Frågar honom hur hans attityd och vanor ser ut i relationen till sin fru. Mannen tittar på mig med stor förvåning: ”det har jag aldrig tänkt på. Det har bara rullat på av sig själv.”
Tills nu.
Det gamla sättet att renovera på huset, köra barnen till 4 olika aktiviteter i veckan, jobba mycket övertid, det ideella arbetet som tränare m.m. fungerade inte längre. Parförhållandet hade drabbats av utmattningssyndrom. Han såg inte det komma.
Ibland kan jag inte låta bli att tänka om det är så att människor belastar sig med många projekt för att slippa relationen. En medveten eller omedveten strategi för inte behöva känna efter. Vad kan hända om vi stannar upp? Blir avståndet mellan två hjärtan alltför synligt?
Vad är det vi vill hinna med innan vi tar de sista andetagen i detta livet? Vad är det som skall slutföras innan ridån sänks ned en sista gång (i alla fall på den här scenen)?
När jag läser era kommentarer är det ett par saker som slår mig: den stora majoriteten är kvinnor. Inte alls konstigt, eftersom det är så det ser ut i bloggvärlden. Och en annan sak (generalisering med stor tyngd i): män är inte alls lika angelägna att diskutera relationer. Det finns en rad olika anledningar till detta (kom gärna med tankar varför).
Vi män (ja, jag säger så eftersom kvinnor över lag ligger långt före oss) behöver bli mycket bättre på att kommunicera inåt med oss själva (inte detsamma som att vara introvert) gällande relationen till oss själva och partnern. Vi behöver stanna upp och se oss själva utifrån: ”hur är den där mannen (jag själv) mot sin kvinna (om det är en kvinna)? Vad säger han till henne och HUR sägs det? Hur interagerar vi? Hur är hennes kroppsspråk med mig i närheten? Ser jag ut som en sympatiskt, omtänksam och varm person? Hur reagerar jag inför motgångar?”
När vi ställer oss själva de rätta frågorna blir vi i förlängningen bättre på att uttrycka. Det skapar tillit.
Alla vet vad som händer med en bil som inte servas. Samma gäller parförhållandet. Jag är inte ute efter att peka ut oss män, utan medvetandegöra en aning. Det kan förändra mycket. ”Relationshuset” behöver regelbunden tillsyn och kärleksfulla handlingar.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det finns ingenting att prata om…fick jag ofta höra.Idag funderar jag på vad det gjorde med mig…..
Förlamande att höra från någon man lever med. Vad kan du göra idag?
Ärligt så vet jag inte. Se framåt och bearbeta det som varit. Och leva nu. Med barnen.Det låter ju enkelt!?Det går faktiskt ganska bra. Jag är handlingskraftig, det hjälper, mycket praktidkt som ska fixas. Jag har skött hela skilsmässan trots att jag blivit dumpad. Det gör mig förvånad…. Jag hade nog velat ställa till rätta om det varit jag!
Helt fantsstiskt det du skriver…alla borde läsa din blogg ♡
Tack fina GJ. 🙂
Tack för dina inlägg ❤️
När jag försöker berätta hur ord och handlingar landar hos mig får jag höra: ” – Ja, det är så synd om dig”… End of discussion. Vägs ände?
Hemskt att mötas av en känslomässig betongvägg. Låter inte bra. Värme till dig.
I mitt äktenskap där jag hastigt och lustigt blev lämnad efter 19 år och tre barn för något år sedan var det tvärtom. Min tidigare fru var inte alls intresserad av att prata om relationen och de problem som fanns däri. Arbetet gick före och skulden hamnade på mig ändå på något lustigt vis. När hon meddelade mig att vi hade problem ville hon samtidigt arbeta på relationen men vi skulle absolut inte diskutera våra problem och jag fick inte ta upp dem överhuvudtaget. Jag förstår såhär i efterhand att hon redan hade bestämt sig där och då. Att hon lade munkavel på oss förvärrade nog ”efterarbetet” mer än nödvändigt och hon lämnade familjen utan förvarning och flyttade ut medan barnen sov. Och jag är inte alltid så stolt över mitt beteende efteråt. men känslor är så svårt att kontrollera. Vad jag även förstår nu senare är att där vi var med husbygge, tre små barn, karriärer osv hade gjort att vi slutat se varandra och tappat bort oss och jag har min del i det då jag gick in med full kraft i det. Jag blev familjefadern som skulle fixa allt men glömde bort att vara make, jag orkade helt enkelt inte vara den som hon en gång älskade mer än allt. Dock är jag övertygad om att vi kunde ha kanske ha löst upp problemen om hon tillåtit att vi diskuterat dem tillsammans. Åtminstone hade vi kunnat skiljas på ett bättre sätt och behållit respekten för varandra. Det är inte alltid man kan skilja manligt och kvinnligt beteende, det går inte alltid att skylla på det. Ibland handlar det om vilken person man är och vilken bakgrund man har och om man orkar ta i sina egna problem istället för att lasta över dem på någon annan. Oj det blev långt. Tack Michael för en fantastisk blogg som gett mig så mycket!
