Här är några funderingar från mig en tidig fredagsmorgon:
Överdriver inte när jag säger att det inte tillhör ovanligheterna att jag hör kvinnor säga: ”jag kan inte samtala med honom. Han förstår inte när jag behöver prata” (som ett sätt att etablera djupare kontakt och ventilera oro).
När män i vanlig ordning kommer med kloka råd och lösningar är det inte alls ovanligt att personen bredvid känner bristande förståelse – att vi istället för visa empati och närhet blir upptagna av oss själva genom lösningsattityden. Det leder inte sällan till att hon känner sig ensam i vårt sällskap, vilket garanterat inte är bra för framtiden.
Så här tror jag att det egentligen ser ut i många mäns huvuden – på ett omedvetet plan naturligtvis:
”när hon pratar och visar alla dessa känslor är min upplevelse att jag saknar kontrollen. Kontrollöshet är bland det värsta jag vet så för att undkomma min egen frustration och hjälplöshet, blir jag irriterad över kvinnors ältande och tjat. Jag presenterar en lösning för att få ett slut på det hela. Jag skiftar snabbt fokus från det som händer inom mig själv till någonting utanför.”
Vi män behöver bli mycket bättre på att avstå från ständigt gå in i rollen som ”fixare Bob” (även om han egentligen heter ”Byggare Bob) och tänka på att vi har två öron men bara en mun – vilket är ett budskap i sig.
Hur ser ni på det bloggvänner? Vilka erfarenheter har du med dig?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Kan bara säga en sak. Klockren analys! Och man kan ju fråga sig om detta sitter så starkt i vår manliga och kvinnliga roller att det är svårt att ändra på. Vi är helt enkelt olika. Fast samtidigt hade det ju varit sorgligt; att skylla på genus och inte anstränga sig. Jag tycker ju det är lätt att uttrycka mina känslor, lyssna och visa empati. Varför kan han inte lära sig det efter år av önskan om förändring från min sida?
Det mesta går att förändra om vi har viljan och öppenheten. Vi är inte slavar under rollerna. Tror många väljer den bekväma vägen: den gamla vanan och tron på att saker löser sig ”så småningom.” En dyrbar läxa för många (säkrskillt oss män) – där separation eller skilsmässa blir ett tufft uppvaknande.
Min tanke är att det -inte alltid – bara är att ” sätta sig ner och lyssna” istället för att leverera en lösning åt den som vill ventilera .
Jag tror att män tidigt ( eller Alla, även kvinnor) behöver få verktyg för att träna in HUR man kan lyssna till andra, för att man faktiskt inte vet vilket svar som förväntas eller hur man lyssnar in andra.
EQ i skolan är ett lysande exempel för jag sett att det verkligen Sker / har skett Förändringar över tid ( kanske ett sidospår)
Jag tror också att det du beskriver ovan Michael, kan vara just det som pågår i en del mäns huvud när en kvinna vill ha inlyssnande stöd, men jag har också mött de som har förmågan att just lyssna in.även om de inte kanske är så många..
Håller helt med dig Lin. När jag skriver inägg som detta är jag väl medveten om att det alltid blir generaliseringar. Din poängtering om EQ är VIKTIG. Kan rekomendera alla att fördjupa sig i detta ämne.
🙂
Edit: Jag kan själv komma på mig att just lyssna till någon och tänka ” vad har jag för lösningsförslag på detta … ” när det just kan räcka med att lyssna och känna in den andra samtalspartnen. Så jag vet inte…om man bara ska hänvisa det till att män/kvinnor är olika, för vi är ju alla olika peersonligheter . Hmm…..
det känns som att du beskriver mig i den manliga rollen… fint perspek