Kvinnan berättar att hon känner sig som en helt annan person i sin nuvarande relation, jämfört med den som tog slut för ca tre år sedan. Tidigare anpassade hon sig för lugnets skull och uttryckte inte det som kändes jobbigt:
”Jag visste knappt vad jag kände för 4-5 år sedan. Omedvetet sorterade jag bort känslor och levde i en slags superpraktisk bubbla där allt kretsade kring jobb, matinköp, ekonomi, vilka vi skulle träffa på helgerna etc. Jag var inte i kontakt med mig själv; vem jag var och vad jag ville. Nu är det som att jag lever ett helt annat liv där jag tillåter mig att känna, drömma och planera mer än vad kylskåpet skall fyllas med. När jag ser tillbaka förstår jag inte hur jag orkade. Nu kan jag prata med mannen vid min sida! Han berättar om sig själv och lyssnar på alla mina ”konstigheter” – tänk att det kan vara så här!”
Vi är anpassningsbara! Vi smälter in i hopp om att det skall fungera, men ibland tippar balansen över och det blir alldeles för mycket av den goda husfridsviljan, och vi förlorar kontakten med oss själva. Jag har själv varit där och känt på den konsumerande relationsautomatiken. Bedövande aktiviteter för att inte behöva utmanas alltför mycket av klumpen i bröstkorgen.
Mannen berättar att han var fullt sysselsatt med att hålla den inre sanningen på avstånd: familjen skulle ju hållas ihop till varje pris! Det hade han lärt sig. Priset han skulle få betala för att avsluta, förlora vänner och familj, kalkylerade han med i åratal innan han tog steget att lämna.
”Till sist blev det var en förälskelse, i någon annan än min fru, som tvingade mig att bli ärlig. Framförallt mot mitt eget hjärta. Jag gav ju faktiskt inte min f.d. en ärlig chans att få leva med någon som kunde älska henne för den hon är, genom att lura henne med att vi hade det bra. Bevarandet av självbilden av mig var viktigare än någonting annat. Jag var ju den perfekte mannen och pappan som alla tyckte så mycket om. Kände mig som en bluff bakom den där fina killen!”
Jag tänker att det är så lätt för oss att ha åsikter och ”sanningar” om våra medmänniskor. Om hur de borde leva. Men hur skulle vi känna om vi gick runt i deras skor? Hur hade vi varit om vi levt i deras verklighet?
Mätinstrumentet för våra förhållanden blir hur vi känner oss inombords.
Vilken människa blir/är du tillsammans personen du delar tiden med? Hur känner du dig då ni är i tystnad med varandra? När aktivitetsvolymen är nedskruvad? Kan du då vara den du verkligen är?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Tack Michael 😀 För all din klokskap 😀
Dagens text får En bild av ett stort puzzel att tona fram med en bit som ligger vid sidan för att hitta sin plats samt att det saknas bitar! Dina texter med vissa specifika ord ger insikter i livets gång! Ett enkelt tack och hoppas på en skön helg…….
Känner igen det, så mycket, ja.
Helt magiskt, satt och hoppades att du skulle ha skrivit något som jag kunde identifiera mig med. Och där var den, mitt i prick.
Det värsta är att jag har lämnat min man och sedan återvänt för jag trodde att han var min stora kärlek. Och på sätt och vis är han det men vi passar inte ihop. Så tragiskt, jag anpassar mig och han fattar inte. Jag är verkligen inte den jag vill varai hans sällskap. Hjälp!
Tack Michael så bra inlägg.
Jag har också varit där du varit, en sakta, omedveten anpassning för husfridens skull, Den gick så långsamt att jag inte såg det själv. Även min make såg inte hur jag försvann bort i anpassning. Ingen av oss förstod min förminskning av att få leva mitt liv utifrån mina önskningar. Min före detta man och jag pratades vid om vårt ena barn för snart en vecka sedan. Vi pratade om vårt ena barns förhållande och att partnern till barnet inte tog fram de bästa sidorna i vårt barn. jag fick då ett ypperligt tillfälle att föra en diskussion kring att ett förhållande ska, om det är ett lugnt och fint, ta fram det bästa hos varandra. Annars kan det handla om ett ojämlikt förhållande och jag förstod på hans tystnad att han tog in allt jag pratade om. Vet att när han är tyst så funderar han…vilket är bra. Jag vill inte på något världens vis tro att jag har rätt, inget är rätt eller fel, men man kan alltid vända och vrida på olika saker för att lära sig mer om livet.
Jag undrar om man inte, hur trygg man än är i sin personlighet, alltid på något vis påverkas av varandra i ett förhållande. Menar att även den bästa kan tappa huvudet och tappa bort sig i förälskelsen, passionen eller längtan efter kärlek.
Kram på er
Jo, jag tror också att man alltid påverkas av varandra i en relation, hur trygg man än är. Men om det är rätt relation tänker jag att det bara är positivt, att jag växer av att spegla mig i en man och inspireras av det han har som jag inte har, och vise versa. Jag hörde någonstans att man är summan av de fem människor man umgås mest med, så man ska vara noga i valet av umgänge.
Det är makalöst hur mycket man kan anpassa sig. När min exman lämnade mig trodde jag på allvar att jag hade svårt med sociala kontakter. Jag har under det lite mer än året som gått insett att jag övertog min exmans sätt att vara. Det är han som har problem med sociala kontakter. Alla de människor jag har träffat under detta år har visat mig att jag verkligen inte har svårt med sociala kontakter. Trots det vad jag fullständigt övertygade om det.
Jag har använt den tid som gått till att hitta till mig. Till min kärna. Och nu är min tanke att jag ska få den att växa sig så stark att jag inte tappar bort mig själv på det sättet igen.
Numera är jag inte heller rädd för ensamheten eller övergivenheten, för jag är inte längre ensam och övergiven, jag har mig. Det tänker jag är en väldigt god förutsättning för att undvika att gå in i fel relation igen.