Mannen tittar uppgivet på mig: ”det spelar ingen roll vad jag gör. Hon blir helt enkelt aldrig nöjd. Vänner, kollegor och jag själv, ser mig som både intelligent och kärleksfull. Hon tycker hela tiden att jag kan bli bättre. Ständig köpjakt”
Jag: ”är hon bra för dig? Känner du dig stark eller försvagad i hennes sällskap?”
Han svarar: ”vill vara med någon där jag som person är fullt tillräcklig.”
Som skrivits tidigare: kärlek ger energi! Inte tvärtom.
En bra relation uppmuntrar och gör att vi sträcks ut ytterligare. Av ren livslust.
Hur ofta ler du på insidan och skrattar när din partner och du är nära varandra?
Vi är inga isolerade öar utan sammanlänkade med andra. Hur starka och harmoniska vi inledningsvis än skulle kunna vara, kommer en partner som drar nedåt att försvaga. Uppmuntran/bekräftelsesvält dränerar den starkaste.
Hur ser ditt ansikte ut när du tvingas släcka ned för att anpassa dig till kyliga omständigheter? Vilket icke normalt/sunt har blivit din normalitet? Vilka mindre smickrande egenskaper hos en partner har du kopierat och lever ut? Medvetet eller omedvetet.
Vi behöver göra upptäckterna i tid. Innan självförtroendet gått i baklås och vi står där och gladeligen tar emot allt som serveras.
Det kärleksfullt intakta hjärtat och klarsyntheten är dina starkaste vapen.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Du säger det så bra…
Levde sådär under många år. År av förminskande och ständig energiförlust på grund av en partner som inte var stor nog att kunna lyfta, bekräfta eller vara sann mot mig. Trots tusen olika sätt att bli sedd så stod jag där till Slut, fast i ett osunt tillstånd som blev en normalitet.
Dina inlägg är riktigt bra och framförallt tänkvärda! Tack 🙂
Ojj den känner jag igen!!. Har försökt förklara för min man (ex) att vårt förhållande inte är bra för nån av oss. Vi nöter sakta men säkert ner varandra .Han motar bakåt och vill hålla fast. Tiger o låtsas som om inget är fel. Små gliringar som ” tror du att du klarar det då ”? till ” har man sagt a så får man säga b” när jag behöver stöttning och är osäker. Så länge jag håller mig där jag är och inte vill bryta mig ut och gå framåt är allt bra. Det är inte Bra !!. Jag har ingen självförtroende alls kvar. Livet utanför murarna är skrämmande. Men jag måste gå för att inte gå under. Jag vet att han är rädd. Rädd för förändringar, för att bli ensam. Men jag kan inte bära hans rädsla också. Han försöker ändra mig och jag försöker ändra honom. Ingen vinner i slutändan. Jag måste gå för att båda ska kunna få vara lyckliga igen.
Om du visste så mycket din blogg har hjälpt mig. Tack:-).
Vad kommer att hända om ni börjar prata rakt och öppet med varandra? Tack för dina ord Anna.
jag kände en gång såhär när jag träffade en kille….världens snyggaste med såååååååna puppyeyes!!!! men jag visste direkt att han skulle krossa mitt hjärta om han någonsin fick chansen och jag gav den aldrig till honom……
Usch, vad jag känner igen detta, och hur f-n kunde jag låta det hålla på så många år, det grämer mig mest!
Min son hade tydligen sett hur det var långt före mig och tagit lärdom, han lämnade just sin flickvän som började mer och mer bete sig precis som mitt x.
Utgå från NU MJ – du kan inte förändra det som varit.
Precis Michael, jag funderar inte på det som hände då, för som du skriver så kan jag inte förändra historien.
Det jag lärt mig idag är att det inte handlade om mig, utan hennes missnöje med sin egen situation.
Och det är rätt fantastiskt vad man ser saker/händelser annorlunda idag jämnfört med när man var mitt uppe i ett destruktivt förhållande.
Om man ständigt ska bejaka en annan person som är väldigt självupptagen så dräneras vi. Att lyssna och ge feedback och puscha en person som ber om det och sedan uteblir resultatet, det dränerar mig. Varför ska jag ständigt ge av mig till någon som ber om styrka och vederbörande i alla fall inte gör något för att förändra i sak? Att vilja men inte klara är en sak, men då behövs ju bara ett öra och inte en massa idéer till förändring.
Håller fullständigt med dig Carina! Tack för att du delar:-)
Tack själv för att du delar. Mycket läsvärda och tankfulla ord.
