En man har glömt att det är alla hjärtans dag. Han tycker att ”det bara är ett kommersiellt jippo.” I mina ögon är det hans rationaliserande ursäkt. Hur gör han de andra dagarna då det inte ligger röda hjärtan i butiker och kaféer?
En kvinna avvisar sin man som bokat bord på en restaurang med orden: ”det är bara slöseri på pengar!”
Vissa människor är trötta i sina relationer. Vem tror att det är ok att inte lämna in bilen på service minst en gång om året? Vi kan försöka komma undan men vad händer x mil längre fram?
Någon ligger på sin sida av sängen och funderar: ”är det verkligen så här det skall vara? Tänker jag efter för mycket? Är mina förväntningar för höga?” Vid sidan om ligger en annan: ”bra bok det här!”
”Om du kommunicerar att något saknas mellan oss, kommer jag att säga att du f-n aldrig är nöjd!” Det utmärkta receptet på att få någon dra sig undan i sitt skal.
Går det att leva med någon som inte vill uppmärksamma? Som tystar ned genom tystnad? Som tycker att relationen är ett företag som bara skall flyta på. Ja, det går. Men vill vi!?
Kärleken bor i detaljerna: sättet på vilket vi möter blickar, tonen i rösten, viljan till att vara närvarande, känna partnerns djupare behov, liksom våra egna. Att vilja väl i alla lägen.
Ursäkterna är början på slutet.
Som någon sa: ”jag skiter om du tycker att det är ett kommersiellt jippo! Jag vill känna mig älskad! Jag har gett och gett! Hitta dina uttrycksformer som berör annars kommer det här att dö.”
Vilka detaljer är livsavgörande för dig?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
För mig är det viktigare med den djupa känslomässiga relationen än rosor på alla hjärtans dag.
Att få känna sig älskad alla dagar.
Att viljan till att tillfredsställa på alla plan finns där i alla lägen och att även ”kris” ögonblick reds ut med kärlek och inte med ”försvar”.
Inga rosor eller restaurang besök kan ersätta det.
❤️
Så sant Elisabeth!
viktigast är energin att det finns ork att lyfta, intressera sig, höra beröra och se partnern. Min kärlek förtjänas om man inte möter mig i min handlingar så slocknar jag. Den viktiga detaljen är mötet att mötet som uppstår i alla situationer är i bådas intresse! Ert givande och tagande av kärlek och respekt. God morgon 🙂
Jag har upplevt detta, men jag tolkade nog felaktigt hans beteende som en ovana vid att uttrycka sig, och en rädsla för närhet, som skulle förändras över tid, i och med att jag gav honom mycket kärlek och uppskattning. Så blev det inte. Så här i efterhand undrar jag över mig själv. Jag undrar över hur jag kunde vara så kär i honom, för det var jag verkligen, och jag har känslor kvar för honom även nu efter separationen, trots att jag fick så lite tillbaka. Kanske för att vi fysiskt var så samspelta och för att vi kunde ha det väldigt varmt och mysigt i det vardagliga, på ett ordlöst sätt. Jag tolkade tystnaden som ”samförstånd”, men det var säkert önsketänkande från min sida. Jag kände att det var i stort sett omöjligt att prata med honom om viktiga saker, han slöt sig direkt. ”Jag vet inte” var hans vanligaste svar på mina frågor om känslor och upplevelser. Det var han som lämnade mig, fast på ett väldigt ambivalent sätt. Jag tror att stark osäkerhet på sin själv och sina egna känslor och en väldig rädsla inför att ”göra fel”styr hans agerande. Själv känner jag mig mycket friare och öppnare som person. Jag tycker om mig själv och mitt liv, det enda som saknas i det är en nära kärleksrelation till en man. Men det känns ju lite oroväckande att jag väljer så fel, att jag blev så kär i fel slags person. Man väljer ju inte kärlekspartner som man väljer ett nytt jobb, enbart efter logiska kriterier, utan det är ju någon slags kemi inblandad också. Och som du har skrivit om här på bloggen så är förälskelse och passion en stark drog, väldigt svår att tacka nej till när den bjuds.
