”kapitel” har varsitt liv bakom oss, försöker nu starta ”vårt” gemensamma. Mitt gamla liv är, på gott och ont, inte lika påtagligt som hans gamla liv är. Vi står på olika förutsättningar, kan man säga. Hans förutsättningar ngt mer ”normala” än mina då mitt barns far valde att flytta ifrån sin son (efter separation). Jag fick då bygga upp en egen värld med mitt barn. Den man jag nu träffat har kvar ”sin värld, sin ryggrad” med sitt gamla liv. Jag upplever det så iallafal. Upplever att han förpliktelser är större mot den gamla familjen än mot mig. Fullt medveten om att det är för barnens skull, han är en fantastisk pappa och tar sitt ansvar. (det jag saknar i mitt liv). Men jag känner att han på ngt knasigt sätt mer tillhör hos sin gamla familj än med mig, jag backar alltid när det gäller hans gamla liv, har sådan respekt för dem. Men vad som händer i den stunden är att jag förminskar mig själv. Jag sätter deras gamla liv/pågående liv mer i centrum än vårt nya. Jag upplever inte att han är min man fullt ut, då hans skyldighet är större i en annan familj. Rädd att fälla krokben för mig själv och min andra chans här i livet!
Mia, jag känner igen mig i dina rader – mitt ex har flyttat från barnen, den nya (nu ex han också) prioriterade sin gamla familj. Det var en av anledningarna till att det inte fungerade mellan oss. Han gjorde några försök att skapa kontakt med mina barn men de blev inte så lyckade. I överlag stannade relationen på toleransnivå från hans sida, vilket gjorde att jag började tycka synd om mina barn. De hade ju redan en som inte var närvarande… Jag längtade efter samhörighetskänslan, att ta ansvar för varandra och varandras barn om inte på bonusföräldranivå, i alla fall på en bra kompisrelationsnivå. Med mindre nöjer jag mig inte längre. Hellre utan partner än med en som inte vill ha en bra relation med mina barn också. Så länge barnen är unga är det oerhört viktigt att även de känner sig sedda och välkomna i relationen.
Tack Erika! Ja, exakt. Det är samhörighetskänslan man är ute efter. Vill så gärna att det ska vara möjligt att hitta den! Vill inte leva som två familjer i en. Önskar dig o dina barn all lycka i världen!!!
Tack, Mia! 🙂
Önskar er all lycka också!
Jag möter ofta människor som är som de två klagande damerna. Många har fastnat i detta och det är så lätt att själv falla dit och börja se negativt på allt när man träffar sådana människor. Det känns som om det negativa är lättare att ta till sig, det är precis som om det biter sig fast.
Hej!
Ja där har man ju varit, suttit och beklagat sig och snackat skit….
En tillfällig urladdning men ingen behaglig känsla i magen ändå.
Det är kanske så att först när man slutat beklagat sig som livet går vidare.
Är så glad att det positiva tagit över och att man kommit så långt, älskar min frihet och livet 🙂
Tack för alla intressanta bloggar, gillade din jämförelse med antikrundan igår 🙂
Tack alla kloka medmänniskor och tack Michael! Det finns guldkorn att hitta här på bloggen varenda dag.
Tack fina Tove!
Ja, så viktigt att vara uppmärksam både på sitt eget beteende och vad man dras med i. Det är så himla lätt att ondgöra sig över andra och fastna i det sättet att prata. Att bli medveten om det och istället både dra sig själv och andra uppåt gynnar alla. Jag vet ingen annan som jag kan fnissa och skratta och prata med som en kompis som haft ungefär lika galet som jag. Vi kan mötas i det, kanske mer respektlöst med varandra än med andra människor som ju bara ser det förskräckliga, och faktiskt ha galghumor och se det komiska i det. Otroligt befriande!
Kan bara hålla med om hur viktigt det är att vara uppmärksam både på sitt eget beteende och vad man dras med i. Det är så himla lätt att ondgöra sig över andra och fastna i det sättet att prata. Jag vet ingen annan som jag kan fnissa och skratta och prata med som en kompis som haft ungefär lika galet förhållande som jag. Vi kan möta varandra, kanske mer respektlöst än med andra som inte varit med om liknande och ju bara ser det förskräckliga. Med hjälp av galghumor, se det komiska i det galna och jobbiga och trasiga och till och med driva med oss själva. Otroligt befriande! Och ett sätt att överleva!
Skratt är en fantastisk ventil. Härligt med en sådan vän Nenna:-)
Hej! Jag vill bara tacka dig för din blogg. Den har hjälpt mig genom krisen jag hade i höstas, då jag blev lämnad. Tack för det! Jag har sparat vissa av dina texter i ett Word-dokument, så jag kan läsa och påminnas 🙂 Fortsätter att följa din blogg. Allt gott till dig, /Joanna
Så glad jag blir att höra Joanna – att du ett ”ryggstöd” i bloggen. Allt gott till dig med. Kram
Så himla otroligt mitt i prick. Trasiga föräldraförhållanden gjorde att jag tillslut fick byta bana och under ett par år ”självläka”, distansera mig från tunga känslor och saker jag inte själv hade förmågan att förändra. Jag blev starkare än något jag ens trott var möjligt och träffade sedan någon som förändrade mitt liv, lugnade ner min stenhårda hud och öppnade upp kärleken under. I höstas föll jag rakt ner i de djupaste av hål efter att just den närmsta och bästa människan jag vet inte ville mer. För två veckor sedan insåg jag att min värld är för komplex och för tung av saknad för att hanteras ensam, det är inte meningen att jag (och många fler där ute) ska klara av djupt rotade mörker på egen hand. Det har legat och grott i många år nu, gömd bakom vardag och lycka i stunden. När jag kom på detta var jag ute på en promenad längs vattnet och såg solen lysa starkt runt hörnet på en huslänga – jag tog en bild och skickade till en vän och erkände att jag inte klarar av allt på egen motor. Jag har sökt hjälp så jag kan få prata med någon, mitt nya kapitel börjar nu. Precis som du beskriver Michael så väntar ljuset runt hörnet – när vi slutar tillåta dåligt mående som vårt standardtillstånd. Tack
Fantastiskt fint skrivet Johan. Ja, punkten när vi inte klarar allt på egen hand…Tack själv för dina ord!
Fint att läsa, lycka till Johan!! ❤️
Lycka till, du har tagit ett stort och viktigt steg.