separation.se

I gårdagens inlägg blev det tydligt att många blivit sårade i relationer och därför inte vet om de återigen vågar ge sig hän. Jag förstår det mer än väl. Vi utgår ju från våra upplevelser och erfarenheter. Kommer inte servera några kletiga affirmationer för att släta över.

Den inre tveksamheten speglar det vi är rädda för: att öppna hjärtat, slå på flödet av kärleksfulla känslor och börja tro igen för att sedan se en ryggtavla röra sig bortåt. Det kan hända. Flera gånger.

Det är nödvändigt att få känna den gnagande oron, tankarna och känslorna runt det vi gått igenom, rädslan att exponera sig för en person som inte vet hur de skall vara rädda om oss – fullt ut för att senare kunna bygga upp kärlekstilliten igen.

Hur skall vi kunna släppa taget om det vi inte känt hela vägen? Hur kan vi förändra det vi inte erkänner? En tydlig medvetenhet om den egna sårbarheten är första steget för att kunna komma vidare.

Jag har blivit mer försiktig och säkert finns det en cyniker djupt där inne som med monoton stämma upprepar: ”de tänker i vägs ände enbart på sig själva.”

Det är ok – han får sitta där i min mentala källare och säga det. MEN mitt lättare Jag väljer att tro, att ha ett öppet sinne och våga igen. Välkomnar honom ut i den soliga trädgården. Om han vill.

Den misstänksamma tveksamheten är ett sätt att skydda våra mest sårbara delar. Bara det att skriva kommentarer på bloggen om hur det är att leva med en historia av svek, otrohet, nedtryckthet och sargat självförtroende, tror jag är en strävan om att återigen få glänsa på insidan.

När vi bygger ett intakt Jag (inte detsamma som avstängt – tvärtom) vågar vi älska hela vägen, eftersom vetskapen om att vår existens i grunden INTE är hotad för att någon lämnar. En ryggtavla kan inte gå iväg med vårt självvärde.

Vi behöver fråga oss själva: hur vill jag att mitt sällskap skall vara för en annan? En dag är rösten i bröstkorgen lugn och säker.

Michael Larsen – livscoach och mental tränare