”Jag bara ger och ger och får ingenting tillbaka. Känner mig fullständigt dränerad på energi. Han ser mig inte! De korta stunder han bekräftar är himmelriket. Ser vad jag gör mot mig själv men förmår inte bryta.”
Ja, det är sällan lätt att kapa automatiska beteenden, men det går. Mentala bilder har en stark inverkan på oss. Här kommer en:
Förställ dig att du tar en lång, skön och efterlängtad dusch. Härligt tempererat vatten strilar ned över din kropp. Dofterna av favorittvålen. Mmmm… Plötsligt slår det om till kallvatten: ”jäklar i…!!!” Fem sekunder senare blir det varmt igen. Och kallt! Varmt! Så där håller det på. Du står kvar och duschar eftersom ”problemet säkert bara är tillfälligt.” Not! Värme är ju en sådan belöning efter kyla.
Vad gör man? Kliv ur duschen, ta badlakanet och torka av dig.
”Han/hon är så himla fantastisk för det mesta!” En procent kan döda nittio.
När vi lär oss betydelsen av att fylla på det mentala/emotionella personkontot, ser vi klart och står inte kvar i det nedbrytande.
Finns det tillits/trygghetskapital på ditt konto så att du kan sätta på relationskontot? Hur ser det ut med integritetsuttagen? Så att inte det sociala nätet blir spindelnätet – bekräftelsedrogen vi snärjer in oss i. Gör du mot andra och dig själv, det du inte vill utsättas för?
Vilken plats inombords reagerar du ifrån? Är det impulser av oro, extremkontroll, ”snälla se mig!!!” Eller agerar och vilar du i: ”här är jag och det är balans mellan mina insättningar och uttag.” Att stå upprätt i sig själv ger ett inre leende som ingen kan ta ifrån dig.
Vad sägs om en dag där vi medvetet uppmärksammar vad vi gör med den egna energin? Att se, känna och lyssna till detaljerna utan att slukas upp av bruset. Kan känna smaken av nybakat bröd som doppats i olivolja.
Vilken känslomässig temperatur tänker du vistas i?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Bra tankar och bra frågor!
Efter två långa relationer som avslutats håller jag på att försöka lära känna mig själv då jag upptäckt mönster hos mig själv som jag vill bryta.
Men det är svårt att göra det, det är svårt att hitta sig själv när man varit borttappad hela sitt vuxna liv.
Jag försöker inte hitta mig själv för jag vet inte vem det skulle vara för jag formades av mitt första ex i ung ålder så någon vuxen version av mig finns inte. Jag försöker bli den personen jag vill vara och jag försöker leva det liv jag vill leva. Men att försöka vara sann mot sig själv är svårt
Varför är det så svårt att lyssna på sitt inre men så lätt att anpassa sig efter sin partner?
Det känns igen vi är säkert många som behöver bygga upp oss. Jag formades redan som barn i detta som sedan fortsatte i vuxenvärden. Men jag är på väg och är övertygad om att det går samt att vi alla måste för de är vi värda. Kram å lycka till
så spännande! vilken häftig resa du har framför dig!!HA KUL och utforska alla återvändgränder, dom är intressanta!!! LYCK TILL !! kram
Det du skriver, skulle kunna vara skrivet av mig. Det är precis så jag känner. Jag har levt i 2 destruktiva förhållanden och ska försöka hitta mig själv. Men….vem är jag egentligen?
Just vad jag behöver lära mig att inte ta slut på den egna energin, att lära mig vila och ha jämna in och uttag. Helt enkelt ”vila” i det som är jag. Just nu undrar jag vart jag ska hämta den energin och glöden jag var på väg att hitta och komma tillbaka till, så hände det något som gjorde att jag låg pladask och nu känns det som jag går i en grådimma.. Tack för ett bra och tänkvärt inlägg så här till frukosten ha en trevlig helg
JAG DÖÖR VILKEN SJUKT BRA TEXT!!!! TACK!!! Det HÄR kommer jag fundera på idag!!! 😀
😀
Håller på att göra upp med vem jag är. Det är svårt att få tex min mamma att förstå att även jag behöver stöd och kan vara ledsen, svag och känna mig ensam. Jag har alltid haft den rollen i syskonskaran som är duktig, klarar mig själv och få ta roller som terapeut åt henne. Jobbar m att få henne att inse att jag är människa av kött o blod.
Sätter gränser för vad jag ska orka. Det är lätt att falla in i gamla mönster och då försvinner jag in i en dimma av att bara bekräfta andra och jag tar slut på energi. Men ingen märker det …men jag blir orkeslös och deppar lätt ihop i soffan framför tv;n eller gömmer mig i en bok… Orkar inte riktigt leva livet på riktigt. Agerar och spelar teater så bra att ingen märker att det inte är på riktigt. Nu jobbar jag med att vara jag fullt ut. Det går bättre ibland men tryggheten i att vara den präktiga duktiga flickan lockar … Tack för din blogg!
Känner igen mig.
Jag har väldigt lite kontakt med mamma nu. Hon är inte alls den jag tänker på att berätta om saker för längre. Hon har inte funnits när det behövts. Vi är mååånga syskon och jag är näst äldst och flyttade en bit hemifrån, har ordnat mitt liv och klarar mig bra! MEN har ändå haft mkt kring barn med diagnos, egen sjukdom etc då hon ändå inte fullt ut kunnat stötta. Gör ont när man sitter och ser hur mkt hon gör för flera av de andra syskonen som ”bara” har sig själva att skylla..
Jag tror ändå att vi har för stora förväntningar generellt på att relationer ska göra oss lyckliga. Kärleken är fri och kan inte bindas. Kärlek till en person är möjlig men allt vad vi förväntar oss (oftast) av relationen såsom trygghet, bekräftelse, förståelse, respekt kan bara finns om kärleken är fri, utan kontroll. Så fort vi börjar kräva dessa inggredienser kvävs möjligheten att ge av kärlek. Det blir krav, förväntningar som gör relationen till en sluten och isolerad sådan. Kärleken och längtan måste vara fri. Kärleken går sin egen väg.
så bra och vacker sagt!
Tack!
Så sant!
Jag har hamnat där,i en trygg,harmonisk känsla. Jag har varit med om det mesta som många av er skriver om,så jag vet…men pga det så har jag sakta men säkert byggt upp en inre,sund stolthet som känns bra. Jag iaktar och noterar och känns det inte bra,så kliver jag av och det gör tron på mig själv stark.
Hjärna,hjärta och magkänsla måste ha balans.
Om man tänker relationer utanför en Partner,hur tänker man då? Om man ger och ger till sina barn utan de behöver göra något tillbaka och tänka empatiskt,så blir de bortskämda och tar för givet. Eller med sina vänner,om man bara ger men inte får något tillbaka,den ”vänskapen” låter man rinna ut i sanden.
Varför tänka annorlunda med sin Partner..? (Jag vet,barn är ju alltid ett ankare och gör det svårare att ta ett beslut).
Kommunikation är ju jätteviktigt,men rätt sorts prat,känner jag…
Om kommunikationen flr det mesta handlar om att tala om och påpeka vad man inte är nöjd med,så tror jag inte man är med någon som är likasinnad och väl ihopsynkad. Min ”stolthet” gör att jag vill inte behöva tala om att jag inte tycker om att han flörtar med andra,umgås mer med sina killkompisar,inte hjälper till i hushållet osv. Den nivån vill jag inte hamna på,det är inte rätt då. Då blir man någon som ska rätta in sig och anpassa sig,inte vara sig själv,och så är den onda spiralen igång igen.
Jag vill gärna kommunicera mycket om allt mellan himmel och jord,älskar det,men ett skönt flow ,där det finns bra och sunda samtal.
Har varit gift med en narcisstisk Man,men känner absolut inte att jag inte vågar mig på kärleken igen. Jag borstade av mig,de beteendena låg hos honom och inte hos mig.
Om jag har haft en dålig Chef en gång,skulle jag inte våga byta jobb då för att vara rädd att jag skulle få en dum Chef igen? Nej,så tänker vi inte,så jag har särat på de begreppen och det känns skönt.
Ha en skön lördag 🙂
”En procent kan döda de övriga 99%”
Precis så är det. Ömsom varmt, ömsom kallt vatten gör att personen krymper mer och mer.
Jag har bestämt mig för att ha en jämn temperatur på vattnet framöver. En ny relation kan möjligtvis få mig att öka värmen ytterligare ❤️
jahaja….en beskrivande liknelse igen… 😉 jag är i full bemärkelse nordisk och tål mycket kyla under lång tid….bra? kanske inte, men huskurer kan hjälpa mot förkylningar….nyttigt? kanske lär mig ngt, jag vet inte..? det jag vill? kanske inte men det är det jag får, så vad? jag lär mig hitta min inre balans och får en förståelse för att lycka är min egen skapelse och ingen utomstående kan ge mig den, att om jag byter ut blandaren så lär tiden göra att den nya som fungerar så bra idag någon gång i framtiden kommer att gå sönder den med( pga slitage?) och man kanske inte vill ha allting fisljummet utan hetta och kyla hör till livet?? som vinter och sommar? det går ju att flytta till en plats med jämnare temperatur? men är det vad du vill, jag gillar årsväxlingarna och då måste jag också acceptera att det är inte vår hela året!
