förälder, Pappa

Här är några funderingar från mig en tidig fredagsmorgon:

Överdriver inte när jag säger att det inte tillhör ovanligheterna att jag hör kvinnor säga: ”jag kan inte samtala med honom. Han förstår inte när jag behöver prata” (som ett sätt att etablera djupare kontakt och ventilera oro).

När män i vanlig ordning kommer med kloka råd och lösningar är det inte alls ovanligt att personen bredvid känner bristande förståelse – att vi istället för visa empati och närhet blir upptagna av oss själva genom lösningsattityden. Det leder inte sällan till att hon känner sig ensam i vårt sällskap, vilket garanterat inte är bra för framtiden.

Så här tror jag att det egentligen ser ut i många mäns huvuden – på ett omedvetet plan naturligtvis:

”när hon pratar och visar alla dessa känslor är min upplevelse att jag saknar kontrollen. Kontrollöshet är bland det värsta jag vet så för att undkomma min egen frustration och hjälplöshet, blir jag irriterad över kvinnors ältande och tjat. Jag presenterar en lösning för att få ett slut på det hela. Jag skiftar snabbt fokus från det som händer inom mig själv till någonting utanför.”

Vi män behöver bli mycket bättre på att avstå från ständigt gå in i rollen som ”fixare Bob” (även om han egentligen heter ”Byggare Bob) och tänka på att vi har två öron men bara en mun – vilket är ett budskap i sig.

Hur ser ni på det bloggvänner? Vilka erfarenheter har du med dig?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare