relationer 22

Måste det vara en slägga mot plåt som tvingar oss att vakna, eller kan vi bli mer uppmärksamma på det diskreta, kanske knappt hörbara, skrapande, klickande, droppande ljudet i tid? Innan den totala översvämningen är ett faktum.

Många män (ja, generellt är det så) rycker till först när det är för sent. När hennes emotionella hjärta är färdigt med oss. Jag var själv en gång, mannen som stod där med en fruktansvärt smärtsam min av förvåning: ”det här såg jag inte komma!” Och jag som ansåg mig vara människokännare! Ibland ger livet en det där fula fingret.

Tecknen finns där. Problemet är de förföriska tankarna: ”det ordnar sig… Det är bara en tillfällig svacka. Så är kvinnor bara… Vi har varit där förr. Hon kommer ändå aldrig kunna hitta någon som jag!”

Visst skulle du lyssna till det där lite annorlunda ljudet från bilmotorn (även om subtilt)?

När skall vi sluta ta människor och relationer för givet? Någonting som bara rullar på av sig själv. Hypnotiskt självupptagna av att vi vet vad kärlek är och hur den uttrycks.

Nådastöten mot parförhållandet är två helt parallella liv. Den malande upplevelsen av att inte känna sig sedd, berörd på utsidan och i sinnet, tas för givet och sluta förundras av känslan i magen/bröstet. När vi inte längre ler/skrattar åt småsakerna. När relationskreativiteten tystnat och det mesta är vardagsautomatik.

Vi behöver låta oss inspireras av livet och detaljerna runt omkring. Smaka fullt ut och vara öppna för nyfikenheten – annars har vi ingenting att ge.

Imorgon skriver jag vidare på temat och varningssignalerna på att relationen är i fara.

Önskar dig en fin dag min bloggvän!

Michael Larsen – realationscoach och mental tränare