Hiroo Onoda var en Japansk arméofficer under andra världskriget som vägrade tro att Japan kapitulerat. Isolerad på en Filippinsk ö, fortsatte han kriget i 29 år efter att det tagit slut. Onodas måtto var: ”Aldrig kapitulera!”
Ärofyllt och extremt viljestarkt i någras ögon, idioti eller bara tragiskt i andras. Emellanåt – likt den japanske soldaten vägrar vi ge upp, trots det meningslösa i att ”kriga” vidare.
Ser det i personer som av alla möjliga anledningar inte vill/orkar/kan släppa taget om en partner/förhållande, som för länge sedan nått bäst före datum. Nostalgifällan, rädsla, ägande/kontroll i mix med kärlek, eller det vi tror är kärlek, är en kombination som inte är särskilt välsmakande. På innehållsförteckningen läser vi: stress, frustration, sorg, ilska, desperation, massiva egorusher, förtvivlan… Vilka blir vi av detta? Och vad utsätter vi den vi anser oss älska för? Egots dimridåer är oändligt många.
Att släppa taget om någon eller något, förväntar sig en enorm inre beslutsamhet, styrka och villighet till sårbarhet från vår sida.
Tänk om Hiroo befriat sig från sitt mentala fängelse mycket tidigare – vilka livssegrar hade han inte då kunnat ta hem? Mjuka soluppgångar som hade gets möjligheten att nå fram till hans ansikte…
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Går hela din sida ut på att lämna? Inget kämpande? Blir mest ledsen när ja läser. De står i mina ögon skilj dig de kan aldrig bli bra igen
Det samma här men svårt
Separation.se kan vara första ledtråden till varför det mest är vikt på att lämna, ha lämnat, blivit lämnad och hur man kan går vidare. Hur man kan växa och lära sig av mot- och medgångar. Kram på dig
Tänker, om man inte når fram till den partner man lever med om inte viljan finns till förändring. Om man i sitt hjärta känner att det här är inte rätt för mig att leva så här då kan jag känna efter ett liv där jag vågat leva att vem äger rätten att ändra på en annan människa. Om den inte får vara sig själv, sitt sanna jag och om jag heller inte får utrymme att vara det varför då fortsätta. Världen är full av underbara män och kvinnor och att väga en förändring är bara att tappa fotfästet en liten stund. jag har både vågat lämna och blivit lämnad i livet. vågat förflytta mig över landet helt själv och byta jobb. Själva tanken kan vara jättejobbig i en början men allt eftersom växer man in i en förändring och kan gå stärkt ur ett beslut och när man ser hur något nytt blommar ut. Så varför stanna i något som känns fel, man kan ju lika bra leva själv…som också är en utvecklingsfas som är nyttig att bli klar med sig själv innan man går in i något nytt…<3
Tack, tar till mig dina kloka ord…
Kram Lise
Annika, jag förstår hur du tänker. Visst handlar mycket om det. Men jag tror de flesta som läser här har kämpat och kämpat och kämpat.. kämpar…. som Michael skriver. Slåss mot väderkvarnar? I alla fall gäller det mig. Det är ju ”enklare” att göra det, än att bryta upp. Att fortsätta utan att ta de svåra besluten. Jag gjorde så i rätt många år. Vi kom inte framåt tyvärr, snarare bakåt. Det blev mer och mer bitter stämning, och vi lyckades inte frigöra oss från historien och hitta varandra i en bättre relation. Man kan inte sitta som mannen ovan i hela sitt liv. Där håller jag med. Jag tycker nog ändå att Michael skrivit en del inlägg om att vårda relationen. Och inte minst – jag beundrar och respekterar verkligen de par som varit nere på botten och lyckats ta sig upp och skapa en hållbar relation som båda trivs i.
Annika, jag tror att de flesta som läser Michaels blogg redan har tagit ett beslut om att separera eller så är de mitt i en separation eller så har de en separation bakom sig.
Gemensamt för de flesta som läser denna blogg (vad jag tror) är att man har försökt men man har insett att det inte går att fortsätta tillsammans längre.
Här handlar mycket om att få bra råd/tankar hur man kan gå vidare, och faktiskt må bra!
Oavsett om man har blivit lämnad eller själv är den som lämnar, alla mår dåligt av en separation. Man låser sig i sina tankar och tänker inte klart. Att bygga upp sitt självförtroende och sin självkänsla är A och O.
Det Michael skriver i sin blogg har gett mig massor av styrka att kunna gå vidare och jag känner mer och mer hur rätt det var att ta steget till separation. Jag insåg när jag läste Michaels texter att mitt äktenskap inte var sunt.
