Kvinnan berättar att hon känner sig som en helt annan person i sin nuvarande relation, jämfört med den som tog slut för ca tre år sedan. Tidigare anpassade hon sig för lugnets skull och uttryckte inte det som kändes jobbigt:

”Jag visste knappt vad jag kände för 4-5 år sedan. Omedvetet sorterade jag bort känslor och levde i en slags superpraktisk bubbla där allt kretsade kring jobb, matinköp, ekonomi, vilka vi skulle träffa på helgerna etc. Jag var inte i kontakt med mig själv; vem jag var och vad jag ville. Nu är det som att jag lever ett helt annat liv där jag tillåter mig att känna, drömma och planera mer än vad kylskåpet skall fyllas med. När jag ser tillbaka förstår jag inte hur jag orkade. Nu kan jag prata med mannen vid min sida! Han berättar om sig själv och lyssnar på alla mina ”konstigheter” – tänk att det kan vara så här!”

Vi är anpassningsbara! Vi smälter in i hopp om att det skall fungera, men ibland tippar balansen över och det blir alldeles för mycket av den goda husfridsviljan, och vi förlorar kontakten med oss själva. Jag har själv varit där och känt på den konsumerande relationsautomatiken. Bedövande aktiviteter för att inte behöva utmanas alltför mycket av klumpen i bröstkorgen.

Mannen berättar att han var fullt sysselsatt med att hålla den inre sanningen på avstånd: familjen skulle ju hållas ihop till varje pris! Det hade han lärt sig. Priset han skulle få betala för att avsluta, förlora vänner och familj, kalkylerade han med i åratal innan han tog steget att lämna.

”Till sist blev det var en förälskelse, i någon annan än min fru, som tvingade mig att bli ärlig. Framförallt mot mitt eget hjärta. Jag gav ju faktiskt inte min f.d. en ärlig chans att få leva med någon som kunde älska henne för den hon är, genom att lura henne med att vi hade det bra. Bevarandet av självbilden av mig var viktigare än någonting annat. Jag var ju den perfekte mannen och pappan som alla tyckte så mycket om. Kände mig som en bluff bakom den där fina killen!”

Jag tänker att det är så lätt för oss att ha åsikter och ”sanningar” om våra medmänniskor. Om hur de borde leva. Men hur skulle vi känna om vi gick runt i deras skor? Hur hade vi varit om vi levt i deras verklighet?

Mätinstrumentet för våra förhållanden blir hur vi känner oss inombords.

Vilken människa blir/är du tillsammans personen du delar tiden med? Hur känner du dig då ni är i tystnad med varandra? När aktivitetsvolymen är nedskruvad? Kan du då vara den du verkligen är?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se