Oavsett om vi tycker om det eller ej – om det är politiskt korrekt eller inte så är det så här det ser ut: kvinnor testar relationen och sin partner i mycket högre grad än vad män gör. Och det kommer inte att ta slut! Förväntar mig inte att du skall hålla med om det jag skriver, men flirta ändå med idén:
Hon vill känna att du är någon att räkna med. Även då väderleken inte är en solig och fantastiskt stilla junimorgon. Om det finns substans i det du presenterar gällande din person. Det finna alldeles för många brutna löften där ute. Drömmar som bara varit vaga och tveksamma önskningar.
Om du fullständigt tappar greppet när hon försöker dra dig ut på ”djupare vatten”, vet hon att du inte kommer att möta upp henne då det verkligen behövs. Det handlar om trygghet. Att känna tilliten till dig! Om du vobblar hit och dit när det hettar till, förångas hennes känsla av samhörighet.
Mina klienterfarenheter, liksom privata säger mig: kvinnor vill se om ord och handling är i synk. Alla kan lova stort men att gå hela vägen är någonting helt annat.
Återigen: det har ingen betydelse om vi tycker om det eller ej: testen kommer! Inte en gång, utan många. Se till att ha dina emotionella stötdämpare i ordning.
Varför testar kvinnor? Därför att vi män säger och lovar en massa saker under dejtingstadiet och de första förälskelsemånaderna. Hur omtänksamma, stadiga, pålitliga, förstående, handlingskraftiga etc. vi är. Lever vi det säger?
Kvinnan vid din sida vill se om hon är mer än en social trofé för dig. Någon som du väljer att älska varje dag. Kan du fylla ditt eget liv med mening och syfte så att du inte gör henne till dina emotionella kryckor? Någon du sätter på piedestal på bekostnad av ditt självvärde. Gör din livsberättelse väl grundad.
Allting börjar inom oss själva: jobba på den personliga utveckling så att du kan respektera och tycka om bilden i spegeln. Utan photoshopad fernissa. Det bästa vi kan ge i kärleken är den bästa och mest genuina versionen av oss själva.
P.S. Ja, även kvinnor delar ut löften, men de är oftast inte i närheten av så storslagna som många mäns.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tyvärr så sant Michael, har stött på så många män som pratar runt, men håller tunt. Många säger så fina saker, men kan inte stå upp för det när det väl kommer till kritan, när det börjar blåsa det minsta lilla.
Och jag har med stor tydlighet och beslutsamhet att jag är färdig med denna typ av män. Jag tänker inte längre vara någons emotionella krycka, som jag varit de senaste 25 åren. Jag är SÅ trött på det och SÅ färdig med det.
Lever alla gånger hellre ensam om jag inte hittar mannen som faktiskt kan visa upp handling som backar upp de fina orden.
Wow!
Det där var synnerligen intressant att få ”sanningen” på pränt. Visst testar vi, jag! Och med erfarenheter, ålder och olika möten blir det tydligare och mer betydelsefullt. Jag vet vad jag behöver, vad jag vill och vad jag har att ge. Den bästa, mest öppna och nakna versionen av mig, är värd detsamma tillbaka.
Men när jag testar, måste jag också vara beredd på resultatet och ta ställning till det och inte blunda för signaler, utan istället ta beslut och välja väg.
Tack för dagens inlägg, som väcker tankar i mig!
ja visst är det så! vill jag veta? tål jag svaret? orkar jag ta konsekvensen av svaret??
Åh, blir alldeles gråtfärdig!
Så sant, så träffad och känner mig samtidigt inte ett dyft skyldig. Erfarenheten säger att jag måste veta vad som är äkta, är det inte äkta kan det vara och då ska jag inte ta mer skada av det.
Jag testar ganska mycket nu och jag märker att mannen står kvar, lika trygg som innan. Han gör precis som han har sagt, det är en helt obeskrivlig känsla av lättnad.
Kan även tänka mig att om det finns en trasig/trasslig relation bakom kan testandet bli värre. Men då gäller det att jobba för att hitta grundtryggheten i sig själv.
Tack för en fantastiskt bra blogg Michael, jag har följt den dagligen sen 31/12 den ger många bra tankar och insikter.
Med värme <3
A man doesnt need to be perfekt to make a women happy, all he needs to do is to be the man he said he was when he first met her….
Skulle det inte vara bättre att männen höll sig till sanningen redan i första läget? Jag lovar själv aldrig mer än jag kan hålla och ibland behöver man ju inte ens testa utan bara spendera lite till tillsammans, så inser man att det mesta var guld och gröna skogar..
Flrstår att alla inte är så här, men han jag bodde med i 8 år sa så mycket men handlade inte därefter! Hur kan man bara säga till någon att man vill bli gammal med den personen, och att man älskar den personen ena dagen för att i nästa gå till någon annan? Hur Kan man medvetet såra någon som man säger att man älskar?
Det undrar jag med, MItt ex sa att han vill dela sitt liv med mig och någon månad senare lämnade han mig.
Har insett att så länge jag själv inte kan tycka om alla delar i min personlighet, är jag rädd för att bli avvisad när jag visar hela mig. Och då söker jag bekräftelse hos män som antingen avvisar mig från början eller som gör det efter ett tag eftersom jag söker för mycket bekräftelse. Allt är egentligen en jakt på att hitta kärleken till mig själv genom andra. Och det går riktigt dåligt 😀 Jag serverar mig själv fler och fler avvisanden och en ännu sämre självkänsla och självbild blir resultatet, Och tänk, allt handlar om att jag inte själv tycker om de sidor hos mig själv som kommer från mitt bekräftelsebehov. Men på ett sätt är det skönt att kunna förstå att problemet sitter inom mig å sen bara visar sig utåt i verkligheten. Så lyckas jag ändra saker på insidan borde saker ändras på utsidan.
Fortsätt bara! du är på rätt väg, och om du behöver fler lektioner kommer dom! lita på livet! <3
Å idag var det en man som sa till mig: Petra, jag tycker om dig just för att du är den du är…glöm inte det!!! (Jag har testat honom rätt hårt) Å jag insåg att jag verkligen inte klarar av att tro på det han säger!! För att jag själv inte klarar av att tycka om mig själv just så, för att jag är den jag är. Det var en rejäl tankeställare!
När är det nog och när har man passerat en gräns…en liten trivial sak blir ngt jättestort och mannen i fråga skriker på mig o skäller inför barnen. Att jag förstör för familjen, jag har en skitlön(han tjänst 3 gånger så mycket). Natten sover han på övervåningen. Kvar står jag oförstående hur ngt litet kan göra en människa så arg. Försöker tona ner det o säga”men snälla du ta o lugna ner dig etc” på morgonen möts man av en smiley med hjärtan o ett ”godmorgon” själv känner jag mig kränkt, är det ok att trampa på ngn o sen är allt ok? Blir arg o skriver jag vill ha en ursäkt för hans beteende. Jag får inget, däremot ska JAG be om ursäkt….. Han kommer hem jag säger” jag kräver en ursäkt så är det glömt” får då till svar ”Du kan skita dig arslet med näven”… Hur bemöter jag!!! Kram lilla jag.
förklara! en liten sak för dig, en stor för honom? inte bra…..prata ut!
Anna du måste ta tag i din relation!
Han får inte bete sig så emot dig.
Mitt ex fick mig att må dåligt och krävde ursäkter av mig.
Min självkänsla var riktigt kass när vi separerade för ca 15 månader sedan.
Tar tid att läkas och bli hel igen. Mina barn fick se en mamma som inte stod upp frö sig själv och det var inte heller ok.
Vilken kvinnosyn ska vi förmedla till våra barn?
Så tänkvärt att män lovar och sedan inte lever upp till sina löften.
Är det kanske lite politik inblandat eller handlar allt om anknytning???
Jag inser att den människa jag är speglar mammarollen, hur jag är som älskande och som vän, kollega etc.
Kram på er
Tack för svar Martina!
Det här med att så fort man ”står upp för sig själv” så vänds det alltid emot en och det blir alltid ens eget fel, är det ngt du oxå känner igen dig i? Det är alltid jag som försöker lugna ner situationerna , håller mig lugn (blir superlugn) inför barnen. Vill inte de ska höra o uppleva bråk. Ibland skriker den stora pojken tillbaka ”Sluta vara arg på mamma”. Jag vet liksom till slut inte vad är rätt, vad är fel? Varit iväg på en miniweekend vilket han tog upp o menade på att nu är månadens pengar slut pga mig, detta sägs inför barnen. Fast ngt vi varit överens om sen långt tillbaka. Jag får aldrig ett förlåt etc. Jo om jag ngn bett om det kan han sagt det. Men aldrig av egen vilja. Har du klarat dig o känner dig starkare? Stor Kram!
Anna! Egentligen tänker jag att man inte kan råda någon annan vad de ska göra, alla måste hitta sin egen väg.
Men jag vill dela med mig om att jag vet i alla fall något om vad du är i. Med min make var det också så att allt egentligen började spåra ur när jag började stå upp för mig själv.
För ett halvår sedan lämnade han mig och jag sjönk. Vänner sa till mig att det faktiskt kunde komma en dag när det var jag som inte ville ha honom tillbaka. Jag trodde de bara försökte vara snälla, för jag ville under flera månader inget hellre än återförenas.
Men så vände det. Jag har jobbat mycket med mig själv och insett att orsaken till mitt dåliga mående under flera år var mitt äktenskap. Min man är också den typen att vad jag än säger så är det mitt fel. Om jag blir ledsen av hans beteende så är det bara jag som upplever det så, inget som han menar. Men om han blir ledsen av mitt beteende så menar han att jag måste ändra beteende.
Den frihet jag upplever nu är enorm. Och jag inser hur förminskad jag blev i mitt äktenskap. Nu börjar jag hitta tillbaka till mig själv igen, till lyckan över livet i sig.
Så det som kändes som att världen gick under har nu vänt till frihet och lycka. Och jag börjar faktiskt tycka om mig själv igen, och inser mer och mer hur förgörande det är att leva med någon som projicerar alla sina egna problem. Vill bara förmedla till dig att det går att leva ett annat liv.
Varmaste kramarna!
ja visst är vi bra konstiga??? jag kom in i vår relation i ett bedrövligt skick, men min älskade såg potential i mig ändå… (tack och lov) så jag kom väl aldrig in med en massa löften… så det kan väl ses som positivt… men å andra sidan har det ju tagit min sambo mycket tid att bygga upp mig och jag har väl inte alltid varit ett välstämt piano… (minsta motståndets lag…)
Hon har väl varit mer eller mindre tvungen att sparka på mig för att få igång mig för att saker skall hända… det är väl just ett test för att se vad som sker när det stormar… jag är nog en ganska lugn kille som inte jagar upp mig… (låter motsägelse fullt då jag nu lider av ångest samt panikattacker men detta gäller mer mina egna tankar och mitt eget ältande om att inte duga till) i händelser av att min kvinna blir utsatt och behöver stöd tror jag nog och upplever sjalv att jag får en annan energi… det är då inte mig det är fel på utan jag måste vara stöd för henne mot ett utomstående ”hot” det kan vara allt från lurendrejare som försöker sälja saker som låter guld men är något helt annat… eller kriser på arbetet där hon blivit felbehandlad… där kan en sida väckas i mig som gör att jag går igenom eld…
men när det kommer till det mer vardagliga att finnas där… bara för att… där misslyckas jag ideligen… svaret på den frågan är det jag (och tack och lov VI tillsammans) håller på att jobbar med för att komma till lösning med… det kan vara en sån sak som är så simpel… att städa… det tar inte många timmar att göra… men jag kan gå igenom en hel helg och ändå inte lyckas hinna allt… det är ju inte som så att jag inte vill…. eller inte tycker att det är jag som skall göra det… jag fastnar helt enkelt i en massa konstiga tankar… varför… ja det skall vi ta reda på…
så den delen av testen misslyckas jag i stor utsträckning… men viljan att förändra mig har jag och även om det går långsamt så är nog det en del i att jag passerar dessa ”test” trotsallt….
När jag läser det du skriver Anna så känner jag en klump i magen.
Jag ville alltid att det skulle bli bra men det blev bara sämre.
Mitt ex har en framträdande roll och har nästlat sig in i både släkt och vänner .
Jag trodde att om han skulle få ta del av mina syskon och vänner så skulle han läka sina sår och bli en hel människa som jag kunde leva med och älska.
Vi gick i terapi och inget blev bättre.
Han friade till mig efter ett år och jag blev alldeles kall.
Han hade inte fattat ett skit.
Jag fick säga nej vilket var jättetufft.
Ett år till hann gå eller var det två..
Tiden och det som hände i mitt liv då känns luddigt.
Jag höll fast i ett halmstrå…länge.. Alldeles för länge.
Inte ett korn fanns kvar av oss och jag var läst in space.
Min syster seperarade två månader föra mig och min bästa vän oxå.
Detta har varit en stor hjälp mitt i allt kaos.
Sorgen efter kärnfamiljen, middagar med goda vänner gör fortfarande ont.
Men jag har er här på denna blogg som ger mig så mycket hopp och tro på framtiden.
Jag har dessutom förmågan att ännu mer se det lilla och fina , att vara här och nu.
Tips Mediattion..ger självkänsla och energi.
Finns mycket bra på Spotify.
Jag tog hjälp av en psykolog för att våga ta stegat och lämna mitt ex.
Lycka till Anna och ni andra.
Hopppas ni får en fantastisk höstdag
Jag vet inte om det är så att kvinnor egentligen testar män, jag tänker nog att det inte behövs. Män som går in i en relation och med tiden säger något och visar något annat genom de handlingar de utför eller om de själva väljer att lova något eller mycket och sedan inte kan/klarar att leva upp till det visar själva hur de fungerar och är. De faller någonstans på sitt eget grepp oavsett test eller ej. Inkonsekvens, tomma löften, handlingar som visar något helt annat än vad ord och skrift säger visar många gånger på låg självkänsla och är man inte ärlig/sann emot sig själv så är risken att man både lurar sig själv och därmed andra. Att tycka om sig själv är en förutsättning för att kunna nå framgång i en kärleksrelation med någon annan. Självkänsla är även en viktig förutsättning för att kunna älska genuint, att kunna känna glädje, lycka och livskvalitet i livet.
Hur går det för dig Anna?
Tänker på dig och hoppas du har någon vän att bolla med, att få dig att våga ta det beslut du inom dig vet är rätt.
Varmaste kramar till dig
Hej Martina!
Tack för du bryr dig! Jag ÄR ledsen. Krävde ursäkt från hans sida igår när han kom hem, han hävdar bara att det är JAG som ska be om ursäkt. Han skrev i ett sms att vi skulle ”samspela” inför jul o div inköp. Jag nämnde ju bara köpa ett blad till pojkens innebandyklubba, ngn hundralapp. Då skrek han att jag inte fattat någonting o inte har insyn vad saker o ting kostar. Igår kände jag att jag orkadeinte mer! Min dotter på 9 år o hennes kompis stod oxå i köket. Han ville iallafall höra att jag åtminstone ”förstått” ngt av det han ville ha sagt. Då sa jag ”Ja” för ville inte ställa till en scen inför barnen. DÅ bad han om ursäkt. Han sa att vi båda sårar varandra. Jag är fortfarande ledsen. Nu tror han allt är bra, kom hem o gav en puss(jag känner inget) och försöker vara överdrivet trevlig, skickar smileys med hjärtan. Han frågade om det var ngt? Svarar jag att jag fortfarande är ledsen blir han arg o sur. Att gråta har jag inget för då säger han” nä tar du till lipen nu igen”(aldrig tröstar) För honom är saken uppklarad. För mig är det inte det! Han vill inte diskutera, säger att det inte finns ngt att diskutera eller att jag gnäller eller att jag fastnat i vinkelvolten.JAG ska stå upp o åka o fixa innebandyklubba!! Vet han inte kommer gilla om jag går emot honom men denna gången ska jag visa att JAG bestämmer!! Fortsätter kontakten m dig Martina. Känns lättare att ha ”någon”. Det betyder mkt för mig
Å, Anna. Tänker på dig jag med. All styrka till dig! Hitta DIN styrka <3
Jag är inte glad o visar väl ingen större entusiasm. Nu i em ska vi på släktmiddag till hans föräldrar, precis innan jag skulle åka iväg till stan sa han”Du behöver inte följa med på middagen, din jävla Bitterfitta”. Vad ska jag göra?? Spela som vanligt allt är ok? Eller rent av stanna hemma för han sa så….:(
Stanna hemma! Men ring släkten och be om ”ursäkt” att du inte följer med då du inte mår så bra just idag! Men detta beror ju såklart hur din relationen med släkten är… är den bra så kommer han ju vara nödd och tvungen att förklara varför öch vara tvungen att höra att du inte mår bra. du inte mår bra, är släkten ”uteslutande” på hans sida… då är det svårare… men känn efter!! Sätt dig i första rummet!!!
Jag vågar inte! Krävde ursäkt han sa han är så trött på mitt gnäll, det är jag som framkallar att han säger så och att jag har en egen hjärna att tänka med…. Där o då gick jag ut. Ska se till att hålla mig långt ifrån honom på middagen!
Helt rätt att backa ur en diskussion om den har blivit en styrkemätning och eskalerar… vi har allihopa olika sätt att föra en diskussion, en del har aggressivt beteende utan att för den delen vara arg, andra sväljer all argumentation och inte vågar möta upp med förklaringar pga av att känslan blir att man kommer leda in förhållande till separation om man ifrågasätter riktigheten i diverse påstående…
Det där är ett sätt som många använder för att distansera sig. Om man inte kan se att det är något fel på sig själv, men åndå känner att det inte är rätt…
”då måste det vara den andras fel” därmed behöver jag inte anstränga mig…
sådan har jag varit under perioder. PRATA med varandra… sök gemensam parterapi!!
De flesta av dem är otroligt duktiga, och ställer frågor som man själv inte vågar fråga av olika orsaker och som utomstående kan hjälpa oss /er att belysa problemet i nytt ljus!!
Lycka till på middagen! Du vet väl om att du är värdefull? !
Han vägrar parterapi. Vi försökte en gång, han tyckte inte det gav ett skit, bara kostade massa. Han säger att jag gärna kan gå Intersport men inte han för det är inget fel på honom….:(
Vägrar parterapi… men tycker att du skall gå på den ensam??? Hur tänkte han där? Tråkigt!! Då får du ransaka dig själv!! Vad kan du göra för DIG som får dig att må bra och orka dessa besvikelser. Vilka kan leda till (när du fått ork) uppvaknade även för honom
Även om männen inte testar oss kvinnor om ord o handling stämmer överens så vill de minst lika mkt som vi att dessa ska synka. De ifrågasätter minst lika mkt o ofta. För mig är det förvånande att man ens ska behöva prata om detta. Att det inte är en självklarhet är obegripligt. Jag har vid tre tillfällen i min nuvarande relation sagt en sak men gjort en annan o tro mig. Fyyyyyy fasen vad dåligt jag mått av det.
Så vad behöver hända Anna?
Hej
Vad gör man om ”mannen” testar? I detta läget vill jag kalla honom pojke för jag anser inte att en riktig man testar den han säger han älskar. Träffade en kille (man) som upptäckte i mig lite svartsjuka, jag har många rädslor sen barndomen, vilket jag blivit medveten om först nu i äldre dagar, har även en diagnos som gör det än svårare. Det kom fram att han la till massa random tjejer på instagram för att se vilken reaktion jag gav, även drar han upp händelser, typ tänk om jag får hjälp på lagret av en sjukt snygg tjej. Är det jag som är konstig, är det så här man gör i ett förhållande? Om man märker att ens partner har rädslor, ex svartsjuka, ska man inte sitta ner o kunna prata om det och lösa tillsammans/komma fram till något, ev terapi för den som är svartsjuk? Hur vet jag om han är psykopat? Hela våra 12 månader tillsammans så är det bara jag som gjort fel enligt honom, drar jag upp alla saker han sagt och gjort får jag ofta svaret att nä det har jagbinte sagt eller så tystas det ner o inte pratas om, får då höra att jag är speciell som människa eller analyserar saker. Hur vet man om han är psykopat eller en narcissistisk person?
