ItalienMannen vet att han aldrig skulle acceptera otrohet. Nu har han gjort det.

Kvinnan upptäcker att sambon jagar på en otrohetssajt. Nu försöker hon lappa ihop förhållandet genom att förstå.

Han skriker ofta åt henne. Hon försöker balansera upp energin genom att visa lugn och värme.

Hans fru är och ute festar varenda helg. Han tänker att hon behöver utrymme från familjelivet och rollen som småbarnsmamma. Han lider i det tysta för att inte framstå som svag.

Medberoendet tar form. Det smyger sig långsamt på. Gränspostering efter gränspostering sprängs av rationaliseringar: ”om jag bara…”

”Om jag visar all min kärlek kommer det att bli bra. Han/hon hade ju faktiskt en väldigt svår uppväxt.”

”Blir jag lämnad om jag tar min plats? Vad kan jag uttrycka? Vilka känslor är de fina känslorna? Som man måste jag vara likt det stabila berget – i alla lägen.” Eller?

När det psykiska immunförsvaret nötts ned i tillräckligt hög grad är vi väldigt förhandlingsvilliga.

Han säger till mig: ”min fru menar att hon är rak, ärlig och tydlig. Om jag gjorde samma som hon nu gjort, hade jag varit ett ärkesvin. Jag dribblar bort mig själv genom fullständig anpassning. Har börjat lägga alla fel på mig själv. En gång var jag stark.”

Den äkta välviljan gentemot andra och oss själva, börjar ta form när vi upphör med att lägga ut dimridåer och förskönande berättelser om det som är. Och oss själva.

Vad ser du när du tar några kliv tillbaka? Vilken filmtrailer spelas upp gång på gång? Vad vill du inte upptäcka i dig själv?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare