Mannen vet att han aldrig skulle acceptera otrohet. Nu har han gjort det.
Kvinnan upptäcker att sambon jagar på en otrohetssajt. Nu försöker hon lappa ihop förhållandet genom att förstå.
Han skriker ofta åt henne. Hon försöker balansera upp energin genom att visa lugn och värme.
Hans fru är och ute festar varenda helg. Han tänker att hon behöver utrymme från familjelivet och rollen som småbarnsmamma. Han lider i det tysta för att inte framstå som svag.
Medberoendet tar form. Det smyger sig långsamt på. Gränspostering efter gränspostering sprängs av rationaliseringar: ”om jag bara…”
”Om jag visar all min kärlek kommer det att bli bra. Han/hon hade ju faktiskt en väldigt svår uppväxt.”
”Blir jag lämnad om jag tar min plats? Vad kan jag uttrycka? Vilka känslor är de fina känslorna? Som man måste jag vara likt det stabila berget – i alla lägen.” Eller?
När det psykiska immunförsvaret nötts ned i tillräckligt hög grad är vi väldigt förhandlingsvilliga.
Han säger till mig: ”min fru menar att hon är rak, ärlig och tydlig. Om jag gjorde samma som hon nu gjort, hade jag varit ett ärkesvin. Jag dribblar bort mig själv genom fullständig anpassning. Har börjat lägga alla fel på mig själv. En gång var jag stark.”
Den äkta välviljan gentemot andra och oss själva, börjar ta form när vi upphör med att lägga ut dimridåer och förskönande berättelser om det som är. Och oss själva.
Vad ser du när du tar några kliv tillbaka? Vilken filmtrailer spelas upp gång på gång? Vad vill du inte upptäcka i dig själv?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag ryser av igenkänning……samtidigt är jag glad över att det faktiskt inte är så längre. Det som grumlar bägaren är en känsla av tomhet. Det har gått ett år. Jag mår bra, barnen har det ganska bra. Hur ska man tänka om framtiden? Ska man våga släppa taget, släppa in nån i sitt liv? Jag vill ju inte vara ensam för alltid. Samtidigt rädd för att upprepa gamla mönster…….
jag märker att jag inte kämpar så hårt längre på att nå fram…..vill han inte förstå så ska jag väl inte behöva tjata så länge? till slut släpper jag taget, och då tycker han att allt är bra…..men mår psykiskt dåligt av det?( ngt som han inte heller vill kännas vid) undermedvetet vet han att jag glider iväg…..men han vill inte eller kan inte förstå hur han ska kunna engagera sig så att det ska bli en förändring. och den kommer oundvikligen närmare…..
Det där känner jag igen.
Kram
Here we go again… Hittade hit för 1 1/2 år sen, läser när det krisar o jag behöver stöd pepp o hopp….en jul som var avskyvärd från hans sida där han behandlade mig som luft, likgiltighet, inte svarade/pratade med mig tog jag mod o berättade för mina föräldrar hur saker o ting såg ut i vårt förhållande, Han är den som bestämmer o styr, han slår mig inte men slår sönder min skäl. Men tillsammans med andra människor är han perfekt o trevlig etc. Tog då steget o berättade Hagi te ville mer……han lyckades övertala mig att om vi bara lyckades få ekonomin att funka skulle han bli trevligare… Sagt o gjort, igår vid frukost blev han sur då jag ställde en fråga 1 gång för mkt, slutade med att han sa”kör FU ditt race så kör jag mitt” försökte va vänlig o trevlig o frågade honom hur det var fatt fick då tillbaka”Du har aldrig tidigare brytt dig så varför göra det nu”. Jag kände att han inte skulle få förstöra dagen för mig. Vänner till oss ringde o ville åka o bada. Han svarade ”Att bada ingår inte i mina planer idag” Jag åkte o badade o följde med dem hem på kvällen o grillade!!Tidigare har jag bara suttit hemma o varit ledsen etc. Han hörde av sig senare under kvällen o jag sa bara vart jag var o han fick oxå komma. Han la på o skickade en kommentar ”ät du”. Jag o barnenhade en jättetrevlig kväll, sen var det bara kolla vilket humör han var på. Imorse pratade han otrevligt till min son vilket jag sa, då sket han i frukosten o sa bara ” Att du alltid ska va på mig, gör du frukosten själv jag skiter i det…” Sonen kommer in, Det hörs ut pappa grannarna hör! Anledningen är att jag lånade 700:- från vårt ”räkningakonto” för att betala mig i lillflickans hästridning(vilket han var med på då, men sen blev han arg för det o beskyllde mig för allt möjligt) snacka om Dr,Jekyll o Mr.Hide,..
Kan inte låta bli att undra…? Är det detta du vill lära dina barn om relationer? Den mansbilden du vill förmedla till din son? Vill betona att jag inte dömer dig. Fundera djupt på vad du vill dina barn ska få med sig och hur du en dag önskar att de skall vara.
Hm jag undrar varför är du kvar i förhållandet Anna? Jag må leva själv och jag är rätt trött på det faktumet men jag har stått upp för mig och mina önskemål i förhållanden.
Jag förstår hur du har det… Har det likadant av och till… Läser kommenterer om : Är det detta du vill att barnen skall lära sig in relationer och mansbilden… Så tänker jag oxå. Jag vill inte att barnen ska tro att det är ok att bete sig så mot någon annan… Men även om man lämnar relationen, så är det fortfarande barnens far… De kommer ändå leva med honom som mansförebild varannan vecka. Då tyvärr utan ”övervakning” av mor… Han kommer träffa ny kvinna, som han behandlar på samma sätt…eller? Och detta kommer barnen få fortsätta att ”bevittna”…
Fast när barnen är hos dig, så får dem lugn och ro.
Jag har fått rådet, av våran f.d. familjerådgivare. Att ha bra manliga förebilder i mitt liv, och det behöver inte vara att jag ska bli tillsammans med någon.
Det finns ju bra män som är ansvarsfulla också, eller hur.
Har många vänner som är gifta, med fina män. Det kommer mina barn att se, och förhoppningsvis ta in.
Att deras pappa behandlar kvinnor på ett visst sätt, behöver inte betyda att han inte kan lära sig att vara ansvarsfull när det kommer till barnen. ( jag hoppas )
Till slut måste man fråga sig, om det är så här man vill leva sitt liv.
Är jag inte värd bättre än detta!?
Det var det viktigaste för mig.
Vill jag att mina barn ska växa upp med detta? Är det så här jag vill att deras bild av förhållande/familj är?
Vi har varit separerade i över två år nu, men utbrotten fortsätter emellanåt. För att i nästa stund ges det sken av att allt är bra, t.o.m. Flirtig.
Har lämnat det bakom mig, tror deta handlar om att vissa människor blir aldrig nöjda.
Du kan vända ut och in på dig, men det kommer aldrig att räcka.
Vill du leva så?
Vill du att dina barn ska leva så?
Ensam är inte alltid stark, men att lämna ett sådant förhållande, du kommer att finna ett lugn i dig själv.
Dina barn kommer märka skillnaden.
Det är värt det, du är värd så mycket mer än det här.
Kram
Anna! Vad mer skall du behöva se och höra för att inse att den här relationen du befinner dig är dödsdömd?
jag frågade ju aldrig när jag tog pengar från kontot, frågade om jag fick förs över pengar idag o då var det ok. Jag gjorde misstaget att inte fråga. Han forsätter va tyken men ändrar helt plötsligt på sig. ÄR det ett själ till att dela på sig??!! Att han är tyken? På semestern bodde vi ihop med en familj, bad vi skulle ta en promenad till andra sidan stranden han o jag, han ville inte…frågade vid flera tillfällen, prövade sen med ” Men för MIN skull skulle det betyda mycket” men han sa att jag kunde gå själv… Är det brist på empati? micael du vet vem jag är,…..Kram!!!
Han är en narcissist som du ber och ursäktar dig för Anna. Det kommer att fortsätta så här. Jag önskar innerligt att du skall börja tycka om och respektera dig själv. Det kan du börja göra när du lämnat den här förgiftade relationsmiljön. Värme till dig.
När vi är med andra har vi alltid trevligt o han är trevlig mot mig. Nu när jag kom hem är han på toppenhumör då en kompis är här, det är ju detta att det åker berg o dalbana, känner mig alltid ”säkrare” med andra, då kan jag prata fråga mer osv utan han är sur eller bara går iväg (om han nu är på det humöret)Så nu är allt bra igen. Jag kommer aldrig få förlåt från honom om hur han betett sig mot mig denna helg, för det styrs alltid över på mig att det är JAG som gjort fel eller fått honom att bli så här…Annis du gör rätt, han har ju varit otrogen finns ngt att ta på, för mig blir det bara indicier som han slår tillbaka att allt är mitt fel hela tiden o han för det så bra att jag tror honom!! Då vet jag knappt inte till slut vad som är sanning o inte!! Enligt honom är jag en jävla egoist o förstör för familjelivet…. Det var vad han sa senast….
