Det är gripande att bevittna paret som sitter mitt emot varandra. Ett ”förlåt” och ”jag visste inte bättre…” En äkthet i luften som går att ta på. Tårar av uppvaknande. Öppenhet och en vilja till att förstå. Känna det partnern känner – utan filter och smarta lösningar. Styrkan att vara i det som är.
Som texten i låten säger:
”Open up my eyes and tell me who I am”
Vi behöver varandra för att kunna se: ”jag ser det i dig som du själv inte kan se.” Speglarna (utan förvrängning) vi behöver eftersom vi inte kan se den egna personen i helfigur.
Hur hade vi kommunicerat med varandra om det inte fanns prestige, bepansrad stolthet, rädsla, ilska, gamla relationsskador…?
Vad hade du sagt – och hur hade du sagt det om inget fanns att förlora? Om du för en stund tagit risken att fullständigt blotta ditt hjärtas innersta? Vilka strategier hade du lagt åt sidan? Försvarsmurar som fått ge vika.
Det är från den här platsen som vi verkligen kan nå fram till varandra. Men fixarhatten, misstänksamheten, förutfattade meningar och andra känslomässiga barriärer måste sändas på långvarig semester (kanske med enkelbiljett).
Vilka är vi för varandra?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack för ännu en bra start på min dag, Michael. Som vanligt en tankeställare att ta med sig.
Vad som däremot slår mig är att om inget fanns att förlora så skulle hänsyn och respekt i våra möten gå förlorad. Pga just rädsla att förlora något fungerar många gånger vår kommunikation. Av rädsla backar vi, öppnas våra ögon inför oss själva och villigheten att lyssna till andra (vår partner). I det här fallet ser jag rädsla som en bra drivkraft i att få relationer att fungera. (Förutsatt att vi inte är så rädda att vi istället förlorar oss själva. Då bör man nog se över partnersskapet)
Håller med dig Ida-Marie, för jag upplever att kommunicerar man som om inget fanns att förlora och speglar vad man ser i den andra, kan det lika väl sluta med att kommunikationen uteblir, eftersom den andra kan reagera med att gå i försvarsställning. Det är inte alltid så att den andra är mogen att höra eller kan ta den kommentaren, även om man säger saker på ett fint sätt.
Det är svår balansgång, att vandra på eftersom vi inte alltid har förmågan att se våra egna fel eller ta emot synpunkter på vårt sätt att vara.
Uppskattar själv raka kommentarer eftersom de ger mig möjlighet att ändra på mig. Däremot upplever jag att är jag rak i mina kommentarer till vissa andra människor uppskattas det inte alls, (även om jag försöker säga det på ett snällt sätt och ibland är jag bara tyst för jag inser att säger jag detta ja då är vänskapen slut.)
Håller med både Michael och er, Ida-Marie och Skogsblomma. Tror också att känslan av att inget finns att förlora kan leda till att man kommunicerar mer än vad den andra är mogen att höra.
Men jag tänker att det handlar, som vanligt, om mig själv och inte den andra. Jag kan inte räkna med att den andra vill att jag ska kommunicera med hen som om inget fanns att förlora, att jag ska säga saker som jag ser hos den andra. Men jag kan agera så själv, dvs. själv öppna mig som om jag inte hade något att förlora, själv välja att våga se det hos mig som den andra visar upp i spegeln av mig.
Den där växande, ömsesidiga relationen får jag ju dock inte till för att jag väljer att våga se mig själv och blotta mig själv utan rädsla att förlora, om den andra inte vågar det. Så upplever jag det med min exman. Det hjälper verkligen inte hur mycket jag än blottar mig, för han vågar inte göra detsamma.
Därmed kan jag och min exman inte ha en relation, men jag bär ändå med mig att jag försökte; jag blottade mig och försökte verkligen våga se det hos mig som avspeglades i hans ögon. Och då har jag gjort det jag kan, och får helt enkelt acceptera att jag inte kan förändra honom.
Sedan hoppas jag förstås på att en dag möta en man som också vågar blotta sig. Som vågar se sig själv avspeglas i mig utan att gå i försvar. Och början på resan till den mannen är att jag vågar själv.
har just genomgått denhär konversationen i mitt huvud och kom också fram till att jag har ngt att förlora……då cirklar man runt den punkten och vill ju ha kvar den och försvara den? sen vet jag inte om det är bra eller dåligt, det bara är så? om jag kastar bort det och bara blir helt konsekvenslös så kan jag ju göra andra val……….
Jag tänker inte att man ska börja strunta i konsekvenserna, däremot tänker jag att det handlar om att bestämma sig för att vara så ärlig själv som möjligt, och våga ses sig själv så ärligt som möjligt, och då finns det egentligen inget att förlora. För är du du, och jag är jag, så är världen egentligen utan förlorare även om du och jag inte skulle finna varandra.
Sedan gör det ont när det inte blir som man vill. Jag vet verkligen hur ont det gör! Men då gäller det att hitta tryggheten i att vi inte har förlorat oss själva.
Många kloka tankar… Tänker precis som Marianne .. Att det handlar om dig själv ..
Det handlar om att vara sårbar och äkta inför sig själv … Inte att kommunicera till någon annan vad hen kanske inte kan höra. Men om du talar om dug själv och tar ansvar för dig själv i det öppnar du ett space för den andre att göra samma sak.
Och nej man får inte som
Man vill alltid… Och ibland vill den andre inte öppna upp , släppa in eller ta emot… Och det gör väldigt ont.
Men jag tror att det är där i den sårbarheten vi finner oss själva… Och det är den bästa början för att nån annan ska finna en… Precis som man är utan filter…. Ha en fin lördag …<3