Men vad gör man när ens Partner insett sina fel, och verkligen förändrats, men ens egna känslor inte kommer tillbaka trots att man uppskattar förändringen? Under flera år av ”svält” tvingades jag anpassa mig till förhållandets nya ”premisser”. När han nu ångrar sig och uppriktigt visar hur fel han handlat samt är en jättefin och omtänksam Partner klandrar jag mig själv för att inte få tillbaka mina känslor för honom. Samtigidgt fortsätter min ”kärlekssvält” trots att han är mer än villig att ge mig massor av den varan.
ouch…….knivigt, men egentligen inte du vet vad du måste…..styrkekram
Åh precis där var jag, självkänslan totalt i botten…gick till och med upp 10 kg i vikt, har aldrig tidigare haft problem med vikten….
Försöker resa mig efter en lång relation där jag aldrig dög. Vi levde separata liv under samma tak; jag och barnen på ena sidan och han på andra. Trots enorm sömnbrist under långa perioder (3 timmar ej sammanhängande sömn varje natt under många år och plus kolikbarn och barn med diagnoser) stod jag helt själv och dög inte. Han jobbade och var trött efter jobbet, jag var ju ”bara hemma” och hemmet förföll för jag fick ju aldrig sova och orkade inte. Försökte prata men utan framgång, sa vad jag ville men han förstod mig inte. Varför vet jag inte. Fick bara höra att jag blivit en energitjuv. Jag slöt mig såklart och såg ingen mening till slut med att försöka prata ens. Praktiska saker som vem som skulle gå på utvecklingssamtal och föräldramöten, det pratade vi om. Min arbetsdag i hemmet blev 24 timmar lång minus de tre timmar jag lyckades slumra. Jag orkade till slut sätta stopp, men ännu 2 år senare har jag inte kommit vidare helt. Litar helt enkelt inte på människor och framförallt inte män. Drömmer om att träff han som jag kan växa tillsammans med men det känns som en utopi att få uppleva det.
Har levt och lever lite som du. För att våga vidare tror jag det är viktigt att du är sann om och med sig själv. Oftast dras man till samma typ av man men med en liten förändring men i grund och botten blir det en destruktiv relation. Så lär känna dig själv, se vad det var du drogs till och varför. Så kanske något nytt öppnar sig för dig. Sen tycker jag att barn sätter relationer på prov, man visar sina sämsta sidor pga av trötthet mm. Så visst vågar du i framtiden men du är kanske inte redo ännu
jag har provat många gånger så ja jag känner också att det känns som en utopi……så jag nöjer med ok tills vidare… 😉
Tror som dig. I olika relationer med människor på olika ställen är man inte lika. Det är inte samma att umgås på jobb alt leva i en relation. Tankar och person är lika men man kan anpassa agera olika beroende på situation utifrån sitt perspektiv just då. Du lever inte med den du arbetar med. Det ser jag nära iaf.
Funderar på varför rädslan är så stor för förändringar och att lämna något/någon där man med all säkerhet vet att det inte kan leda till något bra,där man vet inte är trivsamt och en plats där man inte vill vara i?
Om man bortser ifrån sorgen att splittra familjen med barn och allt,att det inte blev som man ville/trodde,så var det väldigt skönt att få bli själv med barnen. Vardagen och helgerna blev mer harmoniska och gladare,utan att som tidigare behöva sitta på nålar och kolla av temperaturen i atmosfären…
Och jag såg det inte som att bli ENSAM,utan att jag blev SJÄLV,det är skillnad och gör mycket för inställningen. Jag har inte varit ensam om jag inte velat. Barnen,släkt,vänner,arbetskamrater och grannar finns där hela tiden och jag blir inbjuden till mina vänner (med partners) , love them <3 , på tillställnigar och aktiviteter "trots" att jag inte har någon partner.
Gräset kan faktiskt vara grönare på andra sidan. Våga och vinn tillbaka dig själv 🙂
"No love lost,no love found"
"Two things you never have to chase-
True love and true friends"
jag tror man stannar av gammal vana……jag vet ju vad jag har , men jag vet inte hur framtiden blir?
Tycker det låter som offerkoftan. Han i texten får väl se på sig själv i sin relation.. Vad gör han? Hur ska han göra vara för att nå sin ” missnöjda” fru/ sambo. Det bottnar ju i något ” missnöjet” kommer ju av något som sedan fortsätter utan lyssnare alt icke agerande.
Det kan ju vara olikheter ex kahpa – pitta då kan relation se ut så om inga förändringar dker i medvetandeheten
Allt har två sidor. Klart man kan påverka varandra negativt båda två och sen kommer man in i en ond cirkel. Oftast orkar man inte ha en positiv inställning och lyfta någon annan hur länge som helst. Man slutar till slut att ge för man får inte det man behöver tillbaka.
ja här är kanske skillnaden på en fungerande relation och en som ska avslutas? viljan att få det att fungera från båda sidor? jag förstår din åsikt och tänker för det mesta som du…..utom när jag tröttnar på att fixa och ge, då slutar jag och blir sur….inget bra ställe att vara kärleksfull på….
Känner igen det där att helt slås ned av allt negativt i en relation, trots att jag verkligen älskade mannen och fortfarande gör (konstigt nog). Till sist fick jag bara höra vilken dålig kvinna och partner jag är, dagligen, och till sist ville han gå till en annan kvinna med orden att han tycker jag är förstörd som kvinna och att han nu spelar i en högre division och har en så mycket bättre kvinna än vad jag är, hon är mer spännande oh mer kvinnlig och att han aldrig skulle titta åt eller intressera sig för en sådan som mig mer. Kvar står jag och är alldeles på botten av en självkänsla som jag nu har raserats under dessa år vi haft en relation. Hade ingen stark självkänsla innan men den fanns, nu finns inget av det kvar. Jag känner mig värdelös som kvinna och partner. Fast jag innerst inne vet att det inte är så, snarare det motsatta – jag är en väldigt bra partner. Men min kvinnlighet är totalt dissad och det svider så rejält. Och jag känner nästan lika där – jag är ingen riktig kvinna.
du är en gudinna som har lyft en man till vidare höjder….grattis! plocka nu ihop din gudinnekraft och vila i dig själv så du kan ta emot nästa!!!
Kan vara som du beskriver men det siar inte historien. Vissa av oss är annorlunda på jobbet därför att jobbet kräver just det. Sedan att inte förglömma är att så fort känslor av kärlek är inblandat blir det alltid mer komplicerat och svårhanterligt då konflikt uppstår. På jobbet är det så roll styrt och självklart vart vi står och vad som förväntas av oss
Jag kan känna igen mig lite i det du skriver, ”hur ofta ler jag på insidan när jag är tillsammans med min partner”? Vi är ofta hos honom i hans lilla två när jag inte har barnen. Det är mysigt en stund sedan håller jag ¨på att kravera inom mig.
Jag kraverar nästan för jag längtar hem till mitt slott där jag kan gå och pyssla som jag vill, fixa och dona. Träffa mina vänner och bara vara jag. Skulle jag säga att jag kör hem till mig och så kan vi ses om ngn dag, finns inte på kartan. Han säger inte nej men framkallar en sådan konstig känsla inom mig. Då vill han liksom på ngt sätt framhäva att är inte vår relation viktigare? Att vi ska ju vårda den när vi ses. Problemet är att jag håller på att slockna. Jag vill ha kärleken men inte känna att jag måste vara och göra på ett visst vis. Att förtjäna kärlek typ. När vi bråkar är han som en kamphund…jag känner då att jag inte är värt ett ruttet lingon. Kan man säga som han gör, jag älskar dig när vi inte bråkar. Jag vet vad som krävs hos mig men kommer liksom aldrig till skott. Känner att jag blommar upp på barnveckorna. Då kan jag göra sådant som jag vill… utan att känna att ngn blir arg, sur eller ngt annat i efterhand.
Däremot ska jag inte sticka under stolen med att hör han inte av sig den veckan vi inte ses blir jag irriterad på honom. MEn när han väl hör av sig så är jag lugn…
Känns inte som att jag lyfts i min relation.
Ser din ambivalens Vilsen. Tack för att du delar! Vad behöver hända?
Jag behöver mig själv…
Jag känner att jag vill leva mitt liv som jag vill. Har nog aldrig gjort det. Jag har egentligen bestämt mig för att leva mitt liv utan min partner. Men att få ur sig dem orden till en annan människa är inte lätt. Jag blir lite rädd, vem vill leva ensam? Vem vill vara utan närhet och kärlek?
Men jag är inte ensam, jag har barn, vänner ( som ännu inte tröttnat på alla mina avbokningar), familj.
Det stora dilemmat är, vem är jag utan honom? Han kan säkert byta ut mig snabbt, men jag då? Ah så dumma tankar egentligen…
Vad är ensamhet i tvåsamhet?
Huvudet på spiken… ensam när man är två är inte bra för ngn.
Har tänkt fram och tillbaka på hur vi ska kunna lösa saker och ting, men problemet är ju att jag vill vara ensam. Måste bara stå upp för det att jag väljer mig själv.
När jag sedan är redo kommer kärleken…
Du är så bra på att sätta fingret på så många olika tankar som snurrar runt i huvudet ibland. Tack för din vägledning Michael. Beroendeframkallande blogg. Läser varje dag!❤️
Tack snälla Martina!
