En stor färgsprakande luftballong har just fyllts med luft och inom kort skall den lyfta från marken. Kvinnan går fram och med en stor nål gör hon ett flertal punkteringar på den gigantiska ytan.
”Det är så jag ser på förhållanden” berättar hon.
”I drömmen ser jag vad mitt omedvetna känner. Egentligen är jag väldigt säker på mig själv, men när det kommer till relationer saboterar jag. Särskilt om personen kommer nära. Jag längtar efter den där djupa närheten, men samma sak händer gång på gång. Med känslomässigt distanserade män fungerar det längre, men där kommer tomheten och ensamheten så småningom fram. Jag är skräckslagen för riktigt djup intimitet!”
Det är precis så här väldigt, väldigt många människor gör: slår undan fötterna för sig själva i parrelationer. Vi längtar men är samtidigt rädda. Våra vita emotionella blodkroppar attackerar det vi tolkar som hotfullt (även om det kanske är det överlägset bästa för oss).
Minns du vad jag skrev igår om psykets tre våningar? Hur en sak kan pågå i källaren, samtidigt som helt andra saker händer på övriga etager.
Föreställ dig havsytan: en vindstilla sommarmorgon där solen reser sig mot horisonten. Ovanför har vi stenkoll. Självförtroende, världsvana, kärleksfulla, enastående i våra jobb, omtänksamma, ger tillit och omtanke till partnern….Tills gamla koder under vattenytan gör sig påminda och fullständigt förändrar väderleken. Det skall egentligen inte särskilt mycket till.
I dessa lägen gör människor oftast följande: de börjar skapa berättelser och sanningar som tjänar dem. Som verkar logiska. För vem vill bli avslöjad inför sig själv som impulsiv och djupt sårbar? Vi projicerar på partnern så att det som ligger under vattenytan inte skall verka helt vansinnigt. Sedan köper vi in lojalitet från vänner som stärker oss i vår ”sanning.” (De fantastiska vännerna är de som kan ifrågasätta oss och inte enbart stryker medhårs).
Istället för att säga:
”Jag har enorma svårigheter med tilliten. Jag har en fruktansvärt rädd flicka/pojke inombords som gjort sig så illa på kärleken och relationer.
Projicerar vi:
”Han är inte tillräcklig…” (och så radar vi upp en massa orsaker).
Eller:
”Det var inte menat…”
Mannen säger:
”Kvinnor skall man inte låta komma för nära…”
Mitt svar:
”Hon kanske är exakt rätt för dig. Älskar du henne?”
Han:
”Ja, men…” Han börjar gråta och då kommer det fram:
”Jag har aldrig någonsin kunnat lita på någon. Aldrig! Det har alltid slutat på samma sätt – svek!!”
Istället för berättelserna/sanningarna vi hypnotiserar jaget med, behöver vi ta trapporna ned i källaren och ta tag i de läckande rören. Eller vad det nu än är som havererat. Face our fears!
Jag ställde en fråga på Fb igår om vilka de två absolut viktigaste egenskaper hos en partner var. Tillit gick som en tydlig röd tråd!
Och ändå är det här som det brister för så många: varför missar vi att ge tillit? Att själva vara tillitsfulla? Därför att vi inte alltid är så bra på att se den egna personen i spegeln. Allt börjar här inne som du redan vet. Veva in projiceringarna!
Nu till varifrån jag får mina idéer och inspiration till att skriva: ni fina bloggläsare! Klienter. Jag hämtar även enormt mycket från mina nattliga drömmar. Rubrikerna kommer på småtimmarna och sen är det bara att sätta sig och inte lyfta från stolen, förrän allt är klart. För att nå fram till ett mål, behöver vi skala ned dem till små hanterbara enheter. Sedan gäller det att nöta på dag efter dag. Och alltid komma ihåg att se mot solen och kunna känna tacksamhet.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta michael@separation.se
Det är just det, tillit. Han måste bevisa för sig själv att han är felfri, att han kan ”fixa” ngn ny, att han är oumbärlig, sätter hellre upp en mur än att visa sig ledsen, tar hellre en annan brud än att försöka för känslorna finns…men inom honom finns den lilla pojken som en gång blev grymt sviken. Jag vet det, men min själ är ändå sårad. Jag kan inte och orkar inte. Jag känner ingen tillit. Det var inte jag som svek honom som liten…
Dina ord Vilsen, kunde ha varit mina! Exakt!!
Jag har backat ur det hela, han vill försöka igen men jag känner som du – känner absolut ingen tillit eller trygghet. Vet att det kommer gå bra ett tag och sedan kommer ”provocerandet”…..och när jag säger ifrån får jag höra att jag bara vill ställa till med gräl, är svartsjuk osv.