Ett så vanligt fenomen du beskriver i relationer Maria – en vill kommunicera – den andre vet inte hur. Som om de emotionella verktygen inte finns där. Tack för att du delar med dig.
Har levt med en man i fyra år. 1,5 år levde vi som sambos. Men jag valde att flytta tillbaka till barnens hemort ( där dem har sin skola, kompisar mm). Vi levde som särbo igen och det har vi nu gjort ca 9 månader. Har varit fram och tillbaka dessa månader. Men passionen finns kvar och känslorna. Vi har hittat lite tillbaka till det ”goa oss” nu. Han har lyssnat lite mer på mig att jag tycker det är viktigt att även han bjuder till och höra av sig mm.
Nu diskuterar vi lite framtiden igen. Kanske ett samboförhållande igen. Men han säger hela tiden att vi behöver ju inte ”räkna” med dina barn i den nya bostaden. Dem är så pass stora och är på väg ut. Dem kan ju ha sin bas hos sin pappa. Jovisst börjar dem bli stora, men minstingen är bara 14 år. Även om barnen ofta går iväg till kompisar eller tar hem kompisar så vill jag ändå vara närvarande. Men när han pratar så låter det så fantastiskt. Jag har fått tillbaka min man, kärleksfull och han vill ha mig. Men när jag sitter i bilen på väg hem känner jag mig lite vemodig. Jag vill inte behöva kämpa för att mina barn ska finnas där på ett naturligt sätt. Är det kärlek från hans sida? Jo det är det nog men han har inte förmågan att ta in mig och det som är viktigt för mig. Jag är ju jag…
Eller är det som ni har skrivit här tidigare att det är passionen som drar mig till honom. Den är nämligen fantastisk! Passionen och rädslan att aldrig hitta ngn partner igen som är så attraktiv och har en del av dem drag jag gillar, som busigheten.
Fattar inte varför jag inte kan vara så pass så jag sätter ner foten och säger, att du får minnsann finna dig att bo på min ort ett tag, att mina barn bor med oss varannan vecka tills dem är flygfärdiga, sen så… Nä jag blir lite mesig och tycker att han har kanske rätt. Jag måste ju tänka på min egen lycka också.
MEn jag är inte den föräldern som kan bo med en man i en fin bostad och känna att här är inte plats för barnen.
Jag flyttade ju egentligen av en anledning för 9 månaders sedan. Då ville jag inte ha honom med i min nya lya. För det kändes inte bekvämt med honom, mig och barnen…
Hej Åsa!
När jag läser din text så får jag direkt en känsla att han vill ha dig, bara dig. Barnen vill han inte räkna med. Älskar man verkligen någon så får man räkna med att få hela paketet. Det är inget man kan välja bort.
Att säga ”Dina barn behöver vi inte räkna med i nya bostaden” låter så kallt o elakt. (En 14-åring bor ju hemma länge till). Sånt säger man väl inte till den människan man älskar. Det är ungefär som att säga ”Du får välja mellan mig och dina barn”. Sånt val ska man inte behöva ställas inför.
Alla vet väl att hur kär man än är så är barnen det viktigaste man har.
Det är helt rätt det som du tänker att du ska inte behöva kämpa för att dina barn ska finnas där på ett naturligt sätt. Det ska vara en självklarhet i en relation.
Antingen är det inte riktig kärlek från hans sida eller så är han en väldigt omogen, egoistisk person som inte ska leva i ett samboförhållande där det finns barn med i bilden.
Jag hoppas att du hittar en lösning som får dig att må bra. Men stå på dig. Du och dina barn är viktiga, borde vara det även för honom.
Kramar till dig Åsa
Hej Åsa,
Det verkar som att du själv också hör hur varningsklockorna ringer. Lyssna på dem.
Läs det du har skrivit idag och tänkt dig in i situationen att det var en nära vän till dig som du vet älskar sina barn över allt annat som berättar detta för dig.Hur hade du reagerat och vad hade du sagt till henne att göra?
