Går det att hålla förälskelsen och attraktionen vid liv? Är det möjligt att känna samhörighet och kemi över tid, eller är de där speciella känslorna dömda på förhand? Är inte allt egentligen bara ett romantiskt BS, skapade av drömmande och naiva manusförfattare?
Jag möter cyniker och de som tror.
Vad är det som gör att paret på restaurangen eller i min soffa inte når fram till varandra? Bedövande tystnad eller känslomässiga utfall som avlivar kärleken.
Och vad är det som gör att paret på drygt åttio, efter 60 år tillsammans fortfarande håller varandra i handen ute på stan, ler och skrattar, stryker varandra över ryggen och visar vad kärlek verkligen är för något?
Mannen med många års linjer i ansiktet berättar:
”Det är inte det minsta komplicerat! Jag vill bara se henne lycklig och gör vad som behövs. Det är inga tillfälliga känslor, som när som helst kan svepas undan av stormar, utan vår gedigna kärleksfulla vilja gentemot varandra. Hon vet att jag står bakom hennes rygg och jag att hon finns bakom min.”
Om vi tror att ”kemin” är något slags magiskt och självgående, som bara skall regna ned över oss likt ett ljummet sommarregn, är vi helt fel ute. Kärleken hålls levande genom attityd och handling. Förspel är summan av alla dina val (ja, vi väljer! Medvetet eller omedvetet.) Ett par himlande ögon, en aggressiv röst, utpekande av partnerns brister, kroniskt gnäll, irritation och otålighet dödar attraktion.
Vi är ansvariga för egenmåendet och här är vanorna helt avgörande. Vad gör du varje dag som får dig att känna en tillfredsställelse i bröstkorgen? Hur tar du hand om din fysiska, mentala, emotionella och spirituella hälsa? Ignorerar du pusselbitarna och försöker pressa dem på plats, för att sedan svära över den urusla symmetrin?
Den äldre kvinnan berättar:
”Jag hör många unga människor säga att man först måste älska sig själv, så att man kan älska en annan. Det är delvis sant, men frågan är: vilka handlingar gentemot andra gör att du kan älska dig själv? Är du stolt över det du gör mellan morgon och kväll?”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Tänkvärda ord. Jag tänker att man måste älska sig själv så pass mycket att man ser till att bli behandlad med värdighet, i alla relationer! Krymp inte dig själv för någon annan, låt ingen krympa dig.
Klart det kan vara svårt i perioder att hålla lågan uppe hela tiden. Ord och handling måste vara synkade och man måste kunna säga det man känner i hjärtat. Sedan måste man välja varandra varje dag. Stå stadigt bredvid din partner i alla lägen.
Jag längtar till att få praktisera allt jag har lärt mig under detta år. Det kommer att bli en utmaning, men jag vet att jag kan leva själv och trivas med det också, för det gör jag nu.
Inte helt lätt att se till att bli behandlad med värdighet i alla relationer, en del personer väljer vi inte om vi vill ha i vårt liv, som tex arbetskamrater. De tillbringar du väldigt mycket tid tillsammans och det enda sättet att välja bort dem är att byta jobb inte helt lätt. Det finns rätt många som är totalt gränslösa och respekterar inte andra människors önskemål överhuvudtaget, utan ser bara till sitt ego. Står du på dig så är du den besvärliga som riskerar bli omplacerad.
Att älska någon handlar ju om att alltid välja den andra människan i alla lägen och vilja den väl, samt att stå bakomden andres val. Mina föräldrar levde lyckliga med varandra i 50 år så visst finns de som får till det, men det krävs två som vill och som har lagom stora Egon och bekräftelsebehov.
Jag vågar tro att det finns Någon som vill mig väl i alla lägen, Någon som jag oxå vill väl.
Men att läkas efter ett brustet förhållande tar tid och att längta och vänta gör emellanåt ont
Hej. Klart du kommer få och känna det du vill ha. Låt det ta tid. Blev själv så sårad och levde en tid så mörkt men nu efter ca 18mån ser jag en sån stor förändring i mig själv och vad jag vill ha som du söker och går med ett leende och undrar vem det kan bli. Kämpa på
Åh Michael så intressant inlägg!
Jag möter också cyniker och sådan som tror stenhårt.
Förra veckan hade mina föräldrar varit förlovade i 60 år.
Min mor var lite krasslig och min far var och arbetade (82 år) så jag åkte hem till dem och lagade pannkakor. Min far brukar alltid sitta på samma sida av köksbordet, för de brukar ha på TVn när de äter. Men denna kväll när jag lagat maten så satte han sig mittemot min mor. Min mor säger då- sätter du dig där! Min far som varit orolig över sin fru (lite problem med hjärtat) svara sin fru med äkthet – jag vill sitta mittemot dig så att jag kan se dig min kära! Min mor blir lite blyg och säger fnittrande – men sluta nu Håkan! Vadå, så är det! Säger min far. Jag ler både i ansiktet och inombords, samtidigt som det även väcks en sorg inom mig, att på det sättet uttryckte aldrig min före detta man sig till mig. Min mor bekräftade min far genom att direkt när han kom klev in i köket fråga hur det gått (med inlevelse och genuint intresse) på jobbet och om han var trött nu när han kom hem.
Summarum skulle jag vilja säga att förhållanden som håller innebär att man bekräftar varandra och visar genuint intresse för varandra. Båda mina föräldrar var vackra som filmskådespelare när de var unga. Min far har aldrig varit matcho och min mor har aldrig varit medveten som sin skönhet. Båda är mentalt starka och svaga, fast på olika områden, vilket jag kan summera som en nyckel till framgång. En annan sak som skiljer sig från mitt förhållande är att de aldrig tävlat om vem som är bäst av dem båda. Lite som jag kan känna av från min före detta man, kanske berodde det på att jag i det blev förminskad och därför försökte bli lika duktig som han.
Mina föräldrar har gått igenom stora ekonomiska svårigheter, bekanta som förolyckats – en tragedi, fyra barn, och mycket mer, men de har aldrig någonsin svikit varandra och båda har alltid haft lätt till att kunna backa och be om förlåtelse om de råkat trampa någon av varandra på tårna, eller andra i om givning. Men de har inga ovänner utan bara många vänner runt sig…
Samma som du skriver om mannen som säger att han vill bara se henne lycklig, så har alltid mina föräldrar resonerat, inte bara dem sinsemellan utan även till oss barn och andra runtomkring, att det är viktigt att man mår bra, är lycklig och är självständig. Det är nog en viktig nyckel.
Det är inte alltid man i sitt långa liv varken älskar sig själv eller utför saker som känns tillfredsställande i sin vardag. Men viktigt är nog att man själv, och sin livskamrat, kan ha förståelse över de egna livssituationerna man hamnat i och att man tillsammans, eller själv i förhållandet, har möjlighet till utveckling till bättre tider.
Jag tror heller aldrig att någon av mina föräldrar någonsin varit svartsjuka på varandra.
Svårt att säga vad som gjorde att just mina föräldrar har haft ett sådant bra förhållande…kemi, uppfostran, respekt, trygga föräldrar, båda ur arbetarklass, samma utbildningsnivå, lätt till skratten ….de har nog väldigt lika grundvärderingar och även rätt så lika personlighetsdrag.
Va vackert…att ha kvar det där efter ett helt liv ihop…men det är väl så…att vissa hittar nycklarna till att bevara närheten och värmen…genom närvaro. Att det liksom är naturligt för båda att ge bekräftelse genom öppen och ärlig kommunikation. Att själarna liksom håller kontakten med varandra…vissa har kanske det där i början…andra kanske aldrig hittar samhörigheten på djupet.
Å ibland möter man en själ man inte vill känna samhörighet med på djupet…för att det inte är meningen att man ska ha en kärleksrelation…men själarna känner igen varandra. Jag tror faktiskt att det är så ibland. Men då kanske man skulle mötas för att hjälpa varandra att växa…tvillingsjälar 😀
Vill bara dela med mig av den här som jag fick av en väldigt fin vän:
Trust the wait
Embrace the uncertainty
Enjoy the beauty of becoming
When nothing is certain, anything is possible ❤️
Tack Petra, denna sparar jag!
Petra35, väldigt fint, tack!
Så fin beskrivning av dina föräldrar, Anna K, precis så vill man ju att det ska vara!
Vad det är som gör att att vissa par bara bråkar och aldrig når fram till varandra, och vissa älskar, till synes villkorslöst per automatik?
• Ibland passar man kanske helt enkelt inte ihop, men är förblindade av passionen och/eller beroende av relationen.
Jag tänker på vänner eller kollegor. Vi klickar inte med alla människor, dubbelklickar med ännu färre, och vilka det är förändras med tid och situation. Det tycker vi inte är konstigt! Och jag tror få vänder ut och in på sig själva, undrar vad det är för fel på en, utplånar sin identitet, försöker tala till rätta i evigheter, när personkemin inte funkar i en potentiell vänskapsrelation.
• Ibland är det kanske sår hos ens eget inre barn, som man projicerar på sin kärlekspartner så att det blir hen som skaver istället. Den där överdrivna svartsjukan t ex handlar kanske om ens egen övergivenhet och brist på självkänsla.
• Jag tror par som håller ihop och är lyckliga inte dras med sådana projiceringar, eller åtminstone är medvetna om dem när de negativa känslorna pockar på. De behandlar varandra med respekt och sätter värde på varandra, uppskattar varandras sällskap. Som den där dyrbara bästa vännen man för allt i världen inte vill mista, svika eller förtala… ❤️
Så tänker jag med…
Vänrelationer kommer och går utan att vi knappt rycker på axlarna, men när vi märker att kärleken till den vi lever med bleknat skuldbelägger vi oss något otroligt.
Är det inte så att man antingen växer samman som par…eller ifrån varandra? Anledningen till att man glider i sär behöver inte bero på stora svek, utan det bara sker. Antingen har man glömt att vårda kärleken eller också har man kanske utvecklats åt helt olika håll? Jag är inte samma person idag som för 20 år sedan… Oavsett så innebär det en enorm sorg när man förstår att kärleken man ska känna med personen man lever inte längre finns kvar…