Hur bra är du/ni på att bråka? Hur blir du att vara nära när relationen vobblar? När ni är två som upplever verkligheten helt olika. När du eller partnern befinner sig i en svacka?
Om det är någonting som rycker tag och för oss in i gamla automatiska mönster, så är det just konflikter. Vi blir paralyserade, tysta, högljudda, anklagande, småaktiga, känslomässigt omogna, besserwissrar, klängiga…Checklistan kan göras lång.
Fastän vi lovat oss själva att inte trycka gasen i botten mot våra förutbestämda mönster, hamnar vi där. Varför? Varför gör vi det som vi innerst inne vet, sänker attraktionen, tilliten, viljan till emotionell och fysisk närhet?
Jo, därför att vi reagerar under vanans hypnotiska makt.
Vi kan gräva i barndomen och hitta det som är fullständigt logiskt och som förklarar allt. Som gör att vi förstår oss själva och utropar: ”nu har jag fattat!”
Men räcker det? Att ha förnuftsmässiga insikter? Att familjestrukturen såg ut si eller så när vi växte upp?
Vi behöver agera annorlunda för att kunna känna annorlunda. Vi behöver se oss själva i ett nytt ljus när konflikter uppstår. Ge partnern möjlighet till att möta ett större du när det blåser.
Det ligger nära till hands att provoceras när:
”Nu kom det där igen! Nu gör hon/han som vanligt i dessa lägena!”
Men, framförallt blir vi matta av vår egen förutsägbarhet.
Det är en tuff match att gå emot det instinktiva när vi hamnar i meningsskiljaktigheter. När partnern säger vissa saker, i ett specifikt tonläge, ser på oss med den där välbekanta blicken…är vi där igen:
”Jag som hade lovat mig själv!!”
I mitt eget liv var det (och ibland trillar jag fortfarande dit) ”naturligt” för mig, att börja förklara, bli analytiskt och i stunder alltför anpasslig:
”Vi behöver prata!”
Det var min krockkudde. Min livlina för att inte behöva kännas vid rädslan för en villkorad/sanktionerad kärlek. Rädslor är våra största fiender. Men det är också här som vi verkligen kan förändras: att möta, inte fly från det som skrämmer.
Många har fått lära sig att samtal innehåller det magiska elixiret. Jag har sett de mest verbala mästarna trascha sina förhållanden genom just:
”Låt oss prata…”
Förtroliga samtal kan vara enastående. Jag sa; kan vara. Men de kan också ställa till det – fullständigt! Orden, gesterna, blickarna och den dåliga tidpunkten kan vara nätet som snärjer. Ju mer vi försöker, desto mer hopplöst.
Att backa är ibland vara den bästa vägen. Förväxla det inte med tystnad, makt, bestraffning, flykt etc.
Timing är allt. Den visar måttet på vår emotionella förståelse. Att bråttom inte alltid är den snabbaste vägen till ett hjärta.
Att stå pall under relationsmässiga kristider är en konst. Det är just under dessa perioder som vår personliga mognad testas. Det är nu vi serveras möjligheterna att lära, förstå och verkligen göra på ett helt nytt sätt.
Hur ser den bästa versionen av du ut, när det kan upplevas som svårast? Vad ser du dig själv göra?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jättebra skrivet ovan!
Fastnade lite i sista stycket, att stå pall i , relationsmässiga kristider.
När ens egen relation kraschlandar, man inser vad som borde och inte gjorts osv.
Men att stå mitt i kaoset, vara totalt utslagen, då försöka agera förståndigt så att hela familjen kan landa igen på bästa sätt, när det inte finns nån manual lr facit för sånt , en nästan omänsklig uppgift för inblandade. Samtidigt som underlggande orsaker kommer till ytan på olika sätt, man förstår mer o mer om livet och relationen. Kanske det kan komma ut nåt gott inför familjens framtid…..men ser ännu bara mörker i tunneln till framtiden, än så länge
Det kommer Putte, ljuset kommer till slut. Precis som du skriver så är det en nästan omänsklig uppgift att mitt i det där kaoset efter en kraschlandad relation ändå stå pall och agera förståndigt och inte enligt sitt automatiska mönster.