Han säger till dig att ni inte behöver räkna med dina barn i den nya bostaden??? Din minsting är 14 år och kanske på väg in i en jobbig tonårsperiod och kommer kanske att behöva dig mer än någonsin. Du måste måste finnas där för dem. Att han inte tycker att de ska kontakta dig när de är hos sin pappa, låter ju fruktansvärt Man har kanske sina barn varannan vecka men man är mamma/pappa på heltid. Du vill väl att de ska kunna ringa dig mitt i natten om det behövs. Utan att du har någon bredvid dig som reagerar.
I din text kan jag läsa hur mycket du tycker om och bryr dig om dina barn. Du är deras trygghet. Var rädd om dem och dig själv.
Jag hoppas att du finner styrka att markera detta för honom.
Kram till dig
Jag är nästan i samma läge som Åsa, jag har min dotter (16år) hos mig på heltid och då har kvinnor i min ålder ofta har sina barn utflugna. Vid två tillfällen där jag mött kvinnor som jag känt väldigt mycket för, har dom ifrågasatt att min dotter är hos mig på heltid. Men vid båda fallen så har jag avslutat förhållandet, jag kompromissar aldrig med min dotter. Våra barn är en livslång relation och dom skall aldrig behöva känna att dom är i vägen, oavsett hur kär man än blir!
Helt rätt MJ.
Det är ingenting som ska ifrågasättas. Att man har barn är en naturlig del av livet.
Det får man räkna med när man träffar en ny person.
För rätt person så faller allting naturligt. Man köper hela paketet. Och det blir bra.
Lycka till!
Vad skönt, samtidigt som det är lite tråkigt, att det finns ni som förstår vad jag menar. ”Min man” säger även att den vecka barnen är hos pappa ska inte barnen behöva ringa mig eller komma hem till mig. Vilket jag tycker är helt sjukt.
Å det är inte så att barnens pappa inte finns där eller så…utan det är bara att barnen ibland vill prata med mig istället helt enkelt, eller berätta något. Det jobbiga är ju att hur självklart jag än tycker att dem ska få ringa så framkallar det ju en konstig känsla inom mig när dem ringer och det är min barnfria vecka. Jag vet ju vad min partner tycker om det.
Han säger ofta, det är väl inte barnen som bestämmer. Å tro mig absolut är det inte det, men jag måste ju för fasen se till att mina barn har en bra grund och en trygg tillvaro. Det är väl alla förlädras skyldighet!
Semestrar är en annan sak. Jag har viljan och tanken att jag vill göra något speciellt i sommar med mina barn. Då kunde ju min partner vara med i det. MEn nä det ska planeras han och min semester men sen att jag ska ha råd och fixa ngt för barnen det struntar han liksom i.
Han vill som sagt att jag ska vara på samma våglängd som honom med stora barn, men jag är inte där. Jag har hemmaboende barn.
Åhr jag blir så arg på mig själv. Jag vet ju vad jag vill!
Men vad är det han framkallar hos mig?? Hade ngn annan berättat det jag berättar för mig, hade jag sagt, valet är ju lätt. Dina barn är viktigast! Vad är problemet??
Ditt huvud säger en sak men det passionerade hjärtat säger något annat, förlita dig på huvudet för det är där ögon och öron sitter. Han ska självklart stötta din relation med barnen till 110 %, uppenbart är han väldigt egoistisk då han vill ha det som gynnar honom själv mest istället för att se till helheten att ALLA ska ha det bra.
Ja det är helt rätt! Tack för all förståelse.
Du tänker rätt Åsa, du vill barnens bästa. Du har rätt i att barnen ska ha en bra grund o trygg tillvaro. Det är alla föräldrars skyldighet.
Barnen ska aldrig känna att de ”stör” den andra föräldern. De har inte fått bestämma att mamma och pappa inte bor ihop längre.
Man kan ha barnen på halvtid men förälder är man alltid på heltid ändå.
