Det finns en hel del i livet som vi behöver kompromissa med. Vara diplomatiska, realistiska och smidigt kommunikativa. Det bara är så. Kärleken däremot – är konstant och den behöver vi inte förhandla med.
Kärleken har funnits, finns och kommer alltid att finnas – den kompromissar inte runt sin egen existens. Rötterna ligger djupt och fast i marken när höststormarna sliter av dess mörknande blad. Nya skott kommer oundvikligen att öppnas upp i full grönska.
Det är lätt att hålla fast vid ett förhållande som inte är friskt p.g.a. tron att vi aldrig mer skall få uppleva den elektriska laddningen av passion. Vi nöjer oss med en halvnågon (ett nytt ord kanske?) för att slippa undan trycket av ensamhet.
Kärleken censurerar oss inte till att vara billiga kopior av våra Jag. Tvärtom – den lever i sitt eget original och sanning.
Rädslor bråkar, trycker till, hämnas, förminskar, förlamar, förblindar och krigar om barn.
Kärleken ser detaljer, är lyhörd, förstående och passionerat intresserad. Den är vännen som alltid står kvar oavsett omständigheterna.
Kärleken ber dig inte om att stympa drömmarna. Den tittar inte kritiskt eller enbart lustfyllt på dig i de nya underkläderna eller klänningen, utan ropar: ”wow!! Du lyser!” Den är i konstant rörelse och förväntar sig att få dansa med dig.
Kärleken slår inte igen dörren, använder hårda ord, kräver perfektion och prestation. Den jämför och värderar aldrig. Säger inte: ”du är för mycket av det. För lite av det här.”
Kärleken gör aldrig ont. Förutom när den vill att vi skall växa. När vi verkligen förstår detta upphör vi med att vända ut och in på oss själva.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Tror inte det är passion jag letar efter. Det låter som nåt som flammar upp och snart dör ut. Jag letar efter nåt djupare än så. En känsla av samhörighet. Men det är inte enkelt. Ibland gör kärleken, eller möjligheten till kärlek, oss rädda. Man måste ju öppna sej för någon annan och våga lita på den. Lättare då att stänga dörren och leva vidare utan känslor. Så jobbigt när man står på fel sida dörren och får se en fin människa försvinna. Det gör ont. Hur hjälper man någon att öppna dörren? Måste man ge upp?
Jag vill inte heller ha bara passion, vill ha äkta djup kärlek. Just igår när jag var så ledsen så kände jag hur mycket jag längtade efter den underbara känslan att älska någon och veta att man är älskad tillbaka. Men jag känner samtidigt att jag inte vågar satsa fullt ut igen, jag stänger hellre dörren till mitt hjärta än riskerar att vara med om detta en gång till.
En dag cj…blir det din tur…
Förstår precis hur du känner cj!
När vi orkar ha modet att ha de egna dörrarna öppna presenterar sig möjligheterna. Eller vad tror du maja?
Så bra skrivet och så sant. Livet erbjuder många chanser till lycka och att få leva det med rätt person ger ännu större möjligheter. Att hålla fast och inte våga släppa det gamla och nedbrytande är förståeligt och mänskligt. Men nu, när jag vågade hoppa av. Wow….att omge sig med människor som ger energi och inte tar är nyckeln till framgår tror jag.
Kloka och ljusa tankar från dig Mia:-) Ja, det här med att släppa taget…