Igår satt jag och pratade med min älskade pappa. Frågade honom om hemligheten bakom ett hållbart förhållande. Svaret blev: ”alla hamnar emellanåt i konflikter och meningsskiljaktigheter. Försök inte vinna diskussionerna. Du vinner kanske på kort sikt, men i längden… förlorar man.”
Det är SÅ sant! Egot vill vinna striden men förlorar samtidigt kriget. Kortsiktiga poäng på bekostnad av en partner som känner sig överkörd. Vad var det då vi tog hem?
Vi kan antingen så frön av irritation, ensamhet, känslan av icke sedd, distans och sårad.
Eller tillitsfull respekt, lugn och förståelse. Kärlek helt enkelt.
Timing och hur vi framför åsikter är allt. Hetsighet i orden kan av vissa förklaras och rationaliseras som passion. Passion hos vem? I partnern som utsätts för smart ass kommentarerna och de höga rösterna kommer passionen inte leva kvar särskilt länge. Inte inom förhållandet i alla fall.
Vänlighet och kärleksfull attityd är inte likställt med undfallande. Sann styrka kommer från att veta vem vi är.
Det är en konst att inte låta sig smittas av en tillrättavisandekultur där illusionen av att stå högst på prispallen lever starkt.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Återigen känner jag igen det du skriver. När vi hamnade i konflikter så drev min fd på för att vinna medan jag kände mig överkörd och kände mig ensam att det jag sa kände inte var lika viktigt..
Dina inlägg hjälper mig att få syn på hur det var hjälper mig att få syn på mig själv och reflektera och växa att bli ett bättre jag, får mig att känna att jag gjorde rätt som lämnade. Fast jag Fortf kan bli berörd och att jag kan känna mig överkörd,påhoppad när han skickar sms, mail så känner jag mig så säker/stark men ändå kan jag känna en ödmjukhet inför allt som hänt de senaste året..
Utan alla tunga händelser hade jag inte varit den jag nu eller som nu har vaknat inom mig en energi och en inre styrka.. Så tack ha en härlig söndag
Tack för att du delar Kerstin:-) Märks att din resa genom de tunga perioderna gjort dig lättare. Önskar även dig en härlig söndag!
Vilken fin utstrålning din pappa har Michael ❤️ Ser mycket värme, kärlek å trygghet i det ansiktet 😀
Tack snälla Petra35 – du ser det jag också ser i honom.
Det e det man ser i dig också ❤️
WOOOOW, jag vet precis vem jag skulle vilja läste det där!!! Min mammas man!!! 😀 Jag har insett på senaste tid att jag aldrig sett på riktigt nära håll vad kärlek å respekt i en relation egentligen är. Min pappa är evig singel och min mamma lever sedan länge med en man som visar motsatsen, men hon inser inte ens att hon är värd nåt mycket mycket finare än vad hon får av honom. Det handlar inte om någon fysisk misshandel! Men det här sura, arga, respektlösa sättet han pratar till henne å andra (bl.a. mig) på är så kärlekslöst å respektlöst. Han skriker å gapar å ska vinna ALLA diskussioner. Han är någon som omgivningen måste anpassa sig till för att slippa hans otrevliga sätt.
Jag ska ALDRIG nånsin ha en sån man!!!! Min framtida man ska vara varm, go och fin på alla sätt!!! 😀
Förstår att det finns såna människor i världen. Känner ingen sån som tur är.
Men man undrar hur en sån människa mår inuti. Varför är man på det viset?
Och hur kan människor stå ut med att leva med den typen av människor?
Det är som du skriver om din mamma, hon borde inse att hon är värd något mkt finare.
Alla är värda det bästa och finaste.
Kram
Ja, det är ju frågor jag ställt mig också Josefina! Men det värsta är ju dessa människor som aldrig vaknar eller blir väckta å börjar ta ansvar för sitt dåliga beteende. Som aldrig förlorar något på sitt beteende, utan lever i en omgivning som anpassar sig. Å jag antar att min mamma tror att hon älskar honom och är älskad av honom. Å jag vet inte, kärleken kan väl finnas där i grunden…men i mina ögon är det ett mörkt moln av nåt annat som skymmer den iaf
Jag känner så väl igen mig. Även när han lämnat mig så kommer sms med pikar och skällsord. Jag försöker att ignorera men ibland rinner det över även för mig. När han t ex säger att allt är mitt fel. Det var han som lämnade, han som var otrogen! Jag gav honom flera chanser men otroheten fortsatte och tillslut valde han att flytta. Tack och lov!
Jag blir tokig när han säger att allt är mitt fel!!! Han tar inte ansvar för något han gjort. Jag har del i vårt förhållande absolut, men det var han som var otrogen och ljög. Han kommer förmodligen aldrig inse sin del i det hela, vilket jag måste acceptera. Jag måste sluta lägga min energi på att försöka få honom att förstå. Det bästa jag kan göra är att lägga energin på mig själv istället och min egen process.
Hej Emma.
Förstår dig så väl. Han skyller allt på dig oavsett vad han gjort. Mitt ex var likadan, men jag kan aldrig ta ansvar för någon annans görande, endast för mitt. Vet att det är svårt att inse det, för man dippar neråt… men till slut dippar man inte ner längre och blir inte ens irriterad över vad han än säger. Jag VET att jag är bättre än att ta åt mig, för han inte kan inse eller mår dåligt. Jag tar ansvar för mig och mår bra i det. Kram
Det är just när jag har mina dippar som det är svårast att ignorera, det är då jag mest vill agera! Men till vilken nytta? Han måste hjälpa sig själv, det spelar ingen roll vad jag säger om han inte är mottaglig.
Men det är en kamp, samtidigt som jag känner att mina dippar inte är lika djupa längre. Att jag tar mig ur dem lite lättare och det får jag se som ett steg i rätt riktning.
Tack för din kommentar Ulla!
ALLTSÅ, man tror ju knappt sina öron!!! Tänk va tragiskt att man kan vara en vuxen man å inte kommit längre i sin utveckling!!! Ursch, va arg jag blir!!!
Han bär en tragiskt historia. Han har stängt inne sina känslor i hela sitt liv. Han ha sååååå mycket att bearbeta. Han vet om det, men jag vet inte om han är villig att göra jobbet. I nuläget så är han tyvärr inte det. Vi har barn tillsammans och som far till mina barn så vill jag ju att han ska må bra.
Ja, Emma!!! Det finns väl nästan alltid tragiska erfarenheter bakom människors dåliga beteenden. Men det är ju supertur att du har insett att du inte kan ta ansvar över honom utan bara över dig själv å barnen! Man kan ju älska någon oändligt mycket och vilja att denne personen ska förstå och förändras (rädda sig själv från sig själv) men det viktiga är väl att inte ta över ansvaret. OCH att fortsätta vara sig själv närmast. Kram ❤️ Du förtjänar det bästa!!!
Tack blev rörd av dina ord. ❤️
Samma här. Han skyller allt på mig fast det är han som har ljugit och bedragit mig, gått bakom min rygg och varit otrogen. Han påstår att jag är ful, bitter, elak, rutten, att jag förstör vår son, fast det är han som gör sonen ledsen med att hans flamma har gjort sig bosatt i huset. Jag får höra så mycket skit som att jag är värdelös och dålig på mitt arbete och att alla tycker det. Vet att han gör det för att trycka ner mig fullständigt.
Hur kan man vara så elak mot mamman till sitt barn?
Man borde förstå att barnet blir drabbad.
Varma styrkekramar till dig!
Jag håller helt med Michaels kloka pappa!
Jag tror för min del att det inte är viktigt att vinna men det är viktigt att få uttrycka och förmedla vad jag känner, tycker och tänker. Inte så viktigt för det ytte utan mer för att visa mitt inre barn att jag inte tillåter ngn kasta skit på oss. Så, markering jag tar ingen skit- sen backar jag bak och analyserar vad som orsakade konflikten 🙂
Och även när relationen är över så behöver man tänka på att det inte är nån medaljplats man strider om! Barnen far illa om man ständigt vill vinna. Jag har äntligen förstått att jag ska vårda mitt liv, mina relationer och mitt välbefinnande före att strida med mitt ex. Den striden tog all glädje och all energi tidigare. Nu förlitar jag mig på att han får vad han förtjänar och jag likaså. Det ger ett lugn och det gör att mitt fokus kan stanna där jag behöver att det finns.
Tack för ett fint söndagsinlägg! Klokt som alltid❤️
Klokt skrivet Petra, håller med dig.
Ligger mycket i det du säger. Att vilja vinna eller att ha ”rätt” är ett steg bakåt. Det behovet finns hos alla. Men min erfarenhet säger att så länge du vill ha ”rätt” i saker med din partner har du ännu inte valt dig själv. Det behovet försvinner när du bestämt dig för att gå din väg, lita på dig själv, oavsett om du måste lämna.
Tack Michael för att du får hjärnan igång en söndagsmorgon. Klokt och fint skrivet, som vanligt!
Ja, vi människor har olika sätt att diskutera jobbiga saker.
Jag har aldrig varit i ett förhållande där det skriks o bråkas. Det har jag aldrig upplevt i barndomen heller.
Ändå har jag mkt temperament och säger alltid vad jag tycker o tänker men det leder aldrig till bråk. Jag håller mig lugn men jag kan bli riktigt sur o irriterad. Börjar det hetta till för mkt i mitt huvud så säger jag bara att det där får vi diskutera senare.
Jag vill verkligen inte att vi ska vara arga på varandra och säga saker som man ångrar sen. Jag skulle ha svårt att förlåta om han sa något elakt och jag vill inte heller säga något elakt.
Det behövs ingen vinnare i såna diskussioner, det viktigaste är att båda får säga sin åsikt och det får man respektera. Fast man behöver inte hålla med.
Det som kan driva mig till vansinne är att man inte är lyhörd och inte vill utvecklas och göra några förändringar för att förhållandet ska bli bättre. Att man bara kör med sitt, ”Jag är som jag är.” Och håller envist fast vid det.
Han påstår att han älskar mig jätte mkt (jag känner ju att han gör det) och kan inte tänka sig sitt liv utan mig. Men om man nu älskar någon så mkt så borde man väl vara villig att jobba på förhållandet.
Han är nog så rädd att göra fel och inte räcka till därför är det enklast att låta bli.
Jag känner att jag har drivit allt i vårt liv så länge men här är det STOP. Han måste göra nånting själv oxå.
Och så här vill jag inte ha det längre.
Dax att lyssna på några kloka ord: ”Första steget till att få det du vill ha är att göra dig av med det du inte vill ha.”
Så sant!
Det blir så spännande att följa din resa Josefina!!! ❤️
Jag vill så gärna starta den resan men livet är inte snällt mot min familj. Vi drabbas av den ena motgången efter den andra. Just nu är det bara att samla kraft för att orka en dag i taget.
Det känns jobbigt att ”tvingas” stanna kvar när man har bestämt sig att man vill vidare i livet.
Men jag hoppas att vi går mot en ljusare framtid, nån gång måste det väl vända, även för oss.
Kram
Kramar till dig ❤️ Jag tror jag skulle gilla dig väldigt mycket om jag träffade dig 😀
Jag skulle nog gilla dig oxå. Du verkar vara en härlig, spontan människa med lite fart i. 🙂
Synd att du bor så långt borta.
Kram ❤️
Hej!
Jag ligger i separation efter tre års förhållande.
Det är mitt beslut att lämna min man.
Jag är så förvirrad och ledsen för det vi måste gå igenom nu.
Många pusselbitar behöver läggas plats för att förstå det som skall komma….
Tack för den här tråden!
Det är lätt att säga att man aldrig ska ha en man som gör si eller så.
Men det är sällan man visar sina sämsta sidor i början av ett förhållande.
Omständigheter kan ta fram sämre sidor hos både en själv och den andra, konsten är kanske att hitta tillbaka till det som är viktigt, den man vill vara.
Vi har det väldigt jobbigt just nu här hemma och jag känner att min man inte längre försöker på samma sätt som tidigare.
Han har helt slopat det där att låta trevlig och förstående, han snäser av mig och verkar tolka allt jag säger negativt, även då jag säger något snällt kan han vända det till något sämre.
Så här har han inte varit mot mig under våra första 5 år, det har kommit smygande
.
Jag har ett barn sedan tidigare som bor hos oss på heltid, hon har adhd och det är mycket omkring henne, mycket oro för oss.
Sedan har vi en gemensam liten kille på 3½ som varit a hand full sedan dag ett.
Han sov inte på nätterna första 2 åren, men det fixade vi på något sätt.
Nu har han blivit varslad från jobbet och har bara några månader kvar sedan är han arbetslös.
Allt läggs på varann och även om han ofta sätter stämningen på hela familjen genom att vara arg/ sur/ lättretlig och negativ så kan jag inte tro att det inte går att övervinna det här.
Jag funderar ofta på hur jag kan göra annorlunda för att nå fram, för att visa att jag vill förstå, jag vill inte lägga mig på hans nivå och bara låta allt blir en gråtrist massa.
Kanske är vi här för att lära av varandra, därför har jag inte gett upp.
Hej Millan,
Min spontana reaktion är att vi kan faktiskt aldrig ta ansvar för andras känslor. Du skriver att han sätter stämningen på hela familjen. Ja, men det är ju HANS reaktion att vara arg, sur, lättretlig etc. Det är HANS känsla. Vad är det som säger att ni ska rätta er efter hans dagsform. Det är HANS ”problem”. Vi måste sluta ta ansvar för och ”curla” andras känslor. Det blir tillslut att ni tassar på tå där hemma och HAN styr stämningen. Tycker du att det är rimligt? Nu kanske det kan uppfattas att jag låter kall och hård men det är jag inte. Det jag vill ha sagt med detta att vi kan aldrig lastas för hur andra människor reagerar. Har jag problem i mitt sätt att hantera saker, ja då får JAG ta ansvar för mina reaktioner. Det kan vara kriser, ett medfött drag etc. Men det finns professionell hjälp att få bukt med jobbiga känslor. Självklart ska man försöka stötta varandra. Men inte till vilket pris som helst. Det ska inte vara en person som sätter stämningen hemma.
Lycka till dig!
”När du måste välja mellan att ha rätt och att vara snäll
välj alltid att vara snäll”
Det kan vara något att ha i tanken då det blossar upp.
Jag har en fundering som jag hoppas någon vill komma med synpunkter på, det är inte min mening att provocera så jag hoppas att jag kan lyckas förmedla frågan på ett bra sätt så ingen tar illa upp.
Ni som har lämnat eller funderar på att lämna en partner som är emotionellt omogen, som inte är lyhörd, inte beredd att utvecklas eller som på annat sätt inte förstår vad han eller hon tillför relationen som inte hjälper, är detta egenskaper som har varit osynliga till en början och sedan visat sig först när andra problem dykt upp i relationen, eller i samband med uppbrottet, eller var det karaktärsdrag som ni kunde ana redan på ett tidigt stadium men som förälskelsen höljde i slöjor och som därför inte verkade så störande eller allvarliga?
Charlotta
I mitt fall träffade jag min sambo på nätet, jag var 18 och han 20. Ingen hade haft något seriöst förhållande tidigare. Jag hade festat, haft några ”strul” men kände mig mest bortvald och utnyttjad. Han ett ensambarn, ingen utåtriktad, festande kille utan verkade lugn och trygg och var precis vad jag behövde DÅ.
Nu, 16år senare. 3 barn mellan 1-10år, barn med diagnos, sjukdom(cancer,utmattningsdepression,) så har det blivit tydligt att det saknas viktiga delar i vårt förhållande.
Depressionen är ett direkt uttryck över hur jag mått under lång tid, jag var nära att gå då. Men blev kvar.
Våra problem blev betydligt mer framträdande när barnen kom, när man inte bara hade sig själva att tänka på. Och att det varit väldigt jobbigt kring de båda äldsta och ör jag fått ta allt mer el mindre på alla plan. +allt kring hemmet etc.
Bristen på förståelse, att lyssna och se. Vår obefintliga kommunikation. Han tycker jag ältar, målar upp problem innan dom finns etc. Jag känner att han blundar, sopar under mattan. Inget kan vi prata om och vi är tysta..
sambon arbetar med datorer, sitter framför datorn mesta tiden hemma, och tränar ett par/3 ggr i veckan. Något gan alltid gjort och inte ruckat på alls fastän vi fått barn. Han lever på som vanligt, kör sitt race.
