Det låter säkerligen naivt för några: men ja, ur mitt perspektiv räcker det med kärlek.

Men enbart om vi vidgar synen rejält på vad kärlek är för någonting. Om vi ser den som en känsla, någonting vi kräver, förhandlar med, och saknar till oss själva, räcker den inte. Inte på långa vägar.

Ser det dagligen: människor som förväxlar attraktion, social fernissa, egokickar, orimliga förväntningar och desperata behov: ”du skall göra mitt liv komplett!” med kärlek.

När vi använder någon för att fylla tomrum kommer besvikelserna garanterat att bilda kö.

Den genuina och förankrade kärleken till den egna personen gör oss autentiska, ansvarsfulla, handlingskraftiga och välvilligt inställda till omgivningen. Vi blir fria från fasklamrande och kontrollattityder. Kärlek och handling går inte att separera. Om vi försöker blir det till lamt önsketänkande. Eller kyliga to do listor.

Jag vet, det här med kärlek till den egna personen kan vara en svår nöt att knäcka…men samtidigt handlar det om att lyfta bort det som skymmer en sann självbild. Städa bort förvrängda och självförminskande budskap från förr. ”Sanningar” som gjort oss förblindade. Kopierandet av trasiga relationer.

Vilja leder till handling och kärlek till förståelse/insikter. De dansar skönt med varandra.

Vilka är dina tankar och erfarenheter?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Vill du prata med Michael – maila michael@separation.se