Finns ingen som helst vilja från honom att blicka inåt sig själv, försöka se mönstret från tidigare relationer som slutat precis som vår….och jag vet att sveket som liten och uppväxten skapat detta men jag orkar inte finnas där i egenskap av slagpåse och behöva tumma på min självrespekt. Jag har också en säck med mig från uppväxten som inte är så bra men jag är medveten om det, försöker bearbeta det, vet att jag agerar mindre bra i vissa situationer i en relation men jag har berättat för honom varför jag gör och säger som jag gör. Jag vill att han ska kunna förstå mig och ge mig en kram istället för att kasta tillbaka skit eller trycka bort mig. Jag önskar av hela mitt hjärta att han kunde göra detsamma men jag har insett efter många samtal med honom att det aldrig kommer att hända……….
Och dina ord skulle kunnat varit från mig! Denna text idag, skulle jag så gärna visa mitt ex. Han är mer sårad än vad jag förstår, men han vägrar gå ner i källaren. Han vägrar konfrontera sitt förflutna med svek från när han var barn. Det känns som jag har blivit hans nästa måltavla. Att jag också har svikit honom, eller jag har avslöjat hans belöning. Det har snart gått 1 år sedan han sa att han ville skiljas, och jag känner att jag känner honom inte alls längre. Han ”glömmer” att hämta barnens väska på bestämd dag/tid vid flera tillfällen. Barnen blir oroliga och frågar varför pappa inte kommer. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag blev så arg och ledsen sist för barnens skull, och att jag måste ju planera om min lediga tid så han kan hämta väskan vid ett annat tillfälle, och det är inte ok längre. Det tragiska är att han utsätter våra barn för det han själv blev utsatt för. Att en förälder lovar att komma, men gör inte det. Hör inte ens av sig föräns nästa dag med kommentaren – sorry, och varför ringde inte DU! Talade om att DET är inte min uppgift att göra. Vi har barnen vv så det kommer ju inte som en överraskning.
Är det någon som har tips hur jag bör göra?
Jag tycker att det är viktigt att sådant funkar för barnens skull.
Norpan, nej det är väl som du skriver. Det blir bra ett tag sedan är det som ”vanligt igen”. Det är svårt, framförallt när känslorna finns där… När vi bråkar blir det många fula och dumma ord från honom. Tyvärr har jag börjat gå ner till samma låga nivå när vi bråkar. MEN när vi sedan pratar om det när båda två har lugnat sig, säger han ofta, jag sa så och så för att DU sa så och så, jag gjorde så och så för att DU hade gjort så… Ingen som helst självinsikt. Kan inte stå för sina egna ord eller handlingar. Utan dem är pga ngt jag gjort eller sagt. EN örfil till och med fick jag när jag hans kompis höll med mig om en sak i diskussion. Okej örfilen var dum erkände han, men det var ju pga att jag hade varit kaxig… Ja du hör! Lycka till Norpan framöver:-)
Kram
Tack Vilsen, jag önskar dig detsamma! Kram
Hur vet man då om man projicerar eller om man inte passar ihop? Min längtan om en nära relation är oerhört stark, men jag har insett att jag ofta känner en rädsla som varit svår att ta på. Jag har försökt utmana rädslan genom att ge saker tid, men det känns ibland som att göra våld på sig själv, lite som att gå vilse i huset. Att i de lägen sortera sina tankar och känslor är svårt – var det bara en attraktion, är jag egentligen förälskad, projicerar jag och letar fel, eller är det bara så att vi inte passar ihop?
Frågar sig körleken om den älskar? ALLA människor projicerar! Jag tror mig förstå ditt dilemma Liljekonvaljen – om du känner att du gör våld på dig själv, är det dags att gå vidare. Inte från en position av rädsla, utan av kärlek.
Oj Norpan och Vilsen, som jag känner igen mig i era beskrivningar. Försöker prata och fråga och förklara men får bara ”jamen du då-kommentarer” tillbaka. Han är trasig inuti och vet det, men 95% av tiden vägrar han erkänna det och mötas, blir istället oerhört provokativ och trotsig. Som någon skrev, jag tänker inte leva som soptunna för vad han slänger ur sig, och låta det tära på min självkänsla och självrespekt. Jag kan helt enkelt inte leva med någon jag inte känner tillit till att alltid kunna PRATA med, så jag har ledsnat och tänker lämna…
Eva – känner så väl igen din beskrivning! Man kan stånga sig blodig i försöken att prata och nå fram men det kommer inte hända! Det enda som händer är att man står där förbannad och chockad över att allt är ens eget fel……enligt honom/henne!
Vi får lämna det dåliga, bryta ihop, laga oss och gå vidare så sakteliga! Känns på nåt sätt skönt att höra att jag inte är ensam om mina upplevelser men samtidigt gör det ont i mig att vi är så många som blir djup sårade! Ta hand om er därute!