Först av allt: ingen i gårdagens blogginlägg har av läkare diagnostiserad bipolär sjukdom. Det handlade om att min gamle vän googlade något han misstänkte. Själva förhållandet, dynamiken som pågick var/är däremot bipolär i sina tvära kast.
När distans, negativitet och t.o.m. destruktivitet börjar få alltför stort utrymme i ett parförhållande, gör många misstaget att antingen dra sig undan på ett dramatiskt och känslokallt sätt. Eller går på med allt vad de har för snabbt komma till en lösning. Två extremer: tystnad och distans vs desperat känslomässig utsträckning till varje pris. Olika anknytningsmönster som rör till det rejält.
Det som kan vara svårast för dig som person, eftersom känslosår rivs upp i tider av relationsstormar, kan samtigit vara det absolut nödvändiga om relationen skall ha en chans att överleva.
Det är därför jag säger det om och om igen: vi behöver möta våra sår, inte fly undan, stå kvar och gradvis träna oss själva i att gå från reaktion till agerande (vilket ibland innebär att inte göra någonting alls). Tro mig: det är ingen enkel väg, men ibland måste vi ner i helvetet och vända för att kunna kliva upp, och börja stråla.
- Om din automatik ger dig impulsen att jaga p.g.a. översvallande känslor: backa och svara inte an på det du gjort tusen gånger tidigare. Öva på att sitta lugnt i båten. Lär dig att gradvis iaktta paniken istället för att rusa iväg med den.
- Om du är vältränad i att stänga av, kapsla in känslor, eller inte ens känner dem; stanna upp, andas och försök att förstå – din egen och partnerns horisont. Känn…”Hur är det för honom/henne när jag totalexkluderar? Vad i mig själv är det jag inte vill kännas vid?”
Den riktiga makten och friheten ligger i att verkligen lära känna det autentiska djupet i sig själv. Att hitta sin poäng – sitt syfte, Dharma eller vad du väljer att kalla det.
Platsen där du är mer än dina emotionella jordbävningar, rädslor, komplex, självhypnotiserande livsosanningar och allt annat vi tror oss ”veta”.
Munkarna på sluttningarna lärde mig någonting livsavgörande: när vi slutar sippra ut energin, jaga kärleken, orkar vara i tystnaden; ger vi utrymme för Det som alltid vill oss väl – att sitta på första parkett.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det här inlägget får mina ögon att tåras, därför för att jag faktiskt förstår vad du menar, förstår med både hjärna och hjärta.
Jag har i så många år bara agerat autoamtiskt på mina barndomssår; känt mig maniskt rädd för att bli övergiven och i det använt min partner till att fylla det tomrum i mig som inte är hans uppgift att fylla.
I och med att jag med min paus i mitt äktenskap antog utmaningen att gå emot mina barndomssår och försöka läka dem på ett mer konstruktivt sätt har jag gjort just det du beskriver att man med min typ av beteende kan behöva göra; inte göra något alls, vänta in, sitta lugnt i båten, stå ut med tomrummet, stå ut med tystnaden, andas igenom paniken och ångesten, samla min energi inom mig själv, ha tillit till livet, tro på att saker löser sig om jag orkar se bortom mina omedelbara känslor.
Allt detta som inte varit en del av mitt beteende tidigare. Jag tänker att jag egentligen inte alls behöver ändra MIG, utan istället hitta till MIG, hitta till det som finns där bakom och under alla de automatiska reaktionerna på gamla sår.
Och som det fungerar. Vilken enorm styrka jag hittar när jag slutar att agera ut och låta min energi sippra iväg. I söndags var maken hemma hos mig för en avstämning om praktiska saker. Efter avstämningen lyckades jag inte hejda tårarna, det var tungt att se honom i vårt gemensamma hem och veta att han skulle gå. Men till skillnad från vad mina autoamtiska tankar sa; ”börja prata med honom, fråga varför han gör så här, hur länge det ska vara etc etc”, så vände jag mig bort och grät. Självklart märkte han att jag grät, och det i sig har jag inget problem med, men sedan torkade jag tårarna och sa inget till honom, utan började prata om det vardagliga vi var i.
Det var en kraftansträngning som inte var av denna världen. Men den styrkan som följde i mitt inre efter att jag hade gjort det. Den STYRKAN! Det kändes som att jag kan flytta berg.
Och allt av att jag vågar börjar låta MIG ta plats, istället för att mina sår gör det.
Tack så mycket Michael för att du är en sådan inspiration för mig i denna resa! Jag läser varje inlägg och varje kommentar.