Åå, Anna vad jag känner igen din berättelse! Så har jag levt i 17 år, samma beteende, inget fysiskt våld..men annars snarlikt..trevlig när man är med andra…allt sker bakom stängda dörrar..
Efter år av mental förberedelse och vånda för barnen..vågade jag för 1,5 vecka sedan…jag vågade!!!
Och nu lever man i en emotionell bergochdalbana…men den djupa vetskapen om att detta var det enda rätta..håller en ovanför vattenytan när trettonåringen gråter för att huset ska säljas, åttaåringen är rädd för att vara utan mig och femtonåringen är alldelles tyst och vill inte prata..
Nu när jag ser din berättelse blir det ännu tydligare; det är det enda rätta! Ingen, varken du eller barnen ska behöva ha det så…styrkan i dig kommer att växa när du väl tar steget…man har oanade resurser att plocka fram när man står inför ett så livsavgörande skede…jag trodde det inte..men det finns där!
Stort lycka till Anna!
Känn efter i ditt djupaste, så vet du vad som behövs..
Kramar Em
Väldigt modigt och starkt gjort av dig Em! Styrka och värme.
Tack Maria!❤️
Hej Anna,
Det kommer inte att funka i längden, jag vet som för drygt ett år sedan bröt ett 14 år långt förhållande med min sambo. Jag upplevde samma sak som dig, all skit som gjorde att han mådde dåligt, föstes över på mig, och detta gjorde att han mer och mer tryckte med mig under alla dessa år. Till slut hamnade jag i djupa depressioner och tyckte inte alls om mig själv, detta påverkade även mina barn.
Anledningen till att jag stannade så många år, var att han hotade med att ta mina barn ifrån mig, sa att jag var en dålig mamma, kallade mig kärring, sopa, idiot, slampa mm. Till slut när jag insåg att min äldsta hade tagit skada av våra bråk, så tog jag beslutet att lämna honom.
Sen började nästa resa, han krisade och skyllde hela separationen på mig, det var jag ensam som splittrat familjen… Han vill aldrig inse sina egna brister, utan projicerar detta ut på andra människor hela tiden för att lätta sitt eget sinne. Detta är typiskt för en narcissist! En sådan person är svår att leva tillsammans med innan han/hon inser sitt eget problem och börjar jobba på det… Du gör dig själv och dina barn en otjänst genom att stanna kvar i förhållandet!
Sluta skylla på dig själv för alla fel som sker och speciellt som han gör. Ursäkta inte hans beteende inför andra, då tar du på dig hans skuld! Om en nära vän kommit till dig och berättat att hon upplevde det du upplever, vilket råd hade du gett henne?
Vet inte om mitt lilla inlägg passar så bra in idag, men skriver ändå för jag känner mig så fruktansvärt ledsen, sårbar å eländig idag. Kämpar varje sekund med att hitta nån slags självkänsla å stabilitet men det verkar vara långt borta. Gått med en klump i halsen hela dagen.
Fastnade för den här meningen i dagens fina inlägg från Michael.
”Vilken filmtrailer spelas upp igen och igen?”
Har fastnat i en relation med en gift man. Det är inte det att han är gift som händer igen och igen, men just detta att jag går så helt upp i nån annan människa å glömmer bort mig själv.
Jag vet att jag måste sätta upp nåt slags ultimatum, att vi inte kan fortsätta träffas om han inte lämnar sin fru. Men jag är rädd och ganska säker på att han inte gör det och då känns det som att min värld rasar samman om jag inte får träffa honom igen..
Varför kan jag inte bara släppa taget och vara glad åt det jag har? Mina fina barn t ex. Det enda jag längtar efter är att få landa i hans sköna varma famn.. Men jag kan ju inte leva för korta stunder av lycka när resten av tiden, den mesta tiden, handlar om längtan och saknad..
Jag vet det förnuftigt men känslorna styr mig hela tiden..
Vill bara gråta och hatar tanken på att han är med sin fru och familj nu..
Önskar jag kunde bli stark.
Önskar jag kunde se allt det fina som finns omkring mig och att jag kunde känna att jag klarar mig utan honom.
Det måste ju finnas NÅN därute som tycker att jag är värd att vara nr 1, inte nr 2…
Nån som varit i samma situation å vill dela med sig?
Hej NN!
Att lämna ödet i någon annans händer och anse att du skall vara nr 1. Varför vill inte du se dig som nr 1?
Så länge du är i en relation som nr 2 kan relationen som kan vara nr 1 passera.
Så länge du låter han ha två alternativ så kommer han inte välja. Våga lämna och är det verkligen dig han vill ha så kommer han efter. Men vill du verkligen ha en som redan bevisat att han kan tänka sig otrohet?
Tror på dig, att du klarar av att ta klivet till att stå på egna ben!
Tack för dina kloka ord! Ger mig lite mer styrka. Ska läsa dem om och om igen och mantra in dem i huvet.. Kram!
När jag hade en som ville ha mig som nr 2 så var jag ”törstande” på kontakt men jag ville vara någons nr 1. Jobbigt att stå emot erbjudandet när man så gärna vill ha någon nära. Idag är jag glad att jag stod på mig att jag inte valde att bli nr 2. Är ännu singel men trivs med mig själv.
Styrkekramar
Förstår dig NN men tyvärr är det enda som gäller att säga tyvärr välj mig som nr 1 eller inget. Har själv varit där men insett mitt värde och gått.
Tyvärr bör du nog räkna med att han stannar i sitt äkenskap. Varför tror män att det är fritt fram bara för man singel?
Man kan alltid hoppas att när man står upp för sig själv och ”gör bra val” att det skapa öppna för nya möten, vill tro det men väldigt tveksam om detta.
att vara nr 2 ska vara en engångsföreteelse, helst inte alls, men iaf fort övergående, inte ngt som man ska nöja sig med……….sen har jag en när mig som levde så i många år och det passade hennes liv, men jag vet inte om hon var lycklig ’på riktigt’ eller om hon också nöjde sig med vad hon fick………..och han var otrogen hela tiden………med flera……
Tack NN för att du delar med dig! Jag kunde ha skrivit detta inlägg! Befinner mig i samma situation och jag har verkligen försökt bryta flera gånger men min hjärna/hjärta släpper inte. Ingen av oss vill vara nummer 2 men dom små smulorna av lycka och berusning har varit så underbara att jag inte orkat ta mig ifrån denna jobbiga berg-och-dalbana. När jag läser detta och svaren till ditt inlägg inser jag (det blir så tydligt) att det enda jag/du/alla vi i samma situation kan gröra är att resa oss, stå raka i ryggen, med värdighet och bryta! Dessa män (är säker kvinnor ibland också) har ingen anledning att bryta något av sina förhållanden. Mannen jag trånar efter (säket samma i ditt fall) får det bästa av två världar, han har två kvinnor som öser kärlek över honom, en bekväm situation…. Varför ska vi sätta oss själva i andra hand och bjuda på det? Varför ska han/dom vara speciellt utvalda och få allt detta? Varför ska vi nöja oss med att tråna, längta, sakna? Finns dom när vi behöver värme eller närhet? Mannen jag träffar finns inte alls tillgänglig när jag behöver någon som mest. ALLT är på hans villkor. Michael skrev ungefär så här i ett inlägg: ”ska du lägga det mest värdefulla du har i händerna på någon som tittar åt ett annat håll?” Svaret är naturligtvis att det vill jag ju inte! Så, NN, lova att du väljer DIG och DITT liv! Bjud inte någon på detta! Jag kommer inte göra det längre! Föklarade detta för min ”älskare” idag. Nu får det vara nog. Jag och du är värda så mycket mer!!! Tack för hjälpen och lycka till! <3 Tack Michael för denna blogg! Den har hjälpt mig så otroligt mycket.
Tack Ninni för ditt fina svar!!
Men vad du är modig!
Hur blev reaktionen?
Tar mig en millimeter framåt varje dag, så en dag kanske jag orkar samma som du.
Hur lång relation har ni
haft?
Så bra skrivet… ”Lägga det mest värdefulla du har till någon som tittar åt ett annat håll…”
Hinner inte skriva mer nu men är så glad och tacksam för responsen jag fått från dig å från andra.
Stor kram och tack!
NN, jag är varken modig eller stark när det gäller den här relationen. Jag har alltid varit stark och målmedveten men föll som en fura när jag träffade den här mannen för sju år sedan. Vi har haft ett förhållande i sex år. Inget jag är stolt över men detta bevisar att vem som helst kan falla för fel person.
När jag kritiskt går igenom vad som gjorts och sagts inser jag att jag gått på alla klassiska fallgropar. Just idag är jag mest arg på mig själv och honom. Mig för att jag vet att jag fattar bättre, att jag är värd bättre, att ingen ska behöva sjunka så här lågt och nöja sig att vara ett andrahandsval.
Han tog det hårt, blev ledsen, förtvivlad, säger att han älskar mig men kan ändå inte släppa ”livet hemma”, säger att han förstår mig…. Det spelar ingen roll vad som sägs idag, allt som inte sagts eller gjorts under denna långa tid talar sitt tydliga språk.
Jag hoppas att jag denna gång är tillräckligt tuff och envis att jag inte ger mig igen. Jag kommer upprepa allt jag läser här och påminna mig om att jag bara blir utnyttjad, medan jag (…du/andra i vår situation) ligger ensam i fosterställning och saknar närhet har han ”fredagsmys” hemma med sin familj. Så ska det inte vara.
Kram till dig!!
Ninni: Vi får stötta varandra! Vi som är i samma situation…
Stor kram!
Hej NN!
Din text är som om jag hade skrivit den.
Så jag förstår din frustration exakt.
Varje dag väntar man på att han ska ha tagit steget. Men …..Hur länge ska man vänta? Frågar mig varje dag varför jag inte är värd mer i hans ögon, när han säger att han äntligen vid 55 års ålder har hittat sitt livs kärlek. Det enda rätta är ju att bryta, jag vet det. Har försökt göra det ett flertal gånger men alltid trillat dit igen.
Tid är valutan man betalar sitt liv med.
Hur mycket av min tid är han värd?
Varm kram & Lycka till!
Hej Eva! Tack för ditt svar!
Känns så skönt att ”prata” om det här med människor som förstår, som sitter i samma sits.. Även om det är hemskt att det ska behöva va så.. Ja du förstår hur jag menar..
Jag fick lite nog igår på allt velande hit å dit.. Inte veta om vi ska ses eller ej, bara vänta in och se om han kan. Hänga upp mitt liv på hans villkor.
Så jag sa väl som jag känner. Att om han inte väljer eller kan bestämma nåt så måste jag backa ur för att jag inte orkar mer…
Så nu är det väl slut tror jag. Har inte hört nåt mer. Bollen ligger i hans händer. Han vet vad jag känner, men att det inte kan fortsätta på det sätt som varit.
Nu måste jag bara kämpa mig igenom alla jobbiga känslor. Känns som jag har en tung tung period framför mig 🙁
Lycka till med ditt! Vi får stötta varandra..
Stor kram!
Åsa! Är du i liknande situation? Man hoppas att det alltid ska bli bättre…. Han har nu idag fortsatt att svara mig spydigt ex jag sa: kan du hjälpa till med maten o duka fram och med xxxxxx? Hans svar: Nu blev det väldigt många påståenden, vad är du vill jag ska göra? Han tittar inte när han tilltalar mig, när jag vill säga ngt kan han liksom ”snurra runt med handen” för det ska gå fortare att berätta, känner mig så stressad när han gör det. Men sen blir det ju ”lugnare perioder” , Nör han är på detta humör GÅR det inte att prata diskutera med honom. Han har aldrig fel i en diskussion!! Men jag blir så osäker om det är ”för lite” för att lämna? Sura o tjuriga kan väl alla människor vara då o då….. Är så svårt han är supertrevlig o superspeciale mot allt o alla andra!! Hände en incident i påskas hemma hos mina föräldrar där han blev vansinnig för han kollat i min mobil o sett jag varit inne på olika klädsidor Kappahl, Lindex etc, vi fick raskt packa ihop våra pinaler för att inte han skulle få ett utbrott i jag ville skydda barnen o även övrig familj, syster m familj var oxå där. Märkte han var svarti ögonen på påskaftons kväll o han undvek mig totalt, jag var så rädd o ledsen inombords men jag visste inte VAD sommar FEL!!! På morgonen frågade jag ; Vad är det” han svarade ”Reta inte upp mig innan jag blir skogstokig”, det var då vi packade ihop o jag skyllde på han mådde dåligt, fick först reda på kvällen hemma varför han reagerat som han gjort. Man lever alltid på hoppet….
Men snälla du. Jag får ont i magen när jag läser dina inlägg. Har levt i ett misshandelsförhållande, och varit gift med en nedtryckande missbrukare. Så ojojoj vad jagkönner igen mig.
”För lite” för att lämna? Det ärDu och ditt eget mående och välbefinnande som sätter ribban till när gränsen är nådd. Tog alldeles för många år av mitt liv innan jag insåg mitt eget värde. Du kommer må såååå mycket bättre när du blir fri ( från honom ) och all ork som går till att släta över och jämna vägen för honom kan du sen lägga på roligare saker tillsammans med barnen, och på dig själv. Det kommer inte att gå på en kafferast, utan är många vändor med sig själv, sitt dåliga samvete mm mm men det är det värt. Snälla för barnens och din egen skull, ge er chansen till ett värdigare liv. Jag lovar det kommer inte att bli bättre. Jag vet själv att man lever på hoppet och att man håller fast för dom små smulorna man får. ( då är man nöjd ett tag 😛 )
Hej på er Anna & Åsa,
Jag känner så väl igen mig i era berättelser..det skulle kunnat varit jag som skrivit.
För ett par veckor sedan fick det vara bra här hemma. Gränsen var nåd för vad jag kunde klara av. Han har varit/är en riktig mansgris. Jag har gjort allt hemma för att han ska hålla sig lugn. Har trott att allt ska bli bra bara jag är duktig och fixar så han slipper. Då kommer han bli glad. Han tappar humöret lätt. Klagar på allt. Små saker som inte är värt att bråka om. Han tycker jag är en dålig mamma, inte är tillräckligt hård mot barnen. Jag har världens finaste tjejor så jag kan inte hålla med honom…Han tycker allt kretsar kring honom. Han är supersocial och alla älskar honom. Han gör allt för kollegor och vänner men mot mig här hemma beter han sig som ett svin mot. Han började helt plötsligt åka på affärsresor och Konferanser och om jag frågade något om detta så blev han förbannad och tyckte jag var nyfiken och kontrollerande. Saken är ju att eftersom han hemlighåller så mycket och inte släppet in mig i hans liv så kände jag att jag inte litade på vad han sa att han gjorde. Han tyckte bara att jag skulle vara glad och önska honom trevlig resa utan att ställa några som helst frågor. Sista resan när han kom hem med smink på skjortan så ställde jag honom mot väggen. Han stod på sig i 24 timmar att jag hade fel han hade minsann varit på affärsresande och sminket skulle visst ha varit mitt!! Helt galen var han och skrek att jag hade problem. Till slut visade det sig att jag hade rätt, han erkände att han inte hade varit på den platsen han sagt. Men som han sa…det är pga dig som jag måste ljuga om jag ska få nån egentid…Han gav sig själv en prövotid över semestern men betedde sig så hemskt mot både mig och mina barn. Baktala deras pappa inför dom. ..jag klarade inte mer och droppade bomben för ett par veckor sedan. Han kändes glad först. Sen tyckte han synd om sig själv…Han går runt och baktalar mig inför andra. Han är elak ena stunden och flirtig nästa sekund när hans behov sätter in. Jag själv åker berg-o-dal bana känslomässigt. Har jag gjort rätt? Är det jag som varit för känslig? Nästa sekund när han beter sig illa så tänker jag att jag visst gjort rätt..men fy så tufft läget är nu. Jag tänker på barnen som ännu en gång ska klara ett uppbrott..sälja hus..Hitta en bostad..hur ska jag klara mig ekonomiskt. Många tuffa bitar när man känner sig liten, trampad på, dålig självkänsla efter allt. Kan känna att jag tappat livsgnistan..hur ska det gå?
//Annis
Annis lita på din mag känsla den är alltid rätt.Det är alltid ett helvete att lämna/ separera.Det finns ju så många känslor mm . Man får bara genomlida helvetet och intala sig själv…Det kommer bli bättre !!! Var stark för du kommer tacka dig själv den dagen du har hämtat dig och känner livslust igen 🙂 Lycka till .
Du har gjort rätt Annis.
Helt klart!
Varma styrkekramar till dig.
Du gör helt rätt Annis. Jag kände som du att jag, när han visade sina ”goda” sidor, var väldigt osäker på om det egentligen var så dåligt.. Mitt ex ändrade sig också radikalt från ena stunden till den andra och kunde vara gullig och snäll, ibland i flera dagar, varvat med nedtryckande och arrogant beteende. Till slut vet man inte om man ska tro sig själv, kanske inbillar man sig, och överreagerar..? Jag började anteckna de jobbiga händelserna, och tog fram anteckningarna när jag kände mig osäker. Det hjälpte mig att hålla mig stark genom den svåra separationen. Har de sparade fortfarande, och plockar fram dem när jag ibland tänker på om jag gjorde rätt eller inte..
Åh, det hjälpte mig något enormt att skriva om alla incidenterna. Jag plockade fram anteckningarna så fort pendeln svängde tillbaka till ”var det inte mitt fel ändå?”-läget.. Nu är jag fri från monstret sedan 6 år tillbaka och dör hellre än att leva en minut till med honom.
När man är mitt uppe i det hela så har det hemska beteendet från mannen blivit normaliserat och kvinnan är så pass nedtryckt att hon inte kan se klart och tänka klart längre. Därav kommer det bara fler och fler berättelser när folk redan har sagt/skrivit att LÄMNA! Man vill liksom ”försäkra sig” om att det inte är en själv som överreagerat/gjort något fel som sedan berättigar mannens psychobeteende.. Även jag gjorde likadant.. Skapade säkert 20 trådar på familjeliv där samtliga bara sa LÄMNA, men ändå gick det inte in i huvudet.. Tråd efter tråd grät jag ut och undrade om det var mitt fel att han slog/hotade/manipulerade mig osv.. Jag är tacksam att jag ändå skrev så många trådar, jag har dom sparade. Det är läskigt att läsa dom idag eftersom det blir så otroligt tydligt för mig hur svårt sargad jag blev av att leva med en våldsam man. Så anteckna ALLT! Jag skrev som skrivet, ofta på familjeliv.se och jag vet inte vart jag hade varit idag utan deras hjälp!
det kommer att gå jättebra!! sådär kan du jju inte fortsätta så vad finns det för alternativ? Grattis till ett bra beslut, och lycka till nu när livet börjar igen! kram
sådär beter man sig inte. låt honom få sina utbrott, låt honom få ta konsekvenserna av dem i skydd av dina nära och kära är det perfekt! Låt dem se och förstå hur du har de så de kan stötta dig när du får modet att lämna! styrkekram!
Anna: nu är jag rak: bara GÅ, eller släng UT honom.
Han är inte värd något av dig! Han kommer ALDRIG ändra sig utan att han själv förstår vad han håller på med, och det kommer inte hända i morgon, eller nästa vecka/månad/år.
Det du blir utsatt för är psykisk misshandel och det är ett maktspel från honom där han innerst inne är rädd men visar det på helt fel sätt.
Jag har varit där du är, så jag vet att det går att komma ur. Du kan må SÅ mycket bättre! Det spelar ingen roll hur trevlig han är emellanåt om det inte väger upp de dåliga sidorna. Var någon som sa till mig ” En konflikt behöver kompenseras med fem positiva händelser för att ska hamna i balans igen” exakt hur det stämmer vet jag inte, men jag kände själv att det goda aldrig kunde mäta sig med det som blev dåligt.
Du är värd så mycket mer!
Det blir aldrig bättre. Såklart det finns bättre perioder….när man tror att han har förändrats…
Bara för att såsmåningom upptäcka att det har han inte alls. Då kommer alla framsäten från den bättre perioden tillbaks som ett basebollträ i huvudet…
Anna googla på ”normaliseringsprocess”. Tror både du och jag (och många fler) gått igenom denna…
Jag väntar bara på rätt tillfälle att lämna. Hopp om att ”hitta tillbaka” finns ej. Kan inte leva med alla kränkningar han utsatt mig ( och delvis barnen) för, genom åren. Det kanske är förlåtligt, men ej förglömligy. Jag vill återigen kunna se en person djupt in i ögonen och känna hur full av kärlek jag är, och hur mycket jag älskar. Jag vill ha innerliga samtal om livet och längtan och önskan med den person jag lever med…
Det kommer jag aldrig kunna göra med mina barns far. Såren är för djupa…
Blir tårögd av igenkänning.
Jag har just avslutat en relation där jag varit medberoende och flyttat gränsposteringarna så långt att jag tillslut insåg att den enda möjligheten till en lugn relation med den här mannen var att förvandla mig själv till en stum och blind nickedocka !!! Att leva med en man som är dominant, saknar självinsikt med noll impulskontroll och som aldrig gjort några fel utan skyller allt på kvinnan är farligt !! Det finns inget i den relationen som GER något, det bara stjäl och bryter ner sakta men säkert…Det onormala blir normalt, man är tvungen att acceptera det för att orka stanna kvar. Glimtar av lycka..YES tänker man för sig själv, det är nu det vänder !! Men det kommer aldrig vända för dessa personlighetsdragstyper för när du hela tiden backar undan försöker låta mild på rösten och inte låta dom höra att du reagerar på felbehandlingar ,utbrott och deras ovilja att diskutera ev oskiljaktighetet pressar dom dig bara till att flytta dina gränsposteringarna så långt bak att du i stort sett befinner dig utanför det du tror du befinner dig i ” ett förhållande” Det är då man hamnar i ett sk ” icke förhållande” Där en person i relationen bestämmer ALLT. När man ska vara glad, vad man får göra och inte göra .Deras humör styr allt !! Att ständigt vara på sin vakt,känna sig stressad och leva på dom små korta glimtarna av uppskattning som dom slänger till oss när DOM har bestämt att nu så …Det är inte värt det.Detta inlägg låter kanske väldigt hårt o dystert men så här blir det. Är så tacksam att jag äntligen vågat lämna och också kan inse att så här vill inte jag leva och må resten av mitt liv.Känner mig lugnare än på länge och FRI.
Jag är ganska säker på att jag växt upp med en bonuspappa som är en sån där narcissist…eller iaf med många såna drag. Och med en mamma som anpassat sig för att han inte ska tappa humöret. En man som i mina ögon iaf, saknar förmåga eller/och vilja att visa värme å vara kärleksfull mot omgivningen. Visst kan han visa glimtar av snällhet ibland (typ när han är onykter), men för mig har det verkligen varit glimtar som känns falska hur som helst. Oftast är han bara irriterad och får alla runt om honom att känna att de är orsaken till hans irritation. Och om någon (det har mest varit jag) som stått upp mot honom, ja då briserar han av ilska. Skriker å lever om så att det enda alla gör är att fly på det ena eller andra sättet. Det kan vara att bara tystna å lämna honom ifred (min mammas metod) eller som jag ofta gjort (skrikit och varit arg tillbaka och sen tagit mig därifrån). Jag hade verkligen önskat att min mamma aldrig hade släppt in en sån känslokall man i vårat liv. Nu valde hon att göra det och dessutom har hon aldrig kunnat se hur annorlunda det skulle kunna ha varit om hon valt en varm å kärleksfull å empatisk man. Men jag tror att det hade blivit på ett helt annat sätt. Jag ska iaf ha en varm, öm, snäll och god man i mitt liv. Ingen mansgris som kräver total anpassning från sin omgivning. Så tänk på era barn. De behöver värme å kärlek. ❤️
jaa, vad finns det att säga? inte så mycket….gör ont i hjärtat att se att vi är så många som varit i liknande situationer……….kram på er alla kämpare där ute!
finns det ngn av er EM, Magdalena, Jennie Zmilton44 har lust att ta kontakt med mig via mail? Lämnar isåfall adressen till Micael.Kram Anna.
Jag vill gärna ha kontakt Anna.Ordnar det inom kort.Stor kram <3
Kan jag hjälpa till gör jag gärna det.
Magdalena!! Känner exakt som du! Vet till slut inte vad som är vad! Försöker fråga varför han är/Beyer sig så hör/ varför han är sur etc, får då bara tillbaka att det är MITT fel på ena eller andra sättet! Han är så verbal o allt han säger låter sant! Då känner man att kanske det inte är så farligt , kanske det är mig trots allt som handlar fel, och så blir jag än mer förvirrad!! Barnen märker inte allt då jag försöker behålla lugnet hemma. Vill jättegärna få kontakt m dig Magdalena, skulle verkligen behöva få ”prata” m dig, Anna
Till alla medsystrar härute. Skriv i Google rutan. Livet efter att ha levt med en psykopat. Denna läsning kanske kan hjälpa er att få insik om var ni befinner er i för relationer. Stor varm kram <3
Fel.. Skriv i Google rutan. Livet efter ett liv tillsammans med en vardagspsykopat. Skulle det vara 🙂