”Är du verkligen realist nu?… Följ dina drömmar och nöj dig inte med det mediokra… Vem tror du egentligen att du är?… Allt är möjligt!”
Budskapen är många, helt olika och planterades tidigt i oss. Några synade vi och lät dem aldrig få fästa. Andra slog djup rot. Vår självbild tog form vilket fick oss att vi fatta en rad beslut. Taket blev ”lagom”, för lågt, högt eller oändligt.
Häromdagen skrev jag om hur det som egentligen är onormalt blir till normaliteten. Taket som är så lågt att vi måste böja ryggen för att få plats. Relationer kan se ut så. När vi kröker ryggen ser vi bara golvet framför, inte rakt fram eller höjderna. Normaltillståndets bedövning: ”det är nog mig det är fel på. Om jag bara…Jag borde kanske vara nöjd?”
Nöjd med vad? En partner som porrsurfar när du ligger ensam i sängen? En som ständigt talar om för dig att du köpte fel varor i mataffären? Ignorerar dig i sociala situationer? Fäller nedlåtande kommentarer till och om dig framför barnen? Talar om för dig att din kropp inte är som förr? Skriker istället för att konfrontera ilskan och hjälplösheten i den egna personen? Som inte ser dig i ögonen och säger: ”jag älskar dig! För den du är.”
Vad är ett parförhållande om inte något som skall få oss att stå upprätt, växa, leende, drömmande, avslappnat närvarande och sedda? Även i svackorna.
Lyfter du och din partner fram det bästa i varandra? Hur ser relationstaket ut?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
❤️
Ja du vet !!!
:-))
Jag har funderat lite på hur det är om man skulle känna tvärtom? Man har ett bra förhållande, en bra partner – men tänker ”hen gör inte det där extra”. Man ser någon annans partner på instagram fixat dröm-middag och köpt en alldeles ljuvlig present – och så tänker man ”DET vill jag också ha! Jag önskar att hen var sån”. Då kanske man ska backa lite och börja fokusera på allt det man har som är bra – och inte leta efter de menlösa felen?
Håller med dig Jennifer – handlar om att ha rätt perspektiv och kunna känna tacksamhet. Det sorgliga är att det finns förhållanden (tyvärr inte alltför få) som är motsatsen till drömmiddagen på Instagram. Det finns förväntningarna som är orimligt höga. Och de som är orimligt låga. Tack för dina tankegångar:-) Önskar dig en fin fredag.
I mitt fall var det så också..
Drömmiddagar, uppvaktning, små gulliga meddelanden, presenter, blommor, kaffe på sängen, resor, överraskningar.. Allt man kan önska sig…
Men också perioder av sjuklig svartsjuka.. I skov.. Långt ifrån jämt..
Men rätt var det var så kom den vidriga demongästen på besök.. Krossade och förstörde..
Vi byggde upp.. Vi byggde upp..
Vi pratade, han sökte hjälp, han var förtvivlad efteråt…
Och sen kom den objudne gästen, igen..
Sen kom den objudne gästen… Precis så var det. Det var alltid en för mycket. Du sätter verkligen ord på hur det var. I mitt fall var den objudne gästen ständigt närvarande i form av nätsexmissbruk och ständigt i mina tankar. Har den varit på besök idag, är den med oss nu i våra mest intima stunder är den där då han inte är närvarande vid middagsbordet , vid restaurangbesöket eller på semestern. Svårigheten att koppla av och koppla bort den känslan skapade en inre stress som gjorde mig osäker och på min vakt. Att leva i en relation som inte ger möjlighet till att känna lugn och tillit är som ett långsamt självmord av själen. Jag andas lättare idag, saknar honom ofta men önskar honom aldrig tillbaka. Den objudne gästen följde med honom ut genom dörren. Tack Eva
Jag saknar honom ofta men önskar honom aldrig tillbaka..
Precis så är det.
Tack själv Maria!
❤️
F*n vad bra skrivet! Tack Michael Larsen!✨
Önskar jag våga göra likadant men sitter i mitt helt död förhållande. Och tårarna bränner bakom ögonen så fort jag tänker på det.
Jag har en man som gör allt för mig och våra barn och är en drömman på många sätt men ändå så har mina känslor svalnat. Pussar och kramar känns ansträngt och jag lider av att göra honom ledsen och besviken. Jag borde vara nöjd men känslor kan inte styras…