”Man skall inte rädda varandra i ett förhållande.” Minns det där uttalandet då jag berättade om en av mina bästa vänners flickvän som betalat av en skuld till honom utan hans vetskap.
Det triggade igång något i personen vid min sida och jag backade genom att släta över det med en diplomatisk kommentar för att slippa tjafs. Stod inte upp för min åsikt om att jag tyckte min kompis flickväns handling var kärleksfull. Kollade med en annan vän om jag var helt ute och cyklade: ”det är ju exakt det förhållanden bl.a. bygger på. Att rädda varandra om det behövs”, svarade han. Det handlar självklart inte om pengar som i exemplet, utan inställningen.
I efterhand tänkte jag: om det var omvänt? Om mannen i fråga löst skulden – hade han inte varit en riktig man då? Generös och omtänksam? En stadig klippa?
Jag vet att min väns partner har stor integritet och aldrig skulle gjort detta som ett sätt att försöka köpa lojalitet och beundran. Hon är helt enkelt en person med ett stort hjärta som ville lossa bördan.
När vi bedömer ett parförhållande gäller det att se till helheten. Om X var en person som ständigt låg i soffan, var ansvarslös, utan drömmar, mål och handlingskraft var det en sak. Men tro mig: han är raka motsatsen – en handlingens man.
Vill poängtera att jag inte lägger någon värdering i eller att min åsikt skulle vara mer rätt än personen jag var tillsammans med. Grundinställningar skapas tidigt i livet och de bara ÄR. Om de är kompatibla är det fantastiskt. Om inte, blir det på sikt omöjligt.
Har du varit med om alldeles för olika synsätt i en relation? Försökte du anpassa dig och vad ledde det i så fall till?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Go morgon, VIsst är det så att oftast är grundinställningarna olika. Hur vore det annars då skulle vi väl alla vara lika ? Jag tänker att olikheten i våra grundinställningar ger oss mer möjligheter att se vad vi har för potentialer. Att vidare utvecklas och se möjligheterna till att formas till en varelse med otroligt mycket kunskap. Som jag sedan kan sprida vidare till mina nära och kära . Sedan är inte allt bra de säger jag absolut inte Men det är kanske då vi ger av vår kunskap till motparten och få hen att öppna pp och tänka om …
Jag har varit i reltaioner med vänner och ex Då vi ahr haft helt olika inställningar och de som bidrog till att från början vara en fajt Gav en insikt att allt är har en orsak till vår handling Återigen se de som bakom som skapar de vi ser och känner. Alla är vi inte mottagliga för all denna kunskap men det är vårt eget ansvar ! Kram
Jag och min partner var ganska olika som personer men vi kompletterade varandra. Vi hade till mångt och mycket ändå samma värderingar. Jag räddade honom många gånger ur olika knipor, det gjorde jag av kärlek, inte för att jag kände ett tvång. Alltid fanns jag där för honom, alltid var jag lojal. Vid svår sjukdom, vid andra problem och svårigheter. Men det räckte inte, trots att han uppskattade allt detta plus lugnet, kärleksfullheten och tryggheten med mig. När han hittade någon som var spännande, passionerad, oförutsägbar och enligt honom, mycket vacker, så blev han handlöst förälskad.
Nu efteråt funderar jag över om han hade gjort samma sak för mig, dvs funnits där i vått och torrt och alltid ställt upp. Jag undrar det….
Vi får inte glömma bort kärleken och passionen i våra relationer Vardagen kan den vara vår värsta fiende ? Bara en fundering .. Att vi övergår till en vänskaps relation där den bara baseras på handlingar: Vi glömmer så lätt våra känslor att även dessa måste få plats För att inte tappa glöden och på minna oss om varför vi närmade oss denna individ från första början.Jag har haft relationer som itne varit mina pojkvänner utan vänner Och i handlingarnas tåg så glödem vi bort varför vi var vänner från början. Sorgligt och så här eftgeråt så ser jag mitt ansvar i det hela och jag funderar mycket över Vad det var som hände och inser att jag glömde tala om värdet i ” vår ” relation ” <3 Så nu i dag försöker jag att om och om igen Tala om för mina vänner vad och hur mycket de betyder för mig . Kram CJ
Tack för dina kloka reflektioner Sunshine – vet att många läser dem:-)
Om det var rätt person vid din sida cj, hade du aldrig ens behövt ställa frågan om han gjort samma sak för dig.
Det sunshine skrev, fick mig att fundera. Kanske var det så att jag fick passionen att försvinna, eftersom jag var så inne i att få vardagen och allt praktiskt att fungera. Jag blev tråkig,helt enkelt, i hans ögon. Vi var ju trots allt två i relationen. Att han tröttnade måste ju ha haft en orsak.
Jag blev brutaldumpad i höstas och tog detta oerhört hårt men har sedan dess reflekterat mycket över vad det var som hände. Slet verkligen hårt för att få bekräftelse från honom våra sista månader tillsammans. Gav så mycket att jag tog bort mig själv. Funderar mycket på vad det var som gjorde att jag stannade med en person som inte gav tillbaka, tom behandlade mig respektlöst. Har haft det tufft med utmattningssyndrom sedan några år tillbaka och kan nu se med facit i hand att han inte stöttat mig, kanske tom fått mig att må sämre. Tror det var bra att han gick vem vet hur det hade slutat annars. Vill ändå påpeka att han gör det inte av elakhet, han saknar förmågan helt enkelt, våra grundinställningar är helt enkelt för olika….. Jag tror iof inte att ma
(Tryckte av för tidigt) tror inte att man måste ha samma dock måste man ha förståelse för varann och vara nyfiken på hur den andra tänker och varför.
Kram
Kanske det gjort dig starkare linda? Går inte undkomma att det måste vara balans i givandet och tagandet. Annars slutar det med total ensamhet i relationen.
Jag tycker det är bra med olikheter då man kan lära något av varandra, när båda är villiga att lyssna och ta till sig olika åsikter. Kanske bli övertygad men inte nödvändigtvis, men man har i alla fall lyssnat. Med mitt ex var vår grundinställning helt det motsatta i slutet. Jag har fortsatt vara nyfiken och har inget facit på hur livet måste vara. Mitt ex kunde direkt veta vad han tyckte varje gång vi diskuterade något och drog hela tiden mot det skeptiska hållet. Jag tyckte han tappade förmågan av bli inspirerad och hänförd. När jag tänkte ” det här låter kul, visste inte att man kunde göra/det kunde vara så här” så sa han ofta ”detta tror jag inte alls på”. Innan man provat så hade han dömt ut det. Det är synd tycker jag, att trots att man blir äldre och klokare, tror att man redan vet allt och har sin åsikt klar. Livet har så många dimensioner och dömmer man på förhand så slutar öronen att lyssna och då missar man fantastiska saker.
Jag försökte definitivt anpassa mig, det ledde till att jag förlorade mig själv, det blev mycket maktkamp då jag faktiskt själv tillät mig något som jag inte trivdes med eller var hälsosamt, jag har även en ledare personlighet och detta blev katastrof. Dessa två delar har jag i förstått behövde helas, idag hoppas jag har en bättre balans mellan dessa och skulle inte välja in den mannen i mitt liv igen. Jag kan se det i relationer jag väljer in i mitt liv överhuvudtaget av idag, de är mer lekfulla, kärlek och glädjefyllda ….vara sann mot mig själv hjälper 🙂 / Mari