Det låter säkerligen naivt för några: men ja, ur mitt perspektiv räcker det med kärlek.
Men enbart om vi vidgar synen rejält på vad kärlek är för någonting. Om vi ser den som en känsla, någonting vi kräver, förhandlar med, och saknar till oss själva, räcker den inte. Inte på långa vägar.
Ser det dagligen: människor som förväxlar attraktion, social fernissa, egokickar, orimliga förväntningar och desperata behov: ”du skall göra mitt liv komplett!” med kärlek.
När vi använder någon för att fylla tomrum kommer besvikelserna garanterat att bilda kö.
Den genuina och förankrade kärleken till den egna personen gör oss autentiska, ansvarsfulla, handlingskraftiga och välvilligt inställda till omgivningen. Vi blir fria från fasklamrande och kontrollattityder. Kärlek och handling går inte att separera. Om vi försöker blir det till lamt önsketänkande. Eller kyliga to do listor.
Jag vet, det här med kärlek till den egna personen kan vara en svår nöt att knäcka…men samtidigt handlar det om att lyfta bort det som skymmer en sann självbild. Städa bort förvrängda och självförminskande budskap från förr. ”Sanningar” som gjort oss förblindade. Kopierandet av trasiga relationer.
Vilja leder till handling och kärlek till förståelse/insikter. De dansar skönt med varandra.
Vilka är dina tankar och erfarenheter?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Håller helt med. Kärlek räcker, om det är riktig kärlek. Jag tror att om båda känner äkta kärlek och är trygga i sig själva, så borde det mesta av det du skrivit förut, som är grunden i en levande relation, vara självklart. Det svåra är ju också, som du nyligen skrev, om inte båda utvecklas. Jag känner ju att man utvecklas och lär sig hela livet, men upplever att de män jag träffat inte gör det… De är som de är, slår sig till ro och bara ÄR, och då tröttnar jag. Så här i efterhand är min slutsats att jag nog inte upplevt äkta kärlek, fast jag trott det. Är 48 år och då känns det ju rätt hopplöst. Men hoppas ju få uppleva genuin kärlek, med någon jag kan utvecklas TILLSAMMANS med… ❤ Men det är ju inte lätt, det är verkligen mycket som ska stämma. Ha en fin söndag! Kram
känner litet så jag med, men det är inte för sent än! kram
Klart det räcker med kärlek varför skulle det vara naivt? Men jag ser många medsystrar som väljer utifrån en helt annan agenda. Där pengar, social status och andra prestationer är det viktigaste.. Det gäller även män som tror att kärlek är något man köper, beter man sig illa så köper man sig fri med presenter och sen är allt glömt o förlåtet. Men det gör ju att det är jag som är udda när jag säger presenterna är inte välkomna, agera som du älskar mig istället. Har levt halva mitt liv och den äkta kärleken har jag inte upplevt. Tror inte ens jag kommer få uppleva den…
Just det där att välja utifrån en agenda leder till att så många förhållanden faller.
Det beror nog på vad du menar med att det räcker? Givetvis kan ett par med en stark kärlek till varandra oftare finna vägar att få relationen att överleva lättare än de där känslorna tryter.
Jag tror dock att det krävs hårt jobb och en ömsesidig respekt för att verkligen hålla relationen vid liv. Men helt klart underlättar det med en massa kärlek
jag tror också så, men hur håller man känslorna vid liv då??
jag har länge tänkt att kärlek räcker, men under precis de förutsättningar som du nämner Michael – och då blir det knepigt på en gång. inga enkla shortcuts, trots att själva konceptet är så enkelt, nästan en motsägelse i sig…
jag har varit i en relation där jag kände att det var precis så som jag trodde. vi var väldigt olika, på många plan – han snabb och speedad, jag lugnare och med stort behov av eget andrum. han långt söderut, jag längre upp, olika bakgrunder och bagage. båda med barn. en relation mellan oss hade inte haft den minsta chansen för några år sedan. men nu, med allt jag hade lärt mig hittills, kände jag att det absolut skulle gå att klara av om grunden stämmer. det var bara att ge varandra den frihet vi behövde för att få utlopp för våra olika temperament och behov, och acceptera det stora fysiska avståndet som fanns. och sedan mötas i mitten, så rikt och djupt och nära som vi bara kunde, så ofta som möjligt. dela på allt det fina vi hade med oss från våra olika världar. jag har aldrig i mitt liv haft så underbara möten och känt mig så välnärd, både som kvinna, intellektuellt och spirituellt. vi sågs varannan vecka, relationen var utmanande, men den gjorde mig lycklig. detta gjorde att det fungerade bra för mig, men det gjorde inte det för honom. för mycket rädsla och tvivel som tog över när vi verkligen hade kommit nära, nära varandra. då ville han hålla fast och kontrollera på ett annat sätt, the stakes hade liksom blivit för höga för honom. han ville HA mig där.
det är ngt med oss människor som gör att vi vill hålla fast vid det vi älskar, vi börjar bli krampaktiga och förblindade av rädslan att förlora det vi håller nära hjärtat. ett universellt virus verkar det som…
jag tror fortfarande att det enda som behövs är kärlek. en varm och vis och välmenande kärlek som sträcker sig både till sig själv och den/de andra. en öppen nyfikenhet. ibland blir vi förvirrade, men denna slags kärlek vill jag alltid komma tillbaka till. vill att den genomsyrar mina relationer. den här bloggen och de många kloka inlägg av läsarna är min dagliga påminnelse. tack. <3
det där lät ju spännande, vad var det han inte kunde acceptera? Hur ser du på ägandet, är det inte rollerna som killar/tjejer ska ha?