Jag förstår att du känner dig förvirrad i den situationen som du befinner dig i. Du vet så väl vad som är bäst för dig och barnen eftersom du valde särboförhållandet. Men kärleken och passionen vill man oxå ha. Och den som älskar en förstår det och är villig att hitta en lösning för hela familjen, inte det som är bäst för honom.
Kram
Jag känner dig inte Åsa, men det är en ordentlig varningsklocka som ringer när han vill att han ska komma i första hand, före barnen. Fjortonåringen behöver dig förmodligen mer än någonsin, med tanke på åldern han/hon är i, och att kompromissa bort möjligheten för barnen att få känna att de alltid kan komma i kontakt med sin mamma, även pappaveckor, låter som ett väldigt tufft alternativ.
Hoppas du har styrkan att stå emot där. Älskar han dig på ett sunt sätt så har han full förståelse där.
Lycka till och kram
/Em
Hej Åsa! Jag får nog hålla med en annan vederbörande här att du bör nog ta detta som en varningsklocka! För det första så har han ingen rätt att sätta dem kraven på dig, för det andra tycker jag inte du skall behöva känna så som du känner. Kanske kan jag jag få dig att tänka till genom att kortfattat berätta att jag växt upp med en mor som prioriterat sin man (män) framför sitt barn och att jag alltid under uppväxten känt mig ” i vägen”. Styvpappan var ungefär som din karl är . Som barn känns det aldrig kul och man känner sig aldrig behövd eller älskad! Tänk efter……vilket väger tyngst? vilket är mer värt?
Ja det är helt rätt det ni skriver. Denna man är så klart inget monster…men han framkallar en känsla hos mig som är så främmande. Jag liksom köper det han säger men ändå inte. Oundvikligt så blir det ju mycket bråk.
Sedan jag flyttade tillbaka till min bostad har jag blivit mer och mer mig själv. Det är strikt varannan vecka relation nu. Han har inte visat direkt att han vill träffa mina barn och jag tycker det är skönt att vara med bara barnen så jag bjuder inte in honom direkt heller.
Men han är ju så sårad för flytten, så tydligen har han inte förstått varför. I hans värld hade jag för bråttom. Men barnen, framförallt den yngsta, mådde RIKTIGT dåligt.
Så när vi nu pratar om ett ev samboförhållande så tycker han att jag ska prata med barnen. Förklara att det var inte ”snällt” av dem att spela ut oss. Men det gjorde de inte, dem var olyckliga.
SÅ jag ska bara processa färdigt sedan är det nog inte mycket att välja på…jag vet ju egentligen vad jag vill och vad som är rätt. Hjärnan och hjärtat ska bara komma överens.
Tack för alla fina och förstående kommenarer.
Du gjorde helt rätt! Förstår inte deras uttalanden alls!
Din dotter är fantastiskt lyckligt lottad som har en pappa som du MJ. Beundransvärt och starkt!
Helt rätt MJ.
Jag fattar inte varför jag ens tvekar…det är ju inget svårt egentligen.
Nej varken rosor eller choklad el presenter visar din kärlek men jag måste säga att en trött relation behöver ibland trivial backup. Det kan vara ett uppvaknande, en liten signal som påminner om den kärlek som finns gömd…..
Kärleken ska ej vara ”högfärdig”, utan varje medel på vägen är bra, om det inte är droger eller annat beroende och hot.
En film kan väcka upp känslor, innerligt hopp om den kärlek du har inom dig, och oavsett om du väcker upp kärleken till din partner så är det ändå din potentials kärlek som är viktigast. All kärlek med en partner är ju en spegelbild av kärleken till dig själv. Kärlek är läkande och hel i sig själv, och visst är det ok med Alla hjärtans dag ”paket”.
Kommersen är ett annat kapitel av vår värld
Fin text Cicci ❤️
Tack för ett mycket bra inlägg Michael! Av egna erfarenheter känner jag igen mig både som partnern som ”ligger jämte” och funderar och även den som blev lämnad över en natt. Skulle inte vilja vara utan någon av erfarenheterna för med tiden har jag lärt mig uppskatta de små detaljerna i ett förhållande som jag inte ens förstod va viktiga som ung. Och jag har dessutom hittat ”mönstret” som drog mig till män som inte va bra för mig även om jag blev passionerat förälskad ganska lätt. Vändningen kom när jag bestämde mig för att det bara fick vara nog med trevande. Lärde känna mina egna tankar som styrde mina känslor och nåt år senare träffade jag min nuvarande kärlek. Han är raka motsatsen till allt jag har haft. Men inte desto sämre för det, förmodligen har det legat rädsla för min del bakom att träffa den typen av man. Och självklart stöter vi på problem vi också men att kommunicera har blivit vårt motto och med den underbara ”tekniken” kommer vi människor väldigt långt!
Tack för en underbar blogg //Elin
Tack för dina värmande och kloka ord Elin:-)
Ursäkterna är början på slutet… även om jag blev lämnad så var det exakt så vi hade det. Jag ville prata, han tyckte jag var jobbig. Jag ville umgås med honom, han tyckte vi var med varann tillräckligt, listan kan göras lång.
Inser när jag läser ditt inlägg att det var exakt som du skriver – ursäkterna var början på slutet. Jag hade nog kört på ändå, drivit företaget, men nu tvingades jag p g a att han lämnade mig att ta tag i mitt liv. Ta reda på vem jag är.
Och det är nog det bästa han gjort mot mig, att han lämnade mig och vår relation.
En relation som var över för länge sen.
Behövde verkligen läsa både det här inlägget och det innan.
När det gått sex månader sedan pappren om skilsmässa skickats in har jag börjat fundera mer och mer på vad som gick så snett? När började han sluta älska mig.. Han tog steget och jag hade funderat på det. Kan inte låta bli att tänka på om vi skulle gjort och försökt nåt mer. Han ansträngde sig och inte jag heller. Varför gjorde vi inte det? Sen funderar jag på om det är nostalgin och känslan jag saknar nu mer än personen. Egentligen är det väl kärlek och närhet jag saknar.
Kärleken bor i detaljerna så fint och för mig är det just det, de små sakerna som gör att jag mår bra i ett förhållande, från en liten handskriven lapp på köksbordet till någon dom lyssnar när det känns tungt. Att möta varandras blickar och kunna läsa av varandra. Men det är också det som är viktigt för mig att gå ge, Som min fd inte tyckte var viktigt.. Så bra att få upp ögonen för att kunna gå vidare..
”Ursäkterna är början på slutet”.
Så sant!!
Bra text som vanligt Michael!
Jag är den som ligger på min sida av sängen och tänker alla dom där tankarna: ”Är det verkligen så här det skall vara? Tänker jag efter för mycket? Är mina förväntningar för höga? Alla män kanske är så här?…”
Medan han ligger där och tycker att livet är lugnt och härligt. Är nöjd o lycklig. Han har en kvinna vid sin sida som han älskar och kan erbjuda det livet som han vill ha. Familjen, vänner, intressen, resor…”Hon borde oxå vara nöjd. Vi har det ju bra…” tänker han.
Hur kan man uppfatta samma liv på så olika sätt? Joo, för att man har olika krav och förväntningar på ett lyckligt liv.
Nu är det ju mkt annat som jag inte är nöjd med i vårt liv men om man ska hålla till dagens ämne, detaljerna, så har jag alltid gjort det där lilla extra för att jag älskade honom så mkt och ville att han skulle känna sig speciell och det gjorde gott för mig med. Men när man aldrig får något liknande tillbaka, knappt att man känner att det uppskattas så dör lusten att vilja göra det där extra.
Vi har oxå haft diskussionen om Alla Hjärtans dag. Han tycker att det är ett kommersiellt jippo. Han tycker att det är bättre om man köper blommor en annan dag på året. ”Visst, gör du det en annan dag då? Nej.” säger jag. ”Den dagen är hjälp för såna människor som du som inte har någon egen fantasi. Att åtminstone en gång om året göra nåt speciellt för den man älskar.”