Härligt att läsa om din resa, Marianne. Vilka steg du tar och varje steg ger dig mer och mer styrka.
Underbart! 🙂
Kram
Tack så mycket att du uppmärksammar mig på att jag faktiskt tar steg framåt på min resa.
Kram
Oaaaoooo – tack! <3
Tack ! Känner stöd i mina tankar som jag succesivt kommit fram till efter en jobbig tid. Att inte varje problem som dyker upp måste bli en stor sak och vändas ut och in på utan att andas in och ut, sova på saken och känna vart jag verkligen vill lägga min energi. Vi försöker gemensamt reparera vår relation och det dyker upp svårigheter på vägen men efter att största krisen lagt sig känner jag sådant stöd i dagens inlägg. Relationen måste också få lugn och ro tror jag och inte hela tiden rivas runt i. Styrkan har börjat växa till inom mig och jag har börjat våga tro igen efter år av svek från min mans sida. Känner att vi kanske hittat en djupare dimension i vår relation. Vågar inte släppa taget och känna total tillit, det kommer att ta tid men när jag i lugn och ro lutar mig tillbaka och inte ropar efter kärlek och känner att den ändå finns där, då tänds ett hopp i mig 🙂
Jag tar intryck av din styrka och din resa! Dit vill jag också komma, att varje problem inte måste bli en stor sak! Oavsett om det blir min make eller en annan man jag har nästa relation med. Varmt lycka till och kram!
Tack Marianne! Jag hoppas kunna ge hopp och jag är säker på att du har styrkan inom dig. Kram till dig också 🙂
Oj mitt i prick i min nuvarande relation. Har ett särboförhållande sen snart 1 år tillbaka. Jan jobbar öp annan ort och sover kvar där i veckorna för att spara energi och pengar. Helt ok för mig men när han kommer hem på helgerna (han har barnen 3 av 4 helger) så blir det så mkt för honom tycker han så det är knappt han får till att vi ses. Jag erbjuder mig att vara där och delta i vardagspusslet som en resurs men han har svårt att ta emot hjälp och tycker det blir mkt om jag också kommer dit. Han släpper inte in mig i allt som finns i vardagen. När vi träffas själva är det inga problem och jag känner mig omtyckt och får bekräftelse på att han tycker om mig men jag förstår inte hans resonemang. Vi har haft det bra under sommaren men nu när han börjat jobba igen är det som och energin tar slut oerhört snabbt och då väljer han bort mig. Barnen har han Saras fulla uppmärksamhet och han tillgodoser i princip alla deras önskningar när han har dom. Som en kompensation för hans frånvaro i veckorna? Barnen tar en massa energi svenska honom men jag vet inte om han ser eller vill se detta. Nu har jag bett honom höra av dig när han fått mer ork. Har nu gått snart 3 dgr utan ngn som helst kontakt (vi hörs alltid dagligen annars på ett eller annat sätt). Känns mkt märkligt m så snabba vändningar. Nu väntar jag ut honom till helgen innan jag konfronterar honom m frågor om hur han vill ha det. Han har en del i ryggsäcken som han inte tagit tag i och bearbetat tyvärr……är detta omöjligt att rädda? Känner mig otroligt ledsen, besviken och irriterad.
älskar du honom? hjälp honom då? om du inte orkar, och bara är irriterad på honom släpp honom då?? ja enkelt är det inte…..
Jag vill så gärna hjälpa men frågan är om han är mogen att ta emot hjälpen…..annars jobbar jag bara i motvind tyvärr.
Jo motvind lär det blåsa, det verkar som alla har ett inbyggt motstånd mot förändringar, och att växa och lära är ju förändringar, fast de oftast är bra…..men om du orkar, om du älskar så mycket att du får kraften, kanske det går?
Tyvärr gick det inte att få m honom på tåget….erbjudit all min hjälp och stöttning men han tackar nej och väljer istället att trampa vidare i gamla spår. Sorgligt men känner att jag inte kan göra mer 🙁
då är det så… 🙂
Jag levde i något mycket liknande förhållande. En man som arbetade alldeles för mycket tills han stupade om helgerna. De helgerna han hade barnen fanns inget över till mig trots att jag som du erbjöd mig att delta i vardagspusslet. Jag försökte var förstående i alldeles för många år – hela 7…tills han hade fått nog av det han antagligen upplevde som krav från mig. Så här i efterhand ser jag ju tydligt att jag borde ha stannat upp och lyssnat inåt – det som gjorde mig så missnöjd och nedstämd under alla dessa år var ju att inte helt fullt ut dela min dröm med någon. Vi ville inte samma sak och istället för att hänga kvar och lägga skuld och börda på varandra borde vi mycket tidigare känt vårt autentiska JAG och lämnat.
Men visst , något höll oss kvar, kärlek? behov? Ja antagligen, kan se att även den relationen har gett mig en livsläxa och nu vet jag mer om mig själv när jag just har inlett en ny relation. Nu vet jag verkligen vad jag vill och kommer i så fall avsluta i tid om vi helt enkelt inte delar samma dröm – känsla – syn på vad som förgyller livet.
Kram
Oj vilken likhet men ledsamt att det inte förändrades på 7 år 🙁 Jag vill så gärna få det att fungera och känner hur jag vänder ut och in på mig själv för att anpassa mig. Vet nog innerst inne att det inte ska vara så men på ngt sätt tycker jag så förbaskat mkt om honom som person. Får inte ihop det själv i mina tankar…… Precis som du vill jag leva tillsammans m ngn som vill dela det m mig i vardagen. Ska ta tag i detta i helgen för att min själ ska få lugn och ro – antingen satsar vi tillsammans eller så blir det ett avslut.
Tack för att du delar m dig Anna.
Kram
Håller helt med om din lärdom från munkarna. Jag har slutat att jaga kärleken och börjat acceptera, tom bejaka tystnad, ensamhet och även osäkerhet inför framtiden. Målet är att vakna öppen och nyfiken istället för att vakna sorgsen och fylld av saknad och oro. Oavsett hur livet ter sig. Det kommer att kräva daglig träning, men jag är beredd att göra den insatsen.
Låter som det jag också ska göra. Acceptera att mitt liv är som det är och blir som det blir. Finna vilan i det ”som är” istället för att jaga kärlek å bekräftelse å desperat försöka få önskningar å behov av närhet uppfyllda. Det får vara som det är bara. Orkar inte försöka mer att ta kontrollen över det som inte kan kontrolleras. Hoppas jag kommer må bättre av det här än av den ständiga jakten.
Jag tror att det blir bättre för oss båda Petra!
Kram
Jag får tankarna om alltings enhet i dualiteten…..det är svårt för mig att inte ta över energin som blir. Jag kanske vill för mycket? för snabbt? kanske inte lyssnar på dualiteten i att både vilja och inte vilja? att i mig vilja men inte få?att följa regler och ogillande blickar från andra som egentligen inte är med?att vara litet ’trög’ så att den andra personen verkligen måste vilja för att få vad den vill?och måste komma på ett sätt att tydligt visa vad den vill?( här ngn stans brukar de flesta jag mött tappa fokus och vilja….?)och jag gör likadant…….om du inte vill så får det väl vara då?
Michael, du beskriver precis vad jag går igenom just nu..
att möta mina sår, inte fly undan utan stå kvar. Inte falla in i gamla mönster vad gäller känslor eller handling, utan att istället backa och sitta lugnt i båten, som du beskriver.
Och det är precis som dina vänner munkarna uttryckt det; ”när vi slutar sippra ut energin, jaga kärleken, orkar vara i tystnaden; ger vi utrymme för Det som alltid vill oss väl – att sitta på första parkett.”
Vägen dit är tuff och jobbig, men känslan, när man tar sig igenom, är fantastisk! Man hittar ett lugn och en styrka som är nåt utöver det vanliga. Lycka och glädje. Känns som att hitta tillbaka till mig själv, men en ’uppgraderad’ och bättre version.
Vill tro att förutsättningarna för val av partner och ett fungerande förhållande blir så mycket starkare i och med det.
Tack för ditt Michael, och alla andras engagemang här på bloggen!
Hej V! Vad intressant, du är precis på samma ställe som jag just nu, det är som om jag skulle ha skrivit din text. Förstår EXAKT vad du menar med att möta sina sår, och vet PRECIS hur det känns den där styrkan som kommer efter att man har tagit sig igenom de där osannolikt tuffa passagerna, utan att ha tagit till snabba kickar. Den eurforin!
Hej Marianne, det gläder mig att höra, och håller med dig, vad intressant. Skulle gärna höra mer om din ’resa’ 🙂
/ V
Hej V! Byter gärna e-postadress med dig via Michael så kanske vi kan dela mer av våra resor och stötta varandra?
Kram
Låter som en toppenide, Marianne 🙂
kollar med Michael.
Kram
Toppen! Jag hör av mig till Michael!
Kram
Jag är fullt medveten,,, jag jobbar på det och jag vill och har blivigt bättre på det-Att lära mig när jag bara skall sätta punkt och vara tyst!!!!
Texten berör och det är så sant!!!