DSC_0457 (1)Först av allt: ingen i gårdagens blogginlägg har av läkare diagnostiserad bipolär sjukdom. Det handlade om att min gamle vän googlade något han misstänkte. Själva förhållandet, dynamiken som pågick var/är däremot bipolär i sina tvära kast.

När distans, negativitet och t.o.m. destruktivitet börjar få alltför stort utrymme i ett parförhållande, gör många misstaget att antingen dra sig undan på ett dramatiskt och känslokallt sätt. Eller går på med allt vad de har för snabbt komma till en lösning. Två extremer: tystnad och distans vs desperat känslomässig utsträckning till varje pris. Olika anknytningsmönster som rör till det rejält.

Det som kan vara svårast för dig som person, eftersom känslosår rivs upp i tider av relationsstormar, kan samtigit vara det absolut nödvändiga om relationen skall ha en chans att överleva.

Det är därför jag säger det om och om igen: vi behöver möta våra sår, inte fly undan, stå kvar och gradvis träna oss själva i att gå från reaktion till agerande (vilket ibland innebär att inte göra någonting alls). Tro mig: det är ingen enkel väg, men ibland måste vi ner i helvetet och vända för att kunna kliva upp, och börja stråla.

  • Om din automatik ger dig impulsen att jaga p.g.a. översvallande känslor: backa och svara inte an på det du gjort tusen gånger tidigare. Öva på att sitta lugnt i båten. Lär dig att gradvis iaktta paniken istället för att rusa iväg med den.
  • Om du är vältränad i att stänga av, kapsla in känslor, eller inte ens känner dem; stanna upp, andas och försök att förstå – din egen och partnerns horisont. Känn…”Hur är det för honom/henne när jag totalexkluderar? Vad i mig själv är det jag inte vill kännas vid?”

Den riktiga makten och friheten ligger i att verkligen lära känna det autentiska djupet i sig själv. Att hitta sin poäng – sitt syfte, Dharma eller vad du väljer att kalla det.

Platsen där du är mer än dina emotionella jordbävningar, rädslor, komplex, självhypnotiserande livsosanningar och allt annat vi tror oss ”veta”.

Munkarna på sluttningarna lärde mig någonting livsavgörande: när vi slutar sippra ut energin, jaga kärleken, orkar vara i tystnaden; ger vi utrymme för Det som alltid vill oss väl  – att sitta på första parkett.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare