Mannen har bestämt sig för att jobba med sig själv för att inte upprepa tidigare relationsmisstag. Han vill lära av det som varit (en mogen attityd).
Jag: ”varför älskar du henne?”
Han: ”därför att hon tar fram det bästa i mig bara genom sitt sätt att vara. Min vilja att kämpa för henne/oss är enormt stark. Det är inte ens en kamp, utan något som bara kommer av sig själv. När vi ser varandra känns det som om allting är möjligt! Sällskapet och närvaron inspirerar! Blir någon jag inte trodde fanns. Hon känner på samma sätt.”
Jag: ”finns det någonting som kan hota det här vackra som du beskriver?”
Han: ”ja, om jag slutar att ta hand om mig själv och utvecklas. Om jag börjar ta henne och vår kärlek för givet. Om jag använder henne för mina behovs skull, istället för någon jag väljer varje dag. Vi väljer!”
Ja, vi väljer att älska. Handlingarna och öppenheten som gör att vi känner de mjuka vindarna av lugn, nyfikenhet, längtan, mål, drömmar, hemma…
Är det inte bara romantiska och orealistiska fantasier jag målar upp här?
Om vi tror eller är övertygade om att relationer och kärlek är någonting som förr eller senare seglar in i den gråtrötta vardagsdimman, kommer vår attityd att leda oss dit. Välj därför en kärlek som bär med sig ett lätt framtidsbagage (inte nödvändigtvis ett lätt dåtidsbagage). Som även står kvar vid emotionella jordbävningar och tryck utifrån.
När gamla negativa ekon gör sig hörda, påminn dig själv om att tro, åsikter, attityder, automatiska livsinställningar etc. designar verkligheter.
Skall vi avstå från att ge av hela oss själva bara för att vi är övertygade om att relationer är någonting svårt eller omöjligt? Eller ha modet att våga igen? Och igen…
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
En vacker text, öppensinnad och hoppingivande.
Jag tror på ett mod, som är starkt och som vågar igen. Jag tror på kraften i kärleken, till mig själv och till andra.
❤
Tyvärr hittar jag inte fram till tron på att jag själv ska få uppleva detta i harmoni med någon annan. Men jag håller ändå med om att det borde kunna vara så här, och att alla teoretiskt har en chans att få uppleva det. Jag älskade så djupt i min förra relation, och använde alla mina verktyg för att vara en självständig och ändå öppen och flexibel person. Tyvärr räckte det inte för mannen jag var tillsammans med. Han kände uppenbarligen inte som det du skriver om idag – ”jag älskar den jag blir med henne.” Och det är väldigt smärtsamt att inse. Jag har gjort som du skrev igår, släppt taget. Håller med om att det är ända sättet, men saknaden, tomheten och sorgen är stor. Det har snart gått ett år. Jag sörjer lika mycket fortfarande, även om jag handlar efter mina värderingar och fortsätter att gå framåt. Men det är ensamt.
❤
Jag sitter just nu i precis samma situation som du var i för ett år sedan och det är smärtsamt.
Så sant, och väl uttryckt, igen Michael!! Hur många gånger vågar man satsa allt och tro 100% igen tro… ? Det krävs ju att BÅDA har den inställningen för att det ska hålla… Besvikelsen när man inser, återigen, att ”han” inte har djupet, inte utvecklas, börjar ta mig för givet och bara blir ”platt” och avvaktande…. Suck! Nej nu är relationen med mig själv det som gäller och det tänker jag vara lycklig med!! 🙂 ❤
Kramar till er alla, och ha en fin dag!
Kram på Dig också!
Jag tycker inte om den person som jag blev i hans sällskap. Inte alls. Jag kände inte att vi var på samma plan. Det fanns inget där, fast jag ville det. Å andra sidan var jag den som kunde prata om känslor och ville jobba med mig själv(och det gjorde jag ett halv år), men då började jag ställa krav och den förändringen hos mig ville han inte vara med i. Han hade svårt att utrycka sig känslomässigt. Jag var jämt trött, orkeslös, grinig, likgiltig. När jag var på jobbet eller med mina vänner eller gjorde något jag tyckte om var jag en helt annan person. Den glada, busiga, spralliga tjej som jag faktiskt är. Jag är en ärlig person som säger vad jag tycker, men hemma blev jag mer och mer en liten sur mus. Han gjorde saker bakom min rygg. Då kände jag mig oälskad. Jag inser att jag nedvärderade mig själv totalt de senaste åren. Ändå valde jag att stanna kvar. Rädd för hur jag skulle klara mig ekonomiskt och ensamheten, och givetvis barnen. 6 mån har gått nu och min ångest är nu som bortblåst, och det säger ALLT! 🙂
Ha en bra dag alla här inne <3
Tack för de orden LA! Låter som en exakt kopia av mitt liv just nu, enda skillnaden är att jag ännu inte har lyckats kapa sambons behovsband. Ju mer jag hittar mig själv desto längre ifrån är jag den han vill att jag ska vara (hans ord) och desto mer stärker det mig i att han inte gillar mig som jag är/kan vara utan snarare gillar han den rollen han har gett mig och nu spräcker jag de gränserna och det är jobbigt för honom. Jag har plötsligt insett att jag numera lever mer än förut och när jag har tagit tillbaka mitt liv igen så vet jag att jag kan bli såå mycket mer än den rollen som jag blivit under årens lopp. Tack för inspiration! 🙂
wow! så spännande och litet skrämmande! hur har du tänkt nu då? för tydligen så blir han också skrämd av dig och din utveckling….så hur har du tänkt? om han inte kan hänga med i utvecklingen? om han vill ha dig men inte som du blivit? hur gör man? Lycka till
Vi har skiljt oss, på hans initiativ. Nu vet jag att det var det bästa som kunde hända mig. Vi sårade varandra båda två. jag ville lösa problemen, men han ville inte det.
Lycka till <3
OJ! Lät precis som det var JAG som skrivit dina ord!!! Jisses. Kommer fram mer o mer från olika håll att andra kvinnor varit med om EXAKT samma visa. Vad är det här?!
Nu lever jag iaf med en karl som jag känner pirret i magen med, vi kan tramsa oss och skrattar ihop och han är vettig och klok och STABIL i sig själv. Ingen karl jag för en gångs skull känner att jag ”måste fixa”. Det bara är enkelt och härligt det vi gör 🙂 såhär ska det ju kännas!!!
Har visserligen kvar lite sår ifrån förr och ibland faller jag in i den gråa dimman och blir skör och nojig. Men han är bra på att ta fram mig igen. Även JAG har blivit bra på att ta fram mig själv!!! Vill inte att det ska vara hans uppgift heller att göra. Men det är fint att han gärna gör det med värme när det sker. Vi har en öppen dialog o jag VILL känna mig självständig o stark. O han har samma tankar i livet. Vi har liknande värderingar och har liknande uppväxt och våra framtidstankar ser lika ut. Känns som en härlig matchning vi har. Dejtade i 2,5 år innan vi bestämde att Nu kör vi på riktigt. Så gott om tid har vi haft med ☺️. Jag har barn sen förra förhållandet och han var skraj för det först men nu känns allt så fint och kul alla vi 3 ihop! Åh. Trivs!!! 😀 blir så glad o pirrig när jag spånar på framtiden.
Underbara känsla!
Glad för din skull!! Njut!!
Åååå, kör hårt Karin! 🙂 Pirret i magen känns sällan fel 😉
Är det möjligt att det finns en person i världen som man hör ihop med, och om man kämpar och kommunicerar med honom/henne, så klarar man allt? Går igenom en extremt jobbig period efter 4 år tillsammans.. Fick kommentaren ”jag tror bara att du tycker om mig mer än jag tycker om dig”. Tror det var det värsta någon sagt till mig. Är det möjligt att ändå känna sådan stark kärlek? Jag vill ju vara med någon som känner kärleken lika starkt som jag.. Samtidigt som jag känner i hela kroppen att det är honom jag ska vara med.
/23åring med krossat hjärta
han kanske inte är på samma ställe som du just nu-oftast är man inte det i ngn relation- men det behöver ju inte vara ’fel’ för det? styrkekram