Jag mår jättebra nu; jag är starkare, jag känner mig trygg i mig själv och jag vet att jag har ett högt värde och jag ser ljust på framtiden!
Om det finns kärlek från båda håll kan det vara värt att kämpa för förhållandet Annika. Problemet är att en hel del kvinnor stannar alldeles för länge och det är inte rätt mot någon (som jag ser det). Varma hälsningar till dig.
jo jag har den känslan också, men jag förstår att det är ett komplext nätverk av tankar att få ordning på, och att man kan behöva hjälpen att komma hit också, för leker man struts så gömmer man sig för det som är farligt eller svårt………..tanken att lämna, och då kanske man slåss mot väderkvarnarna……..så reda ut tankar och att få hjälp med det som är svårt…… me like! kram
Annika – Jag håller med dig, jag mår ganska dåligt av att läsa här. Mycket går ut på att lämna, allt är kört oavsett, tänk bara på dig själv. Är man inte förälskad eller känner kärlek hela tiden kan man lika bra lägga ned, för känslor går ju inte som livet upp och ned.
Det är väl inte bara den som lämnar som behöver stöd av en liknande sida?
Igår låg jag sömnlös hela natten över en kommentar i ett inlägg, hade tänkt gå in och svara på det idag när jag såg din kommentar eftersom jag kände exakt samma.
Detta är sista gången jag går in här för jag, som lämnad mår bara ännu sämre av det.
Hej Trött! Rekommenderar dig att läsa att läsa alla de inlägg som handlar om hur vi får relationer att hålla. Hur vi kommunicerar respektfullt och skapar tillit. Tron på kärleken. Hoppas att dina dagar blir lättare och att du snart känner att livet är ok – och så småningom t.o.m. fantastiskt! Varma tankar till dig.
Att kapitulera är ibland ett sätt att frigöra sig från smärta. Att kapitulera kan vara att sluta plåga sig längre. Det blir en frihet, som ger dig möjligheten att hitta ny mark.
Jag jobbar med det varje dag…. Orkar inte se el.prata med han lever under samma tak ändå……
Så klokt skrivet Michael känner igen mig i det dU skriver och idag kan jag börja förstå vad rädslan elller egentligen kanske det var önskan och en stark vilja Att leva som familj som gjorde att jag blundade för mina egna känslor för min fd. Vilket ledde till en oerhörd stress och att jag brände ut mig själv för att jag så gärna ville att det skulle vara vi(ska inte skylla allt på relationen det var jobbrelaterat också..) .. men när jag välförståd att så här kan vi inte ha det längre så blev det en otrolig lättnad. Även om jag just i den stunden aldrig kunnat gissa eller tro att reaktionen/och sättet min fd hanterat det på skulle bli som den blev.. För hade jag vetat det så vet jag faktiskt inte om jag hade lämnat..
(Natuligtvis så pratade vi om det han visste om vad jag kände innan Jag tog steget att säga att jag ville skiljas, hade get förslag att vi skulle gå på parterapi..)
Så tack för ett bra inlägg som fick mig att känna en lättnad att jag vågade ta steget för min skull..
känner att jag måste babbla igen om hur viktigt det är att inte ta på sig andras ansvar!! Han är vuxen och måste lära sig hantera sig själv!! INTE DITT ANSVAR att ta på dig hur han ev reagerar!! lycka till!
Vi är många som kämpat och kämpat i motvind under många år. Lagt all vår energi på att försöka reparera och lappa ihop sådant som var så trasigt att inte ens silvertejp skulle ha hjälpt. Har diskuterat detta med andra i samma situation och den enda frågan vi gemensamt har ställt oss har varit: Varför ödslade vi vår tid och kraft på något som var dömt att misslyckas…? Aldrig mer säger jag! Det är otroligt jobbigt att bryta upp en relation och när det är som värst så är det svårt att se någon lösning. Pga detta så fastnar alltför många i destruktiva förhållanden. Det är väl bättre att folk får lite stöd och peppning att ta sig ut ur eländet än att ge dem MER dåligt samvete för att deras relation inte fungerar? Vi lever såpass kort tid här och under den tiden förtjänar vi att få vara lyckliga och må bra. Med eller utan partner. Så länge man anser att det är värt att kämpa ska man självklart göra det, bara man inte glömmer att ”it takes two to tango”. Båda måste vilja kämpa lika mycket annars är det lönlöst. Sedan är det väl rätt tragiskt att man ska behöva kämpa för kärlek överhuvudtaget? Det som är den naturligaste sak i världen <3
Räknar dagarna nu…men 22/6 flyttar jag ☺åh vad mitt hjärta längtar ut…öronen ständigt arg på min partner, fast han är som han alltid varit. Hur orkade jag så länge? Samtidigt som jag i denna relation sett mönster som jag inte förstått förut….hoppas på att nästa gång ser jag det innan jag kliver in…
Tack för denna sida,för när jag tvivlar på om jag gör rätt läser jag bara här , så vet jag!
Härligt!
Lycka till med ditt nya liv. 🙂
Skulle önska så att jag var där du är idag… Lycka till!
Lycka till med dig nu!!
vill bara inflika att jag inte tror att alla som läser Michaels blogg har dåliga förhållande. Iallafall så är jag en! Har varit tillsammans med min man i 30 år och kan ärligt säga att dom första 10 åren var jag nyförälskad varje dag. Vi har haft kriser och 2 rejäla sådana. Efter varje kris har förhållandet stärkts och blivit ännu bättre! Ett förhållande kräver en del och vi jobbar på det varje dag. Det gäller att ge och få bekräftelse tillbaka! Njut av livet, lev här & nu och glöm inte att se varandra! Förstår efter att ha läst här att jag, vi är otroligt lyckligt lottade! Kan tala om att jag var gift då vi träffades, så lite känner jag igen mig i vad många skriver, trots många år sedan och jag var ung!
Ja, du har rätt. Ni är otroligt lyckligt lottade. Det är nog inte många som lyckas hålla ihop så där länge och känna så mkt kärlek.
Jag är glad för er skull. Önskar er fortsatt härligt liv. ❤️
vad bra att få se att det finns äkta kärlek! tack!
Jag har på många olika sätt kämpat för vår relation i flera år. Känner igen mig i det som flera skriver. På sitt sätt har min man, som nu nästan är f.d man, också kämpat. Men vi har inte nått varandra och han har inte velat eller kunnat ta hjälp, prata om det på egen hand eller lägga tid och kraft på att hitta rätt i förhållandet. Till slut tog jag det slutgiltiga steget och bestämde att lämna, väldigt bestämd och fokuserad. Tvivlen var i princip borta. Men nu när jag är mitt uppe i det allra jobbigaste (tror jag) så kommer alla funderingar igen. Varför blev det så här? Vad kunde jag eller vi gjort annorlunda? Varför klarade vi inte att kommunicera bättre (nu har vi kunnat prata om saker)? Hur kunde vår starka kärlek förvandlas till två människor som lever parallella liv? Tänk om jag gjort si – eller så? Ältandet tar aldrig slut. Och tårarna tycks aldrig ta slut. Det är två månader sedan beslutet, jag har ännu inte hunnit flytta ut men min man bor på annan plats så länge för han orkar inte vara hemma. Han har också träffat en kvinna som han har känslor för och som han träffar. Den obeskrivliga sorgen har slagit till med full kraft! Tvivel och ”tänk om” blandas med tårar. I denna stund är det ett stöd att läsa blogginläggen och alla er andras berättelser. Både att det är en naturlig sorgeprocess och att livet återvänder! Beslutet är så svårt att ta men att hålla fast vid det är ännu svårare. Det allra svåraste är att släppa taget om den andre, det som man haft tillsammans och det som man önskat sig att ha tillsammans.
Känner verkligen med dig. Vet hur du känner:
Kram
Styrkekramar till dig!!!!
Min man berättade för fyra månader sedan att han ville skiljas. Det slog verkligen ner som en bomb. Vi har varit gifta i 22 år och känt varandra 24. Vi har tre fina barn ihop och jag trodde att vi hade en stark kärlek mellan oss. Vi har varit igenom mycket tillsammans och jag kände det som en fallucka öppnades under mig när han berättade.
Jag hittade ett nytt boende till mig och barnen ganska snabbt. Eftersom vi gemensamt beslutat att barnen skulle ha en bas hos mig, flyttade de med mig direkt. En månad efter att vi seprarerat har han flyttat ihop med en annan kvinna. Jag känner mig oerhört kränkt, ledsen, och svartsjuk. Illa nog är tanken på att alla våra år inte är värt mera, men värst är tanken på att mina barn nu ska börja umgås med sin pappa och hans nya kvinna så snabbt. Alltså ärligt. Gör man så mot sina nära efter så många år??
Hur ska jag klara av alla känslor som drar i mig nu?