Jag skulle uppskatta om det kunde hända nån mer gång på året. Hur svårt är det att köpa blommor helt spontant, skriva en gullig lapp på köksbordet, skicka ett sms när man jobbar… Finns massa sätt att göra nåt extra och hålla kärleken vid liv. Enkla saker som inte kostar pengar men som gör så mkt.
Blickar och beröring är han bra på men har ingen fantasi alls.
Det allra viktigaste tycker jag är att man kan sätta sig in i den andras livssituation och mående. Att visa lite extra då när det är jobbigt. Ringa eller skicka ett sms under dan gör så mkt men det finns inte i hans tankar. Hemma kan han sen visa omtanke.
Han har verkligen inte förmågan att känna hur den andra har det (när han inte är där) fast man är tydlig med både ord och tårar.
Tack för en härlig blogg. Så tänkvärt, varje dag. 🙂
På pricken Josefine. Jag har det likadant i mitt nio år långa förhållande. Han tycker allt är bra. Nu när jag berättat för honom att jag är på väg bort mentalt från honom och vad jag saknar så svarar han med att ”ja men vi har ju samma åsikter om så mycket”. Då frågade jag men vad är det som är så bra då? Hans svar: ”vi är ju överens om hur vi vill ha ekonomin”. Alltså ursäkta, men är detta det viktigaste för dig, kontrar jag då. Han är också rädd för att göra fel och inte vara den som vet och kan. Någon känsla för mina känslor finns inte riktigt, för blir det allvar av något så är det bara jag som överdriver. När är det dags att lämna egentligen?
Josefina menar jag 🙂
Ja du Charlotte, när är det dags att lämna? Den stora frågan.
Jag tror att man känner på sig när det är dax. I mitt fall har det varit en jobbig process som jag har gått igenom. En berg-och dalbana med känslor och tankar.
Men nu har jag åkt färdigt i den där banan. Känner lugnet i mig och vet att det är dax. Jag vill vidare.
Kram
Vad var det som fick dig att ta beslutet? Var det någon speciell fråga som var avgörande?
Kram
Charlotte, jag svarar på din fråga längre ner här för texten blir så smal där.
Vad fick mig att ta beslutet?
Det är många saker. En stor sak är att jag inte når honom med pratet, hur jag än försöker att få honom att förstå hur jag tänker o känner så tar han inte till sig det, jag har kommit med förslag både på det ena och det andra men han är inte villig på att ändra på sig (fast han erkänner att det är bitar som han har svårt med, men han är som han är, säger han), en annan sak är att han inte ser och hör sånt som är så tydligt och en stor sak till är att han inte har något intresse för sex längre. Han älskar närhet med kramar och pussar men sex är bara något han har för min skull.
Så det spelar ingen roll längre att han är snäll, go, kärleksfull och fin på alla sätt o vis. Tar sitt ansvar för både hem och barn.
Jag känner inte att det är VI längre, jag har glidit ifrån honom. Känner att mina kärlekskänslor är borta. Jag tycker väldigt mkt om honom men det är bara omtanke och vänskap.
Vill inte slösa bort mitt liv. Jag vill känna o uppleva så mkt mer än det här i livet. Vill känna mig glad och lycklig igen.
Ska tilläggas att vi har gått i parterapi oxå (på mitt initiativ) så jag känner att jag har gjort allt som står i min makt för att rädda det här förhållandet.
Det är över. Sorgligt nog måste jag acceptera det. Hjärnan kan inte övertala hjärtat längre.
Kram
Tack för att du delar med dig. Det blir lite lättare att höra om andras erfarenheter. Jag känner igen mig så väl i det du berättar.
Klockrent Josefina!
Vi har varit gifta i snart 18 år och har en liten på snart åtta år. Mors Dag betydelsen blev ju aktuell när hon var tillräckligt gammal. EN gång har jag fått något på Mors Dag…..och när jag påpekade för honom att det är faktiskt förälderns ansvar att visa sitt barn om att uppskatta etc så fick jag till svar ” Du e ju för fan inte min morsa heller”! Jag lovar, det gjorde ont! Men det är just dem där små detaljerna som är viktiga i ett förhållande. Dem som uppskattas mest och minns bäst!
Jag har fått höra samma sak. .
Blev så ledsen. .
Pang på- huvudet på spiken Mikael- HUR svårt kan det vara? Om exvis HAN tycker det är ett kommersiellt jippo är väl ointressant i det hela om HON blir glad för en blombukett eller geléhjärtan eller vad det nu kan vara. Han ska väl agera utifrån att göra sin respektive glad och få henne att känna sig älskad och uppskattad. Inte utifrån vad han själv tycker är bra eller dåligt. Egocentriskt är vad det är en sån attityd. (Det spelar ju ingen roll i sammanhanget vem som är han eller hon.) Om man tycker om varandra vet man vad den andra uppskattar och försöker anstränga sig att lite då och då uppfylla det, och respektera att vi tycker olika. DÅ visar man uppskattning. Tack Michael du belyser olika aspekter som är så läsvärda!
Tack själv MyranX. Ja, hur svårt kan det vara?
Jag är den som funderar. Jag försöker prata med min sambo men då blir allt bara värre. Jag är så ledsen och vet inte om vi kommer kunna lösa detta. Någonstans långt under alla negativa känslor undrar jag om det finns någon kärlek kvar eller om de helt torkat ut och det är dags att gå? Min sambo vill inte separera.
Har ni pratat med någon utomstående Maria?
När allt det funnits. Små älskvärda lappar. En liten present då och då för att just den saken är något jag verkligen skulle bli glad för.
Firande på födelsedag, jul, och Alla hjärtans dag, med paket som innehöll något jag verkligen ville ha. Nåt jag kanske nämnt i förbifarten att jag gillat.
Till att inte få eller fira alls..
När jag gång på gång tagit upp att det gör mig ledsen.
Att jag vill och tycker om att fira, för att jag känner mig speciell och det bryter vardagen.
Och han svarar att han inte tycker om att fira..
När det återinförs efter att jag sagt att jag inte älskar honom längre..
Det går aldrig aldrig att luta sig tillbaka och tro att en blomma inte behöver vatten.
Ett förhållande /äktenskap är ett arbete det aldrig går att strunta i.
Likväl som att arbetet med sig själv är livslångt om man ska utvecklas.
Man blir aldrig ”klar”.
Blommor behöver vatten.
Vad sorgligt att han slutade vattna. Han verkade ju bra på det förut.
Kram till dig!
Så sant det du skriver Anna:-)
LOVE IS LIKE A BIRD- IT´S NEED TO FLY!
Uppmärksamhet i ett förhållande är ett av bränslet. Det behöver inte vara all in med romantisk weekend (även om det såklart är en viktig vardagslyx). Uppmärksamhet som blickar, ett sms, en skriven lapp, en varm hand på kinden, lagat favoritmaten etc. Jag kan göra listan lång. Det är just de där små men ändå tydliga tecken på uppmärksamhet. Att aldrig ta varandra för givna, utan som sagt visa ofta med handlingar. Och vad som verkligen är A och O är att man kan kommunicera med varandra. Inte gå och behöva trycka på något. Inte våga fråga/säga något. Det ska finnas en öppen dialog och ingen ska vara rädd, ängslig eller osäker. Jag är singel just nu. Och min högsta önskan är att vara lycklig i det enkla. Den enkla uppmärksamheten. Som gör så gott för båda. Det är riktig lycka. ❤️
Håller med dig till hundra procent!
Håller med dig till etthundra procent Längtan!
Jag tror att ursäkterna har funnits hos mig ända från början i alla förhållanden. I ett tidigare förhållande fick jag höra: du kommer aldrig att ha en livspartner. Jag undrar om det har blivit en självuppfyllande profetia för hela mitt äktenskap är fullt av ursäkter från min sidan. Det finns nog helt enkelt ingen för mig.