Håller med dig Marika!
Var bland annat lite detta jag skrev om i mitt egna inlägg längre ned. Finns stor risk att det testas med fejkade scenarion och frågan är om det då ens görs med goda avsikter.
Kan även se att man kan missbruka detta genom att tvinga fram reaktioner bara för att ha en orsak att göra slut, för att personen inte vågar göra slut av andra skäl.
Tack för en intressant artikel såväl kommentarer.
Jag läser här att många kvinnor bekräftar det som beskrivs och att man blivit lurad så många gånger tidigare.Därför måste man testa de nya Män de möter. Mycket tråkigt att det ska behöva bli så.
Så jag kan köpa det till viss del att man känner behov av att testa någon, menar det är ingen som vill uppleva att bli lurad igen. Man eller kvinna. Dessutom har själv sett exempel på Män som tyvärr inte lever upp till vad de ger sken av att vara eller säga att de gör.
Men jag ser en viss fara i att vissa kanske känner att det ska testas för testandes skull. Att ”nu ska jag minsann sätta han på pottkanten för mitt ex var si och så mot mig”. Nu ska vi se hur han reagerar.
En för mig ganska stor och orättvis sits som man försätter en ny person i. Likväl för att det grundar sig i vad någon annan tidigare har gjort.
Jag själv är ganska less på att träffa tjejer som haft dåliga förhållanden (inte för att de utsatts för det) av olika slag, där jag upplever att de måste ifrågasätta och aktivt testa mig om jag kommer vara likadan. Istället för att helt naturligt lära känna mig som den jag är.
Jag förstår oron och varför de känner att de måste testa. Men det kommer att komma scenarion helt naturligt där bådas egenskaper/personlighet kommer att sättas på prov ändå.
Finns det inte en stor risk att den som ämnar att testa, kommer hitta på scenarion bara för att testa?
Jag är en väldigt analytisk person, samt jag har vuxit upp med devisen att alltid försöka se från den andres perspektiv. Likväl respektera att man kan uppleva saker olika. Men självklart ändå komma till tals för att ge min syn.
Det blir då för mig ganska konstigt att utsättas för påhittade scenarion som dessutom kanske inte stämmer in på hur jag tidigare uppfattat personen, likväl situationen.
Det finns då risk att jag uppfattar personen som konstig, kanske t om börjar undra om denne har en diagnos av något slag. Förstår ni vad jag menar?
Jag har inga som helst problem att visa att jag gör det jag säger, men att testet sker naturligt.
Ställer jag upp med att passa barnen som jag sagt. Dyker jag upp till vårt planerade möte som jag lovat. Kommer jag lyssna och stötta min partner när hon som bäst behöver det. Osv osv
Förstår din poäng Dennis. Nu kan jag bara prata för mig själv. Jag skapar inte några fejkade scenarion eller testar för sakens skull. Däremot observerar jag hur en Man reagerar i olika scenarion som kommer naturligt, precis som du skriver.
T ex om han ställer in en dejt med mig, så försöker jag se om han verkligen ställt in pga de grunder han påstår från början. Men detta kan jag då kolla av igen efter ett tag på olika sätt, bara för att se om storyn fortfarande stämmer.
Tycker också att det skulle kännas konstigt att skapa fejkade scenarion, men vet en väninna som brukar koka ihop olika saker för att ”stresstesta”.
Enligt mig inte optimalt, för det skapar ofta onödig irritation och risk att reaktioner då sker på fel grunder som hon sen tar beslut på. Framförallt blir det knasigt om en Man upptäcker att det var fejk och ett test.
Inte helt lätt detta, men tyvärr måste vi kvinnor vara extra observanta på olika sätt, just p.g.a tidiga upplevda beteenden i relationer som inte varit de bästa. Men även Män behöver göra samma typ av ”kontroller” fast kanske på sitt sätt då.