Den dag jag kommit så långt att jag kan känna tillit till andra människor längtar jag till. Jag lär känna mig själv mer och mer för var dag. Tyvärr sitter den dåliga självkänslan djupt rotad i det inre pga händelser i barndomen. Jag växer lite för var dag som går men alltför ofta påminns jag om andras åsikter om mig och mina val. Börjar t o m närma mig gränsen för vad man ska tåla av nära anhöriga. Vågar man göra slut även med dessa energitjuvar? I hela mitt liv har jag nog haft ett behov av att bli sedd, har gjort vad jag kunnat för att finnas för andra och idag sitter jag här helt dränerad på energi. Vilka i min närhet är viktiga för mig? Tidigare svarade jag alla som behöver mig men med alla menade jag alla utom mig själv. Idag är mina barn viktiga och framförallt jag själv. Men att prioritera sig själv är inte lätt och hjärnspökena gör sig hörda då och då. Måste lära mig hur jag ska hantera denna situation, växandet börjar med mig själv…men hur gör man? Självförtroendet har jag arbetat upp från 0 till 100 men självkänslan, den är låg ännu. Vem skulle någonsin kunna gilla mig?
😉
Jag funderar på om det inte kan vara samma sak i relationen till ens barn? Jag drivs av ett ständigt dåligt samvete (på grund av att jag känner mig så ansvarig för att deras uppväxt blev kaotisk ibland och jag inte kunnat ge dem den kärlek de behövde) som gör att jag blir en mamma som oftast försöker vara till lags och vara ”snäll” och generös och dessemellan tänker att jag måste få tänka på mig själv…när jag tänker på mig själv får jag utskällningar som heter duga och får höra att jag inte är en bra mamma, att jag inte älskar dem, att jag är snål och egoistisk. Då krymper jag.
…men om inte du tar hand om dig så finns ju inget att ge iaf?? och barn behöver lära sig att föräldrar behöver hjälp och stötning precis som alla andra! ge och ta….styrkekram!
Jag tankar mitt personkonto genom att försöka lyssna på mitt inre och följa den rösten. Tex har jag bytt jobb flera gånger för att jag känt att jag vill något annat. Idag gör jag det jag vill göra om dagarna. Det som ger mig mening och känns rätt. (Därmed inte sagt att jag vet att jag kommer stanna på samma arbetsplats i en evighet). Jag kastar/ger bort kläder eller grejer jag inte tycker om. På riktigt tycker om. Sen omger jag mig med de människor som också känns rätt i mitt liv. Fast det har inte alltid varit så. Men nu är jag VÄLDIGT NOGA med det. Hmm, man skulle nog kunna säga att jag är egoistisk 😀 men det har jag inget problem med. Jag GER genom att vara sann mot mig själv, för det innebär att jag verkligen visar och säger till människor när jag känner kärlek!!! 😀
Jag är så tacksam för den här bloggen. Jag ska läsa och vila här.
Känns hoppfullt att människor pratar om trygghet. Jag behöver det.
Trygghet är vackert❤️
❤️
Det låter som att du behöver en kram, så kram 😀
Namaste. Goda tankar om mig själv o alla andra. Goda ord…mycket kärlek t mig själv o alla andra. Yoga hjälper mig att hitta rätt i alla konton.
Jag är så trött, trött! Jag behöver tanka på, stanna upp och vila middag. Jag har en förmåga precis som nån annan skrev att fylla på mitt personkonto så bra när jag är singel och det tycks göra mej attraktiv för andra och när jag då hamnar i en relation eller börjar dejta så är det som jag fyller på relationskontot så det svämmar över. Jag lyckas träffa partners som jag ska hjälpa på olika sätt och jag ger så mycket så jag glömmer bort mina egna behov. Det hände nyligen igen. Jag blir bara hela tiden distraherad av kärleken o glömmer mina egna mål som jag satt upp. Det blir ingen balans för nu står jag där igen och har inte gjort vad jag behöver göra i mitt liv. Det känns som en insikt i alla fall.
😀
Vet du, Mian, det låter precis som mig och mitt liv du beskriver!
För min del så har jag, av den anledningen, bestämt mig för att, som nån skrev här tidigare på bloggen, ” dejta mig själv” ett tag. Lyssna in mig själv och fylla på med energi. Som du säger…det gäller att inte glömma sina egna behov och de mål man satt upp för sig själv, det gäller att hitta balansen.
Kram och lycka till! 🙂
Tack Michael för den här bloggen, den fyller en så viktig funktion!