Jag har läst allt du skriver. Allt träffar, allt är sant och lika ont som det gör att läsa är det även en befrielse. Jag älskar någon. Som det känns mellan oss är ren magi. Fast det finns många sår, känslomässiga sår. Han skapade dom stora sakerna men jag lät ogräset fortsätta växa bland allt det vackra vi återigen började så. Det är en sådan enorm kärlek mellan oss och en sådan fruktansvärd känsla som alltid hemsöker oss båda, hur vi aldrig vill skiljas åt. Hur vi båda inte kan föreställa ett liv utan den andra. Och nu har jag viftat med den vita flaggan så armen gått ur led. Striden, kampen för oss mot oss, tillsammans har tagit slut. Och som om min själ har gått ifrån mig för att vara hos han- så saknar jag han.
Han är som frisk luft för mig.
Och idag kan jag inte andas.
Var rädda om varandra och kärleken. Avslutar med ord från Moder Teresa
”Människor är ofta oresonliga, illojala och egoistiska- Förlåt dem ändå.”
*styrkekram*
Du är så bra på att sätta fingret på så många olika tankar som snurrar runt i huvudet ibland. Tack för din vägledning Michael. Beroendeframkallande blogg. Läser varje dag!❤️
Jag fattar inte hur man INTE kan lyfta nån man tycker om!!! Det e ju det enda man VILL göra!!! 😀
Ja. Å jag vet att jag e värd nån som fungerar likadant. Ska INTE nöja mig med mindre, inte när jag väl går in i en relation! Tillsvidare lyfter JAG de människor jag tycker om! För att jag VILL.
Men om man inte agerade i tid då? Om självförtroendet har gått i baklås…
Hur låser man upp??
Får krypningar i kroppen och ont i själen av dagens inlägg…och det kan bara betyda en sak;…..den når in och vrider om…det går inte att värja sig alls…
Tack!
/Em
OOOOH kära hjärtat! *styrkekram*
❤️
Han stöttade och pushade när jag behövde det. Jag gjorde det inte när han behövde det. Jag var bättre på att visa kärlek i vardagen. Det var inte han. Vi är nog bra på olika saker. Men huvuduppgiften i ett förhållande är att lära av varandra och utvecklas tillsammans tror jag. Det finns nog ingen som 100% på allt. Det tråkiga är när bara en lär och utvecklas. Vi har något speciellt som fortfarande väcks till liv när vi träffas. Fast det är 2 år sedan vi separerade. Just nu känns det omöjligt att jag kommer att träffa någon där den speciella känslan infinner sig. Jag har lärt mig och vill vara mitt bästa jag med någon.
Caroline, är i samma sits som dig ! Lever i hop med en man sen 22 år tillbaka. Vi har haft upp och nergångar nästan hela vårt samliv. Ibland nåt botten och varit nära att separera flera gånger men kämpat vidare mest för våra 2 barn som nu är 16 och 19 år! Vi har sårat varandra , blivit kränkt, tappat respekt för varandra! Mått väldigt dåligt och gick mer och mer i mig själv och blev deprimerad! För lite mer en 1 års sen så tog jag hjälp och han hjälpte mig dit och började sakta komma tillbaka men mådde fortfarande dåligt i mitt förhållande och tänkte att det enda jag kan göra för mig själv är att bryta med min sambo. Men han började då känna nya känslor för mig och ville att vi skulle börja om och göra det bra mellan oss! Jag var väldigt skeptiskt och. Misstänksam… Varför ville han ändra på sig och börja om med tanke på hur det har varit mellan oss ! Men han påstod att efter jag gått hos psykolog så såg han den (gamla) Susann som kom tillbaka! Men jag berättade att jag tappat mina kärlekskänslor för honom Men jag gick med på att försöka och se om mina känslor skulle komma tillbaka ! Nu 1 år senare och han har försökt med allt för att vi ska få det bättre så har jag inte fått tillbaka mina känslor . Jag tycker vi har fått det bättre och kommunikationen funkar bättre och vi har bättre stämning, men inga såna känslor ! Han undrar ju om jag ska stanna eller gå och jag vet inte ärligt talat om jag vågar gå… Är så känslig och vet inte om jag klarar av att bryta upp! Men samtidigt mår jag inte bra nu heller…. Så svårt men borde kunna vara lätt om man bara går tills sig själv vad som är bäst …. Det blev ett långt brev , mycket att få ut! Men ändå långt ifrån allt som hänt…..
Om du BARA, BARA tänker på vad som är bäst för DIG SJÄLV? Vad får du för svar då?
Då vill jag nog gå, men vågar inte tänka och har nog inte modet att genomföra det ! Men jag har verkligen tänkt det men ändrat mig eller iaf tvekar…. Snurrigt värre !!!!
Det är ju inte konstigt alls att du är rädd och tvekar! ❤️ Vad är du mest rädd för?
Att bryta upp det jag har med tryggheten som familj och ta beslutet att lämna honom . Jag har aldrig levt ensam och jag känner att det kommer nig funka! Men även jobbigt att tänka på att man inte kommer ha barnen hela tiden även fast dem är så stora . Fast det är ju inte schysst mot nån