relationer

Kan inte undgå höra de två äldre kvinnorna som sitter och pratar med varandra på restaurangen. De badar i negativa meningar. Inte ett enda upplyftande ord. De när varandra i samtalet (här sitter jag och klagar på att de klagade). En tävling i skitsnack om andra och sina egna liv. Ett spa med tristessbehandlingar.

Vi har ett ansvar inför oss själva – att emellanåt andas djupt, dra i nödbromsen och undra i tanken: ”vad gör den här personen, konversationen, relationen och sammanhanget med mig? Vilka skyddsåtgärder behöver jag ta till för att inte uppslukas?”

Har lärt mig genom klientberättelser att ju längre vi är tysta, klagar, allierar oss med återkommande besvikelser och tänker: ”det blir nog bra en dag”, blir vi alltmer accepterande inför dåligt mående. Förgiftande relationsmiljöer verkar förlamande på våra emotionella nervsystem. Vi blir mästare på att stanna i det vi egentligen inte skall vara kvar i. Vad händer med glöden i ögonen?

Jag sneglar på de två kvinnorna och föreställer mig två flickor i mellanstadiet som leker, skrattar, upptäcker, drömmer m.m. Som inte bar på några mentala fotbojor och där tiden inte lyckades dra ned mungiporna. Vad hade de pratat om då?

I det tydliga seendet bor val och möjligheter. Runt tidshörnan väntar någonting bättre på att få stöta ihop med oss.

Önskar dig en fin måndag min bloggvän!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare