I gårdagens inlägg blev det tydligt att många blivit sårade i relationer och därför inte vet om de återigen vågar ge sig hän. Jag förstår det mer än väl. Vi utgår ju från våra upplevelser och erfarenheter. Kommer inte servera några kletiga affirmationer för att släta över.
Den inre tveksamheten speglar det vi är rädda för: att öppna hjärtat, slå på flödet av kärleksfulla känslor och börja tro igen för att sedan se en ryggtavla röra sig bortåt. Det kan hända. Flera gånger.
Det är nödvändigt att få känna den gnagande oron, tankarna och känslorna runt det vi gått igenom, rädslan att exponera sig för en person som inte vet hur de skall vara rädda om oss – fullt ut för att senare kunna bygga upp kärlekstilliten igen.
Hur skall vi kunna släppa taget om det vi inte känt hela vägen? Hur kan vi förändra det vi inte erkänner? En tydlig medvetenhet om den egna sårbarheten är första steget för att kunna komma vidare.
Jag har blivit mer försiktig och säkert finns det en cyniker djupt där inne som med monoton stämma upprepar: ”de tänker i vägs ände enbart på sig själva.”
Det är ok – han får sitta där i min mentala källare och säga det. MEN mitt lättare Jag väljer att tro, att ha ett öppet sinne och våga igen. Välkomnar honom ut i den soliga trädgården. Om han vill.
Den misstänksamma tveksamheten är ett sätt att skydda våra mest sårbara delar. Bara det att skriva kommentarer på bloggen om hur det är att leva med en historia av svek, otrohet, nedtryckthet och sargat självförtroende, tror jag är en strävan om att återigen få glänsa på insidan.
När vi bygger ett intakt Jag (inte detsamma som avstängt – tvärtom) vågar vi älska hela vägen, eftersom vetskapen om att vår existens i grunden INTE är hotad för att någon lämnar. En ryggtavla kan inte gå iväg med vårt självvärde.
Vi behöver fråga oss själva: hur vill jag att mitt sällskap skall vara för en annan? En dag är rösten i bröstkorgen lugn och säker.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Å vad jag längtar till mitt liv är likt din allra sista mening i detta inlägg….
Ditt inlägg berör det jag känner – exakt! Hur ska jag någonsin våga igen. Mycket att jobba med.
Tack Anette! Det gläder mig att höra – meningen att beröra.
När vi blir svikna och sårade är det naturligt att vi blir rädda och osäkra på om vi verkligen ska våga ge oss hän åt kärleken igen. Samtidigt vet jag att vi fungerar så olika när det gäller detta. En del personer kastar sig in i något nytt direkt, för att slippa känna och bearbeta det som hänt. För mig skulle det inte kännas rätt. Vissa säger att man måste nå botten för att kunna ta sig uppåt igen och där känner jag igen mig. Kanske blir jag inte starkare genom att stanna i sorgen och gråta men det är ändå något jag känner att jag behöver för att så småningom kunna ta de första stapplande stegen ut i livet igen. Det kommer att ta tid men någon brådska har jag inte. Under tiden kanske jag kan våga känna tillit till någon annan igen….men än så länge vet jag inte……
Håller med dig helt cj att ”en del personer kastar sig in i något nytt direkt” (inte sällan psykologiska skydd). Tack för att du delar med av dina insiktsfulla ord. Styrka kommer helt klart när vi orkar stå kvar i det som ÄR.
Om man lämnar ut sej själv till någon annan låter man den andra få ett instrument att såra en med. Om den andra också lämnar ut sej själv uppstår en jämlikhet i förhållandet. Men hur vet man att så är fallet. En del är väldigt bra på att låtsas…
Jag vet att jag kommer att våga ta språnget ut från klippkanten och våga lita på nån igen. Men det kommer att ta tid. Om det här med känslor och förhållanden var lätt skulle väl alla byta stup i kvarten och gå leende från partner till partner.
Jag vill älska och känna. Finns inget annat val än att öppna upp igen.
Berör mig med. Som beroende.
Hur vill jag att mitt sällskap skall vara…
Mkt bra.