Jag har varit precis där. Men jag har också upplevt den enorma, enorma styrkan i mig själv som har växt varje gång jag lyckats att inte agera automatiskt, utan att ta ett steg tillbaka och välja det förnuftiga sättet att agera, vilket ibland är att prata, ibland är att backa. ’
Det har varit helvetiskt svårt många gånger, och jag har inte lyckats alla gånger, men jag har drivits av ledstjärnan ”han får bete sig som han vill, jag ska agera så att jag kan gå från den här relationen med värdighet”, Och jag brukar tänka att vi äger ingenting förutom värdigheten och kärleken, och vid dessa två tänker jag stå fast som en stenstod, vid ett agerande som visar den värdighet jag vill sprida kring mitt jag, och vid en orubblig tro på att åter få uppleva kärleken.
Jag har också upplevt att jag nu efteråt förstår så mycket som jag inte förstod då. Ibland drar en stor sorg över mig över just detta, att jag inte förstod tidigare för då hade jag kanske kunnat agera så att inte relationen kraschade. Men så försöker jag har tålamod med mig själv och tänka att det enda jag kan göra är att göra bättre framåt.
Varmaste styrkekramarna till dig!
Allra jobbigast är när man ser döttrarna 12 resp 16 år med frågande ansiktsuttryck: vad händer nu?
Att de två i sammanhanget oskyldiga är så ledsna.
12 åringen frågar verbalt men 16 åringen stänger in sig på sitt rum.
Hoppas så att dessa underbara barn ska klara sig igenom….
Hej igen Putte! Förstår dig, och självklart är det skittufft att se sina barn lida, allra helst när man har orsakat det själv, eller i alla fall tillsammans med den andra vuxna i familjen.
Jag har själv dragits med mycket skuldkänslor för att jag inte lyckades ge min son mamma och pappa tillsammans. Även om jag förstår att det är bättre med två glada föräldrar isär än två ledsna föräldrar ihop så finns skuldkänslorna där i alla fall. Tänker att det är naturligt.
Tänker också att det bästa du, och jag, kan göra är att försöka vara en så trygg och lugn vuxen vi bara kan. Men också visa våra känslor. Jag vill inte heller ge bilden åt min son att en sådan här process går obemärkt förbi hos mig. Jag gråter exempelvis inför sonen, inte sådär hjärtskärande övergivet, det sparar jag för när jag är ensam, men lite mer stillsam ledsenhet får han absolut se, jag vill visa att detta är tufft för oss alla. På så sätt hoppas jag visa honom att man även som vuxen kan ha det tufft, men att man också tar sig igenom det.
Tänker att du verkar klok och förståndig och att du utifrån det kommer att lotsa dina döttrar så gott det går genom detta. Var uppmärksam på alla tecken du kan få från 16-åringen som öppnar för någon kontakt, och var sedan där och lyssna på henne, lyssna och bekräfta henne i att det är klart att det är skit och jobbigt som h-lvete, men visa också att du finns kvar, du står pall och kommer inte att svika även fast du inte lever med deras mamma.
Och så tänker jag att visst, det är hemskt att ens barn ska behöva lida, men samtidigt lär de sig om livet. För vi vet ju att mycket i livet kommer att vara jobbigt för dem. Det allra allra viktigaste tror jag är att du är övertydlig mot dem med att detta inte är deras fel, och att du alltid alltid kommer att finnas där för dem.
Till Michael:
Du skrev för en tid sen om vilka misstag vi män begick i relationer.
Vore intressant om du följde upp det med vilka misstag kvinnor begår
Det här med konflikter är något jag verkligen måste jobba med.
Min man är diplomaten som bara sitter och lyssnar. Sedan när han får nog så börjar han kasta skit tillbaka så att jag skall få dålig självkänsla och skuldkänslor och lägga all skuld på mig själv.
Jag själv tycker att jag är rak och tydlig och öppen under konflikten.
Jag förklarar vad som inte fungerat, hur det får mig att må och vilka konsekvenser det kan ge.
Han lyssnar men känner inte samma ångest och smärta som jag över att lösa situationen utan jag får alltid höra att det är jag som inte är klok och att det är jag som överdriver och fantiserar ihop problemet.
Detta skapar då en ännu större frustration inom mig.
Har jag inte varit tydlig nog?
Vad kan jag mera säga än vad jag redan sagt? Ett barn hade begripligt mitt budskap men aldrig han. Vad är det då som är fel?
Hur skall jag kunna få enkronan att falla ned på honom?