Så visst fanns det väl varningssignaler, men jag hade ju trott och hoppats att intresset för barnen och vår familj hade kunnat vinna. Iaf någon gång..
Tack för att du berättar. <3
Jag såg tecken redan vid första träffen men valde att inte lyssna in rösten. De karaktärsdragen har funnits där. Jag trodde att dessa skulle växa bort… Vissa tycker naturligtvis att dessa är charmiga men det beror på vad jag bär med mig för brist in i relationen. I mitt fall så uttryckte jag väldigt tidigt rädsla sorg över att se ha s beteende:-) trodde jag kunde hå honom växa genom belysa problematiken… Men nej! Ha en fin söndag!
Tack för att du vill berätta. <3
De flesta av oss vill tro att vår kärlek kan förändra en annan människa. Det kan det i vissa fall, men risken finns också att vi förlorar oss själva. Önskar även dig en fin söndag Barbamamman.
Träffsäkra frågeställningar Överlevnadsguiden! Tack!
Tack! Du tar upp så intressanta saker att det är ofrånkomligt att spinna vidare i egna funderingar. Mycket utvecklande, tillsammans blir vi klokare. 🙂
Charlotta
Herregud, din träffsäkerhet och förmåga att nå fram till den stora massan är helt unik. Och detta lyckas du med gång på gång.
Om du någon gång blir singel så vill jag gärna bjuda dig på kaffe
Tack för din fina kommentar Helena. Varma hälsningar!
Direkt när jag läser ditt inlägg, Michael, så kom jag direkt att tänka på mannen jag dejtade som hela tiden tryckte till mig med småsaker. Jag har tidigare varit lite konflikträdd men en annan resa i mitt liv har plockat bort det. För den sakens skull försöker jag inte ”vinna” i alla sammanhang. Jag fattade aldrig vad han menade när han tryckte till mig, för det stämde liksom inte med det han sa. Jag gick mer in i försvarsställning då. Det kommer jag att försöka undvika i framtiden. Idag hade jag istället stannat upp och antingen bara noterat vad han sa och bemött det med tystnad. Tystnad är verkligen underskattat. Det innebär inte att man är konflikträdd, utan kan faktiskt vara en markering. Varken mer eller mindre. Mitt andra alternativ hade varit att – återigen – notera det han sa för att sedan ställa en motfråga, t ex: ”vad är det i dig som gör att det är så viktigt att påtala för mig att jag verkade lite spänd?”. Jag kan nästa lova att den diskussionen hade tagit slut där och förmodligen hade det kommit sparsamt med tilltryckande kommentarer. Och hade de kommit, ja då hade jag ställt frågan igen. Vad jag vill ha sagt med detta är att det handlar inte om att vinna, det handlar om att markera, reflektera, notera. Lugnt och sansat. Allt för att komma till en harmoni utan hets, upprördhet. Det mår ingen bra av.
Annars vill jag bara – återigen – understryka att tystnad är underskattat. Uttrycket ”tystnaden talar” har definitivt en betydelse. Prova att bemöta ett hetsigt påhopp med tystnad eller som jag skrev här ovan – en sansad motfråga. Att gå i försvar och kämpa sig till sista ordet är inte värt det. Och det kommer oftast inget gott ur det.
Mycket kloka ord Längtan! Tack!
Tack själv, Michael. Du belyser så många otroligt viktiga saker och automatiskt börjar min tankeverksamhet. Att sätta ord på egna tankar. Det här är i allra högsta grad terapi, som både kan användas om man väljer att skriva eller bara läsa. För mig är skrivandet den bästa metoden. Ser fram emot att läsa din blogg precis varenda dag.
Insiktsfullt för mig. Jag växte upp med två föräldrar i ständig kamp om vem som kunde övertala vem. Mamma använde mig som ventil eftersom hon inte ville prata med sina vänninor om det. Jag fick aldrig uppleva ömhet o ömsesidig respekt mellan dem även om jag visste att de ändå skulle hålla ihop. Det fanns nog en kärlek där men sällan skådad utifrån mitt fönster.
Jag ser i efterhand hur jag påverkats o när det blev tufft i mitt eget förhållande brast även jag i respekt mot honom. Att vinna fighten blev oerhört viktigt för att inte bli fullständigt överkörd och på så vis inser jag hur jag hjälpte till att bryta ner oss. Jag upprepade en del av min mors beteenden när besvikelsen var stor. Jag hade nog redan gett upp tanken på ett lyckligt förhållande ganska tidigt. Ändå var jag som henne, inte beredd att ge upp fastän jag mådde riktigt dåligt o mitt förhållande hade stora brister på helt andra sätt än mina föräldrars.
Men det du skriver – här bär jag lika stort ansvar som mitt ex. Jag var rädd för att bli tillintetgjord om jag förlorade i konflikten. Jag kunde nog säga sårande kommentarer som det fanns sanning i, på ett ganska elakt sätt för att vinna. Han körde över mig genom att köra sitt eget race o då blev det galet viktigt att vinna konflikten som uppstod efter det. Det kostade respekt. Vi förlorade tillit, om den nu fanns där alls fr början.
Tack för dagens inlägg som förde över mina tankar till bearbetning av mig själv istället för det som varit. Tufft men något jag måste ta i.
När vi stärker självkänslan faller många bitar på plats. Där kan vi nämligen förändra. När vi agerar istället för att automatiskt reagera på gamla impulser. Förstår att det kan göra ont när du ser tillbaka. Vad kan du ta med dig för framtiden. Varma hälsningar.
Rodnar lite lätt just för att jag känner mig själv och vet att det absolut ofta blev en kamp…… Å i det finns ingen vinnare men för mig handlade det ofta om osäkerhet och lite dum envishet! Det blir så lätt att negativa mönster blir normaliserade och den dåliga spiralen är svår att bryta. Jag å min sida kände mig inte sedd o lyssnad på o då blev kampen ännu viktigare att vinna. Här är jag! Se Mig! Effekten blev ju inte så direkt. Nåt att jobba på.
Även sådär psykisk misshandel fungerar.. en sådan person tänker inte empatiskt. En sådan person känner vinst i att vinna och köra över. Går inte prata vettigt med en sån människa. Den bryr sig inte om att längre fram rädda någon kärlek eller tillit… man måste nog lära sig se dessa skillnader och inte tillåta sig stå och slitas sönder och acceptera uppgivenheten. Kände igen mig mycket i det du skrev Michael. Levt med en sådan människa i två år… går aldrig känna man blir respekterad och sedd.
Jag har läst alla era åsikter…funderar på om jag haft ”tur” i livet eller?? har det med min mans och mina erfarenheter att göra?? Själv är jag uppvuxen som yngst av en skara på 10…och min man yngsta barnet av tre.Träffade honom när jag var 16 år och han 21 ….47 år sedan, livet har inte ofta varit en dans på rosor,man kan inte tänka och tycka lika..vi är ju uppfostrade på olika sätt och i olika miljöer. Vi har två vuxna barn och deras familjer som vi är så stolta över..det är vårt ”verk” att de blivit bra människor. Under årens lopp har vi ofta haft olika åsikter och ibland så ”tycker” man att min åsikt är bäst,,vilket kan innebära konflikter….men viktigast av allt enligt min erfarenhet är att kunna säga FÖRLÅT !!! Vi har en så bra livskvalitet..man måste vara rädda om varandra..försöker hålla om varandra när vi somnat..ta vara på varandra .
Va viktigt det är att prata om kärlek å respekt!!! Det är skrämmande egentligen att höra om alla som har dåliga erfarenheter där självkänslan fått så hårda slag!!! 🙁 Tänk va mycket gott vi skulle kunna ge varandra istället!!! ❤️
Det är jättesvårt att hålla igen, särskilt när vi båda två är tävlingsmänniskor.
Känner verkligen igen mig! Han försöker vända allt jag säger till sin fördel, göra alla diskussioner till en duell för att sedan få känna sig smart och duktig. Alltid knipa käft och knyta handen i fickan. Blir alltid verbalt överkörd. Till slut kommer jag inte orka föra fram mina åsikter och bli tyst.