Måste det vara en slägga mot plåt som tvingar oss att vakna, eller kan vi bli mer uppmärksamma på det diskreta, kanske knappt hörbara, skrapande, klickande, droppande ljudet i tid? Innan den totala översvämningen är ett faktum.
Många män (ja, generellt är det så) rycker till först när det är för sent. När hennes emotionella hjärta är färdigt med oss. Jag var själv en gång, mannen som stod där med en fruktansvärt smärtsam min av förvåning: ”det här såg jag inte komma!” Och jag som ansåg mig vara människokännare! Ibland ger livet en det där fula fingret.
Tecknen finns där. Problemet är de förföriska tankarna: ”det ordnar sig… Det är bara en tillfällig svacka. Så är kvinnor bara… Vi har varit där förr. Hon kommer ändå aldrig kunna hitta någon som jag!”
Visst skulle du lyssna till det där lite annorlunda ljudet från bilmotorn (även om subtilt)?
När skall vi sluta ta människor och relationer för givet? Någonting som bara rullar på av sig själv. Hypnotiskt självupptagna av att vi vet vad kärlek är och hur den uttrycks.
Nådastöten mot parförhållandet är två helt parallella liv. Den malande upplevelsen av att inte känna sig sedd, berörd på utsidan och i sinnet, tas för givet och sluta förundras av känslan i magen/bröstet. När vi inte längre ler/skrattar åt småsakerna. När relationskreativiteten tystnat och det mesta är vardagsautomatik.
Vi behöver låta oss inspireras av livet och detaljerna runt omkring. Smaka fullt ut och vara öppna för nyfikenheten – annars har vi ingenting att ge.
Imorgon skriver jag vidare på temat och varningssignalerna på att relationen är i fara.
Önskar dig en fin dag min bloggvän!
Michael Larsen – realationscoach och mental tränare
Så kloka tankar.
Jag såg ingenting då. Innan han lämnade mig. Nu ser jag och vet, att mitt liv går mot en ljusare framtid. Jag vet att jag kämpat och skulle säkert ha fortsatt med det, om han inte satt punkt. Det var inte rätt, mot mig eller våra barn. Men jag ville så gärna att det skulle vara nåt bra. Nu känner jag mig trygg och oslagbar, självklart även ibland ledsen och ensam. Det är som att mitt tåg färdas i rätt riktning nu. Jag har friheten att bara åka med eller hoppa av på en station nånstans o se mig omkring. Det ÄR väldigt tufft att vara ensam med allt, men det gör mig också gladare o tryggare.
Känner så väl igen mig i det du skriver:) Jag hade bestämt mig för att inte bryta upp, trots att jag mådde väldigt dåligt i relationen. När han uttalade orden ”jag vill skiljas” kom det som en chock. Jag ville inte skada barnen och vår familj. Men när steget var taget, började pusselbitarna falla på plats. Det kunde bara bli bättre, och den frihet jag känner inom mig nu är helt oslagbar.
Mycket kloka ord.
Jag undrar också om ansvaret kring hur man skickar signaler. Hade precis en situation i går kväll/natt. Jag tolkade de signaler jag fick och tyvärr var jag inte i balans och tog signalerna hårt. Nu sitter man på jobbet och mår uselt. Är så trött på att allt ska explodera i ansiktet på mig hela tiden!
Tänker även på det du skriver om nådastöten och parallella liv. Hur gör man för att bjuda in någon in i sitt liv när vederbörande hela tiden stressar och är uppjagad över sitt (parallella) liv? Jag har levt länge i den situationen och det är en av anledningarna till att jag sökte mig bort. Parallelliteten i vår relation.
Jag bjöd in. Försökte vara med henne trots att det är utmattande att vara med någon som stressar och ”ska hinna med” saker hela tiden.
Svårt tycker jag. Lätt kanske ni andra tycker? Jag vill höra mer!
Kram på er!
Jocke
Förstår att du upplever att det blir utmattande att vara med någon som stressar och ska hinna med allt hela tiden. Det blir aldrig lugn o ro för snart ska man iväg på nästa grej.
Det kan vara roligt ett tag men i längden blir det precis som du beskriver det, stressande o utmattande.
Lätt att man får en känsla ”Men vi då, när är det vår tid, bara vi två?”
Lagom är bäst! 🙂
Kram på dig!
Att leva med någon som ständigt stressar omkring är självklart fruktansvärt jobbigt. Varför tror du att det var mycket som skulle hinnas med – om du försöker föreställa dig den andres perspektiv (som ett sätt att förstå)? Ha en fin dag!
Jocke,
Jag är själv tjejen som har mycket att göra och vill hinna med saker men naturligtvis vill jag hinna med förhållandet också, men ofta blir det inte första prioritet. Mitt råd är att boka in en tid i hennes kalender som om det vore ett möte (som ett jobbmöte) men med tid bara för er två. Bäst är att inte vara hemma för det finns så många måsten som stör uppmärksamheten. Gör något tillsammans som ger er möjligheten att prata – ta en promenad, cykeltur, utställning… eller liknande. Det avtalade mötet behöver dock respekteras så var noga med att faktiskt skriva in det i varandras kalendrar. Lycka till!
Det är många som behöver bli bättre på att kommunicera. Signaler kan lätt misstolkas och en inkännande ärlighet inte alltid helt okomplicerat. Hur hade du velat mötas i detta Jocke? Vilka mönster ser du upprepas? Hoppas att ni hittar en bra väg.
jag gör mig gärna buzzy om jag inte blir sedd och bekräftad, men är min sambo uppmärksam så ser han mig och pratar kärleksfullt til mig och då kan jag lugna mig….ibland behövs en tillsägelse och då gör han så att han säger rakt ut vad jag gör som sårar honom, när jag ser att han är ledsen så vill jag ju inte fortsätta så,så då får vi fråga varandra så vi kan komma fram till hur vi ska hjälpa varandra…….till det överenskomna resultatet…..övning ger färdighet, det är inte så enkelt som det låter, jag vet, men det är värt det när det fungerar! kram
Jag kunde inte se några signaler på att exet tänkte lämna mig då för 6 månader sen. Jag har funderat mycket på det men jag kan verkligen inte hitta några signaler. Inga tecken alls. Jag vet ju att jag började må dåligt 2 månader innan han lämnade mig men han bor ju 50 mil bort så jag kunde ju inte se om han funderade på detta och kunde inte märka några signaler när vi pratade i telefon.
Idealiskt är när det är mer än signaler som sänds ut – istället en öppen och respektfull kommunikation. Inte helt lätt när ni bodde så långt ifrån varandra. Du kommer att bli starkare Anette81 – det tar tid. Varma tankar till dig!
Vi kunde prata om allt framtill när detta hände för då valde exet att inte berätta för mig hur han kände och jag kunde ju omöjligt veta det. Istället gick han och funderade på att lämna mig i 2 månader utan att jag visste något, jag trodde ju att allt var bra men tydligen inte. Sen påstår han ju att vi var för olika men jag ser inga likheter mellan han och den nya heller så väldigt konstigt.
Jag har funderat mycket kring detta med kommunikation. Mitt ex gjorde slut utan någon direkt förvarning och jag har förstått att han tänkt klart i sin egen värld utan att blanda in mig. Jag blev helt förkrossad av det beteendet och undrar om det kan vara typiskt introverta att göra så här? Vad har ni för erfarenheter, jag är extrovert och det är dem jag umgås med också. Vet inte om jag skulle våga bli tillsammans med en introvert om de har en tendens till att inte kommunicera svårigheter….
Hemskt smärtsamt när någon avslutar på det sättet. Förstår att det är/var omskakande för dig linda. Intressant frågeställning – introvert/extrovert – om paralleller detta och konfliktskygghet när kommer till kommunicera. Som jag ser det handlar det mest om hur mycket personen i fråga känner sig själv och är villig ta tag i problem i tid.
Tack Michael. Du har rätt att han är väldigt konflikträdd och har låg empatiförmåga. Tror också så som du sagt tidigare att man nog måste leta efter någon som känner sig själv, jag vet att det inte var hans mening att såra mig så, han förstod inte bättre. Erfarenheten gör nog tyvärr att jag är skeptisk till introverta framöver…men jag ska inte stänga dörrarna helt såklart…
Att ingenting säga behöver inte bero på konflikträdsla i kombination med låg empatiförmåga. Det kan lika väl var precis tvärt om.
Jag är oerhöt konflikträdd och klarar inte av att ta striden. Jag har liksom aldrig knäckt koden hur det går till. Det i kombination med en väldigt hög empatiförmåga, att kunna leva mig in i den smärta min kritik eller vad mina svåra beslut potentiellt kan åsamka gör det till ett oöverstigeligt hinder att kunna säga något alls. Jag blir helt paralyserande tyst.
Vilket givetvis leder till att han anser sig fruktansvärt dåligt behandlad, dissad, nertryckt, ej bekräftad osv osv. En otroligt dålig spiral neråt som egentligan har sin upprinnelse i att jag allt för mycket tagit hänsyn till hans behov, hans önskningar, hans vilja. de subtila signaler hans sänt ut av ogillande har gjort att jag mer och mer undvikit att göra vissa saker som egentligen är kärnan av mig. Vilket givetvis lett till att jag mår allt sämmre för att nu snart 25 år senare ligga helt platt som en pannkaka. Totalt dränerad på lust, ork och energi. I min värld har jag aldrig haft behov av att ställa mig på barikadern och kämpa för min sak, hävda min rätt för jag tycker att det jämnar väl ut sig över tid…. men när det inte jämnar ut sig, när jag bara anpassar mig (utan att tala om det) så är jag till slut helt förbi.
Å eftersom jag inte ger honom tillräckligt mycket, jag inte längre orkar uppbåda varken ork eller lust att bekräfta något han gör. Inte längre vill att han ens rör vid mig och känner frid endast när jag inte är hemma eller är ensam i huset för det är bara då jag kan andas någolunda fritt. Då är jag nu en dålig person som är självisk, egotrippad, som bara tänker på mig själv som inte hjälper till..
Men allt jag ville eller helt felaktigt trodde skulle ske var ju att den som ska stå mig närmast faktiskt bryr sig om att försöka läsa av mig ibland också. Att jag inte ska behöva skriva allt med stor och lättläst text.
Nu är allt så komplicerat och jag har försökt med de målande bilder jag kan säga varför jag är ledsen, nedstämd, potentiellt deprimerad och mycket troligt utbränd och att väldigt mycket av detta kommer från att jag ängnat allt för mycket energi åt att anpassa mig i kombination med först en fullständigt själsdödande arbetslöshet följd att ett jobb som i och för sig är helt fantastiskt men samtidigt så oerhört krävande att det totalt sugit musten av mig. Eftersom detta aldrig ens uppmärksammats och enligt honom är det helt befängt att jag skulle ha anpassat mig på något vis och det har absolut varken behövts eller efterfrågats……så förstår han ingenting och är bara helt inne i sin dåliga mående och att jag är genomjävlig som reagerar för starkt på tonfall och saker som sägs eftersom nerverna är på utsidan kroppen efter många år av retning.
Mia Nyckelpiga, jag förstår att du känner som du gör och mår som du gör, det är oerhört tufft att ha det så där i många år.
Massa styrkekramar till dig!
ta en retreat, vila upp dig så nerverna kommer på sin rätta plats igen, så får du ork och styrka att ta tag i relationen igen, lycka till!
Så gjorde mitt ex med.
Jobbigast är nog att inse att även om man har ”gett” varningssignalerna och pratat öppet att detta funkar inte för mig och oss så fortsätter ändå den andre att ”blunda”. Då antar jag att viljan att reparera/kommunicera inte existerar hos den andre…
Jag tror att många män är experter på att just blunda. Hur tydlig man än är.
Det är enklast att vara naiv o tro att det ordnar sig nog ändå, så farligt är det nog inte.
Oftast träder nog inte kraften, drivet, viljan fram först de hör orden från sin partner: ”Jag vill göra slut.”
Fast då är det ju för sent!
läser detta samtidigt som jag ligger i min sida av sängen med ryggen mot honom och bara väntar på att han ska förstå att jag är ledsen på honom. Som om jag ska behöva tala om att jag blir ledsen när jag glatt börjar berätta saker som jag varit med om idag och utan respons frågar om han ens lyssnar. Han säger att han måste ha luft och går. Och min halva berättelse tappade hela glädjen. Bara en av tusen sånna småsaker. Varje dag. Olika anledningar. För trött. För ont. För varm. För hungrig. För stressad. Han brukar säga att han visst lyssnar. Jag tror att han uppriktigt tror det. Jag vill att han ska förstå att det inte bara handlar om att stanna kvar och ha öronen öppna och säga ”mm”. Men hellre det än att han går. Man vill ha ett aktivt lyssnande, en respons, en kommentar. Ja en dialog inte en monolog. Men vi får väl se hur snabbt han märker att jag är ledsen ikväll. Antagligen när han kommer på att han vill ha sex med mig. Och märker att jag inte vill. Så att han blir sur istället.
Fy vad det låter ensamt och jag får ont i magen bara av att leva mig in i din situation. Sådär kan du ju inte fortsätta ha det vännen 🙁
säg precis så här, förklara dina tankar! och ställ frågor som kräver svar, börja försiktigt…….. lycka till!
Exakt, man vill ha ett aktivt lyssnande. Bara att någon hör på har ingen betydelse, då kan man lika gärna prata med sin katt, hund… De är nog bättre på att förmedla närvaro.
Och jag förstår att du känner dig sårad om han bara går iväg så där.
Kram till dig!
Eller när man vet att man har berättat en sak och han har inte lagt det på minnet. Som att man skulle göra något vid ett visst datum. Upprepas flera gånger. Då känns det inte som om det man har sagt var så viktigt.
intressant…….vet ju att jag kan tolka andras signaler bra, får tecken hela tiden,men det betyder ju inte att jag gör allt jag vill för den skull? och jag får inte de tecknen av min sambo? så hur göra? större bokstäver? enklare formulering? skita i det? tycker jag har provat det mesta? så hur gör ni andra? hur får man sändare och mottagare i samklang? så att det som skickas tas emot med rätt intention? så att båda når målet? ja jag ser mycket men kanske inte allt? jag vet ju att jag måste ta mitt ansvar för hur jag tar emot och ger ut, därmed inte sagt att det alltid blir perfekt………klart att det gör ont när det blir fel, så hur kan man få det rätt? vad är rätt? och så kommer den där tröttheten ibland, den som man inte kan sova bort…..
Jag befinner mig i det läget att jag inte lyssnat/velat höra signalerna från min man och att han säger nu att han vill skiljas. Funderar mycket på om det är försent då eller om det går att hitta tillbaka till varandra, upptäcka varann på nytt?! Vi har en son på 13 tillsammans och jag är beredd att kämpa för vår familj….