Jag tänker att vi präglas av hur vi lärt oss kommunicera och det kräver en medveten träning för att komma upp några nivåer. Från min världsbild så räcker det inte med att kunna kommunicera utan man behöver också förstå innebörden av ett empatiskt samspel.
Blev dumpad med vårt gemensamma barn i våras och han har tigit ett halvår innan att han ville ut (vilket blev början till konflikter i kommunikationen). Han har vuxit upp med sina föräldrar och det system som rådde på gården (där mamman gormade på och styrde, pappan flydde till arbete och de hade lärt sig att vara ”praktiskt duktiga/snäll” ) I det systemet hade han bott 35 år när vi träffades. I ett system där föräldrarna sagt länge ”skaffa dig ett fruntimmer och ta över gården så flyttar vi ut i lillstugan” (5 m från huset) & då träffade han mig som redan hade hus och har bott hemifrån sen jag var 16 år, hade flera barn sen ett långt förhållande och var skild sen några år. Jag är högutbildad och jobbade som konsult och långt ifrån hans familjs behov. Jag såg en annan person i honom än vad de låtit få finnas & snart börjar konflikterna och hatet från hans familj mot mig. Det spelar ingen roll vad jag gjort för jag har fått en skuldroll hur jag än gjort. Jag tog deras dräng och störde deras system.
Han Som aldrig fått lära sig kommunikation och som ogillade konflikter stoppade huvudet i sanden och tyckte vi skulle blunda….Jag försökte nog länge att ”fostra” honom att våga stå upp för sig själv och skaffa enda värderingar men det störde deras system och han blev varse om att ha ett eget liv utanför kräver sin man.
De är lyckliga nu när systemet är återställt och mamman har boat in sin son igen och hans bror får åter hans tjänster. Sen är en viktig del att han får jobba som chefen vill utan att behöva hämta på förskolan eller ta VAB.
Han sa när han gick att han inte kände för mig det han behövde för att fortsätta och har dem dess vägrat orata om det – ”Jag har sagt att jag inte känner nåt och jag tänker inte ändra mig”
Han har verkligen tigit och jag har försökt få honom att prata för jag förstod verkligen inte varför men han stirrar rakt fram och rör inte en min.
Nu med lite distans och när sorgen lagt sig så står det klart för mig. Hans uppväxt har bestått av en mamma som styrt och dominerat, hon har ”gormat på” & de andra har slagit dövörat till och någon gång har jag hört hans pappa säga ”Men varför låter du så där?” Hur kan man då lära sig kommunikation?
Min yngsta son tidigt sa att han trodde att hon inte gillade honom och fick svaret av mitt ex ”Lyssna inte på HUR hon låter utan på VAD hon säger! ”
Så jag tror aldrig att han fått lära sig kommunikation utan blev fostrad att vara ”praktiskt snäll” & betala för vad de ville köpa inom systemet” Han betraktas som snäll och jag tänker att om snäll eller ”praktiskt snäll” är den enda egenskap som behövs i livet så klarar han sig bra.
Tror att det är Karin Holmberg i sin avhandling ”Det kallas kärlek” skriver om den ”tysta makten” om männen som tiger…
Tror inte att männen ser det som en makt för att det är en vana och hur deras fäder gjort….
Jag har även mött män som kan kommunicera och många av dem har haft fäder som haft en stor ”fostrande föräldraroll” – det är bara en observation jag gjort och ingen ”regel”
Vad fint du skriver bo. Jag kan känna igen mig i att gräva ner mig i jobb och göra mig otillgänglig. För mig har det handlat om att ha blivit oerhört sviken och först inte klarat av att kommunicera det. Sen känns det ibland som en växelverkan där båda kan vara frånvarande i olika perioder. Det som är svårast för mig är att det inte finns närvaro och när jag försöker förklara får jag höra att jag bara ser negativt speciellt om jag pratar sex och frånvaro av närhet. Nu är relationen vid ett vägskäl, lämna eller stanna…
Tack E! Närheten är så viktig, att kunna röra vid varandra, att se varandra och jag förstår ju nu att det var något som saknades. Då söker man sig småningom någonannastans och till ett liv där man kan få det utan hinder såsom hus, arbete och barn ibland faktiskt kan vara. Om man verkligen tycker om någon vill man ju att den personen ska må bra hur ont det än kan göra. Och jag försöker tänka så, Jag trodde det fanns en attraktionskraft i att vara omtänksam kring hus och barn som för mig är naturlig. Att kärleken skulle finnas ändå eftersom den var så välgrundad. Om vi bara tog oss igenom den här perioden så skulle vi få all tid sedan tänkte jag. Men vi behöver, både som man och kvinna, bekräftelse, beröring och kärlek varje dag. Om så bara att se i varandras ögon för ett kort ögonblick och känna den värmen i det som är vi. Idag är vi hela tiden så upptagna med att nå familjens mål och det som man tror är hur en familj ska vara och leva att vi glömmer bort varför en gång den blev till. Av kärlek.
Härliga tankegångar du ger ut Bo. Tack för att du är delaktig och levandegör bloggen.