Mia, det han inte kunde acceptera var avståndet mellan oss. Att vi inte kunde ses närhelst vi hade lust. Åtminstone är det det han sa.
Det är klart jag vill ha en man som säger ’du är min’. Jag kände mig som hans, och ville vara bara hans. Men jag kunde fortfarande inte flytta. Försökte se alla fördelar som fanns istället. Och visst fanns de också.
Det jag menade är ett krampaktigt ägande, där saker och ting slutar flöda. Jag tror han hade för mkt bagage för att kunna leva så som vi gjorde. Har tänkt mkt på kärlek och vad den betuder egentligen. Finns kanske en ’idealversion’, och sedan alla individuella versioner som bygger otroligt mkt på vem vi är och vad vi har varit med om.
Hur tänker du?
jag har inte tänkt färdigt här (kanske aldrig blir färdig?) men ja jag tror att jag kan anpassa mig till mycket och ännu mer för kärlek….men jag vet också att kärlek kan ta slut…..jag tror på vår egen förmåga att bygga våra versioner av möten och samhörighet med alla personer vi möter. men jag har inte kommit på hur vi kan få den bästa versionen att förverkligas ännu…? 😉
På nåt vis blir jag orolig. Just nu känns det som att jag inte förstår vad kärlek är, och jag kan inte lita på att mina medmänniskor gör det heller. Allt verkar vara ett stort mysterium…något som är jättesvårt att förstå. Kärlek – vad är det egentligen? I känsla-vilja-handling…tänker att det ju är orimligt att jag ska förstå det om ingen annan vetat och kunnat visa mig vad riktig kärlek är. Eller är det så enkelt som att man tycker om människor – vill gott – och gör så gott man kan. Då tror jag att jag både fått och gett mycket kärlek i mitt liv ändå.
Tycker att det räcker med realism. Att acceptera sin plats i världen och uttrycka empati så långt som möjligt. Kärlek är en illusorisk känsla som inte är så lätt att definiera av förklariga själ. De flesta människor ser på sig själva som kärleksfulla men har ingen aning om vad som krävs för att uppfattas som det. Det är väl till och med så att det kan vara väldigt olika språk för olika människor.
Vems realism Dan? Ur mitt perspektiv är kärlek uttryckt i handling inte ”illusorisk”, utan någonting av det mest sanna och konkreta som finns.
jo jag tror som du, utveckling är ju olika språk på olika förståelsenivåer, och det är svårt att hitta ngn som tänker som jag och har samma värderingar som jag och vill utvecklas som jag och vill gå vägen med mig…
Vad är egentligen kärlek? För mig innehåller kärlek – attraktion, kommunikation, respekt, förståelse, empati och tillit. Alla dessa måste finnas om min kärlek till en annan människa ska överleva.
Kärlek är väl en känsla som ger en handling beroende på insatsen? Insatsen beror väl mycket på hur man ser dels på den man vill ge sin kärlek samt vad för kärlek man ger sig själv?
Det sist nämnda är mitt (läs vårat) problem just nu. Då min självbild inte medger en tro på jag skulle gå att älska, så snart jag försöker se en kärlekshandling mot mig, så är mitt illa fungerande JAG där och överanalyserar och söndrar det som borde vara en boost, vilket såklart min älskade både ser å känner!
I och med att mitt tvivel på mig själv så klart alltid är närvarande så skulle jag tro att den skiner igenom och jag därmed känner att jag än mer måste kompensera för detta så blir ju min kärlek JAG ger både tjatig och klängig…
Jag har ju en vilja att förändra MIG… att inte vara så dömande mot mig själv? Men jag kan också bli rädd för vad som skall ske under detta skeende, jag känner inte alltid kärlek från min älskade ( jag har förståelse för detta då jag under lång tid varit mer eller mindre avstängd under en lång period pga medicinering) den känslan kan ju också bero på min självbild?! Men oavsett så är ju känslan där…
och hur skall jag kunna säga detta utan att såra? Utan att bli krävande? Utan att det blir orimliga förväntningar? Det är steget emellan det som har varit och våran fortsättning jag bland så mycket annat jag är rädd för!
Jag älskar ju kvinnan, hon älskar ju som hon säger MIG… men varför kan jag inte få detta in i mitt huvud och vara förnöjd? Det är ju ett fruktansvärt sätt av mig att misstro henne och detta måste på något sätt få ett slut…
Och med misstro avser jag i stor utsträckning min egen oförmåga att älska mig själv… och därmed tro på de kärlekshandling jag får till mig. Detta blir ju ett sätt att visa misstro! Eller tolkar jag fel?
kärlek ger en känsla som blir en handling.
nej inte beroende av ngt mer.
du är älskvärd. inte beroende på ngt utan för att du är du.