Kan det vara så att man måste igenom helvetet innan man kan koppla ihop insikt med handling? Det är först nu när jag sitter ensam vid middagsbordet, barnen är hos exet och jag inser att konflikten på jobbet idag hanterades på ett nytt sätt, mha det man kallar SOAS inom mindfulness. Helt medvetet kunde jag välja det sätt som jag ville gå ur konflikten. Något som jag varit dålig på i vårat äktenskap. Riktigt dålig. Vår konflikthantering är nog en av de största anledningarna till att vi åkte ut för stupet. Det känns som att det är först nu när vi inte ser varandra mer som jag lyckats börja tänka klart, och agera annorlunda. Shit vilken resa det är att gå isär, samtidigt tänker jag att nästa relation- om den kommer-baseras på något helt nytt och solitt.
Jag är nästintill konflikträdd…har inte varit det o har försökt stå på mig o velat så bli lyssnad på….
Inte en blick upp från datorn eller mitt i mitt prat börjar han tala med hundarna!
Om han yttrar sig så är det att kasta skit tillbaka ,säga att allt är mitt fel, han pratar i gåtor så jag får gissa mig till svaret men aldrig konfrontera det för han har ju aldrig sagt det.
Jag blir bara förvirrad o ledsen så efter 30 år så vill jag skiljas.
Jag vill i framtiden hitta någon som vill prata ,visa omtanke o ha känslan att jag duger precis som jag är …
Ny har min man tappat hakan o undrar om jag kommit i 50 årskrisen…har förvisso ett par år kvar dit .
Är jättedålig på konflikter pga konflikträdsla. Blir tyst, drar mig undan. Eller så går det så långt att jag inte kan vara tyst längre utan höjer rösten och bete mig helt irrationellt. Ingen av dessa metoder är bra!
Jag har nog inte varit så sansad alla gånger, i alla fall inte i slutet av ”grälet”. Jag är bra på att ta upp saker samma dag eller dagen efter. Då är jag tydlig och allt ligger färskt för oss båda. Det jag kanske gör fel är att jag är så noggrann i min beskrivning av hur jag upplevde så det kan säkert upplevas som ”för mycket information” Det är där och då som jag ALLTID får höra att jag har fel. Jag har faktiskt alltid haft fel, nu när jag tänker efter. Exet har aldrig sagt förlåt eller bett om ursäkt någonsin. För jag har ju fel! Så var det inte, det var inte det jag mena….osv. Sedan vänder ha på det hela, – men du då! du har gjort så och så!! Då frågar jag alltid när det hände? och varför han inte sa någonting på en gång. Jag bad om att han skulle säga till med en gång för det är svårt att relatera till något när det har gått månader och man kommer inte ihåg vad man sagt eller gjort, och då har jag svårt att ta till mig kritiken. Han svarar oftast med att han inte kommer ihåg när det var och kommer inte heller ihåg riktigt hur det var. Då blir jag oftast väldigt arg och ledsen för jag vet att detta inte leder någonstans. Då går jag undan och surar, blir frustrerad och det kokar i skallen :-s. Sedan blir det inge mer av kommunikation, för det slutar där. Så alla diskussioner slutar på detta sätt. Efter någon/några dagar när båda har varit frostiga så är allt som vanligt. Jag är den som gärna vill prata och diskutera. Han är konflikträdd och slår ifrån sig. När jag innan skilsmässan berätta hur jag upplever våra diskussioner, hur han inte lyssnar och varje gång måste kontra så hade jag ju fel där med! Suck! Jag nådde inte fram helt enkelt.
Jag har väldigt svårt att ta det lugnt vid dessa tillfällen. Jag brusar lätt upp tyvärr. Definitivt något jag behöver jobba på.
LA, känner igen mig exakt i det du beskriver, exakt så där agerade jag, exakt så där agerade mitt ex.
Mitt ex gjorde så att efter att han hade gjort slut så var han arg en hel sommar, och när jag frågade varför så sa han att det var all samlad ilska som han hade burit på i tio år som kom ut. Och jag tänker, att det är inte vettigt att inte säga något under tiden.
Och även mitt ex lyckades med att förmedla saker så att jag till slut kände att det är mig det är fel på. När han lämnade mig kunde jag för mitt liv inte förstå att det skulle kunna finnas en enda människa som skulle kunna tycka om mig om jag visade vem jag var. Vilket visade sig vara helt fel, det finns många människor som gillar mig precis som jag är.
Tänker att såväl du och jag kanske bara var med fel omgivning. Det kanske var därför vi brusade upp så mycket, kände så mycket behov av att prata igenom allt. Kanske bottnar det bara i en vanmakt över att inte nå fram. Kanske blir vi inte alls så här i nästa relation, i rätt omgivning?