Jag tror många män undviker att prata om sin pågående relation av rädsla. Rädsla att behöva bli ifrågasatt och att behöva ta tag i sin egna känslor. Många män tänker; varför röra i något som fungerar? I några fall blir det ett otrevligt uppvaknande och i de allra flesta fall till det bättre. Vi män är inte vana och trygga i att prata om känslor, särskilt inte våra egna. Vi har svårt att klä det vi känner och tänker i ord så att en kvinna ska förstå, tror vi.
Vi tror att det räcker att kommunicera genom våra handlingar, det vi gör. Men faran i att inte kommunicera verbalt också är att vi förlorar en viktig dimension i vårt register av kommunikation. Vi utnyttjar inte vår hela förmåga och det i sig skapar missförstånd och feltolkningar. Även att inte kommunicera är en sorts kommunikation. Outtalade förväntningar leder i förlängningen till besvikelse och vidgar klyftan i relationen.
Tack för väldigt kloka ord Martin. Fin beskrivning hur det ser ut för många.
Vid matbordet igår sa min man till mig(för mig inget xtra vagant) men sonen på 11 år sa” varför låter du så otrevlig mot mamma, hör du hur du låter” Det är ingen fara svarade jag, för visst det var ingen trevlig ton han talade till mig och jag släppte det snabbt. Men sen kom tanken; hoppas inte min som tar efter samma sätt…. Må så gott!!
Mitt ex hade grubblat länge på om han var kär i mig eller inte. Jag frågade honom flera gånger vad det var han funderade på, men han sa aldrig sanningen. En dag sa han bara att han ville skiljas. Han ville inte gå i parterapi. Jag frågade honom varför han inte sagt något för länge sedan. Då sa han ”du hade tagit det så hårt”…? Istället för att prata om känslor o problem är det tydligen mycket bättre att fly från dom. Jag fattar ingenting.
Underbart att hitta din blogg. Kloka ord!
Härligt att höra Ina. Välkommen hit:-)
Tror både män och kvinnor måste börja tanka lite på vad vill JAG. Och ett annat problem är också att kvinnor växer och vill ofta komma framåt i livet, upptäcker ny meningar med livet. Oftare än män, precis som du nämnde. Varför ändra på något som ”funkar”, ett vinnande koncept- säger tex min sambo. Mäns mål är mer inriktade på materia( ny bil, båt, tv/data spel) el liknande.
Vi behöver utvecklas tillsammans, annars stagnerar relationen. Är enig med dina tankegångar Moa.
Träffade en man i vintras, efter att ha varit singel tre år nästan. Var rejält bränd efter en lång relation med psykisk misshandel, otrohet å lögner. Var öppen med att jag var rädd för å släppa in någon och bad om tid. I början där pratade vi om precis allt! Drömmar, upplevelser mål, värderingar osv. Tog någon månad innan jag vågade känna fullt ut..det var brytpunkten för närheten och nu började tystnaden från hans sida. Han blir arg när jag vill prata, är negativ och vill gärna gå undan. Ignorerar mina sms å förminskar mina känslor. Till slut orkade jag inte mer och försökte tvinga ur honom vad som var fel, slutade med att jag gjorde slut…älskar honom och försöker glömma. Varför slutar man prata?
Tack för en väldigt bra blogg!
Han har svårt för närhet och öppen kommunikation. Det finns personer som aldrig ens börjat prata. Hur tror du att en relation med honom sett ut i det långa loppet? Värme till dig Louise.
Män från Mars och Kvinnor från Venus, kan det vara så att vi måste lära oss varandras primära kärleksspråk, om vi skall kunna kommunicera med varandra med på ett effektivt sätt!? Eftersom alla inte vet var kärlek är, men alla vill ha det så kan man ju fråga sig hur man ska göra det? Jag vet inte!
Men är det inte så att det emotionella kärleksspråket är oftast helt annorlunda än sin partners, män och kvinnor upplever saker, ord och meningar på olika sätt.
Menar om man uttrycker sin kärlek eller uttryck på ett sätt som ens partner inte förstår så har man ändå inte visat sin kärlek eller kommunicerat på rätt, problemet är att vi talat olika språk. Kanske ens partner behöver någon slags uppmuntrade handlingar, eller en komplimang, men en själv känner för att laga en god middag för att pigga upp honom/henne. När han/hon då fortfarande känner sig nere så kan man inte förstå varför han/hon inte visat uppskattning.
Men det hela kanske handlade mer om att ha en gemenskap och tid tillsammans, istället för garaget, och TV:n ska få all uppmärksamhet. Men som du Michael indirekt i många av dina ord i din blogg säger, om man vill utveckla ett intimt och kommunicerande förhållande så är nödvändigt att man känner till varandras önskemål! Om man vill älska rent och ärligt och ha en bra kommunikation med varandra så handlar det tycker jag om eget intresse att ta reda på vad den andre önskar.
.Tid för varandra
.Ta emot/ge gåvor
.Tjänster
.Fysisk närhet
. Kommunicera
. Respekt/era
. Intresse för sin andra hälft
Fridens!