Hade en längre period i mitt liv då jag skyggade undan ensamhet. Familjelivet jag alltid värderat så högt fanns inte längre i den form jag önskade vilket gjorde mig desillusionerad. Tänkte att om jag bara träffar en ny kvinna så kommer allt att bli bra. Det var inte så enkelt. Gamla sår läkte inte bara för att det fanns någon.
Sysslade med det som många gör: kompromissade bort mig själv för att slippa vara ensam. Trots att de röda varningsflaggorna var hissade redan från början då jag träffade någon var min tanke: ”värme kommer att uppgradera dem till vita flaggor.” Sökte kärleken i personer som inte var ämnade för mig av en mycket enkel och grundläggande anledning: bekräftelse på att jag dög och för att fylla ett tomrum. Detta var jag inte medveten om då.
Kruxet med ett alltför starkt ensamhetsobehag är att det gör oss desperata och rädda. Seendet blir grumlat och beslut fattas utifrån fel platser i oss själva.
Oron, ja ibland t.o.m. paniken för att riskera leva ensamma resten av livet, att inte se någon på kudden bredvid och tystnaden vid frukostbordet kan göra någonting med oss. Vi stannar kvar och greppar efter någon, även om det inte tillåter de bästa versionerna av oss själva.
Kryp inte in och göm dig bakom det ”lyckade”, icke autentiska kosmetikaskalet som jag gjorde. Det döljer ditt sannaste jag. Om du inte kan stå där inför en annan – avklädd med allt det du är: drömmarna, starka och/eller svaga hjärtat, modet, rädslorna, komplexen och kärleken är det helt säkert bättre att vänta lite till.
Skapa förutsättningarna inom dig själv ”för ett oväntat besök” genom att börja tycka om den du är – inte enbart för den du kanske en dag kan bli, utan personen här och nu. Det är din födelserätt att vara älskad för mer än dina potentialer och andras önskan om vilken de vill att du skall vara.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Jag har fått erfara att vara kvinnan som som in för tidigt – det smärtar- samtidigt som tiden tillsammans gav mig mycket. Jag jobbar med att gå vidare och jag inser att jag inte kan vara #2 – jag är värd att vara #1 ! Men jag har fortfarande känslor kvar, och jag håller på att svalna, men aj! så ont det gör, när man trodde man var på samma nivå.
Vilken tråkig erfarenhet för dig. Gör ont att inse det du kommit fram till – samtidigt som det ger dig möjligheten att växa som person. Bra att du ser dig som nr 1 och ingenting annat. Vad kan du ta med dig ur detta?
Michael,
Tack!
Du skriver precis det jag tänker, det som ”är” jag.
Jag ser vad jag läser, men jag kan inte riktigt få in det…
Jag har ”fastnat i sumpmark” och kan inte komma loss…
Jag står och stampar på samma ställe, självkänslan är så låg. Tankarna om att ingen vill ha mig gör att jag blir både ”liten och osynlig”.
Jag försöker verkligen både jobba med och ta hand om mig själv på alla de sätt jag kan. Jag har inga förväntningar, jag har ingen stress (tid är allt jag har), men, det skrämmer mig att jag inte kommer någonstans, varken mentalt eller själsligt och skräcken över att bli ensam resten av mitt liv är överväldigande…
Vad gör jag för fel?
Lita på att tiden jobbar för dig om du använder den rätt. Tycker du om dina vanor? Vänner? Jag skulle vilja testa bilden du har inom dig om att ”ingen vill ha mig.” Är det verkligen så? Är 100 % säker på att så inte är fallet. Männsikor längtar och är kontkatsökande, nya möten skapas ständigt om vi är öppna för det. Vilka handlingar kan du göra för att börja tycka lite, lite mer om den du är? Skriv ned allt negativ du säger till och om dig själv (under fem min) och berätta sedan för mig vad du kom fram till, så skall jag guida dig. Maila så att du håller på den egna integriteten. Alla varma tankar till dig.
Michael, kloka tankar som vanligt!
Men, jag blev lämnad för ca 8 månader sedan och känner fortfarande ett stort sår. Tror jag behöver läka länge till innan jag vågar lita på någon ny partner samt ha fått ordning på mig och mitt liv. Men saknar närhet och bekräftelse, fick ju inte det riktigt sista året från min man. Är jag alldeles tokig som funderar på att date’a någon, inte för att vi ska leva ihop jämt utan att bli sedd och kramad av någon. Förstör det min läkeprocess tror du?
Kram
Läkning tar olika tid hos olika personer. Lätt att jämföra sig med andra och bli besviken. Nej, det förstör inte för dig att dejta någon så länge du gör det med öppna ögon. Kram
Tänk nar mam möter någon som precis har gått igenom de du beskriver så starkt. Att våga stanna kvar trots att hjulet snurrar igen och igen Att hela tiden bli nekad i ord men i handling så ser jag en liten varelse som vill att jag skulle stanna. I dag 2 år senare så har han funnit sin fasta grund Jag har blivit utkastad , hånad mm Men jag har stått kvar för kärleken inom mig ahr varit så starkt Och de har varit värd all möda kan jag lova De finns endel av hans ryggsäck kvar som han måsta avsluta men de får ta den tid de tar För hans riktiga JAG kommer fram mer och mer 🙂 <3
Det låter som att du beskriver blansen mellan ett gott hjärta gentemot andra och samtidigt kunna vara snäll mot sig själv. Fungerar det för dig? (tack för att du delar med dig).
Hej Michael, De har funnits stunder som jag har gråtit och förminskat mig själv För att jag trodde att de var jag som var orsaken till alla hans ilska I vissa fall var det de Men i grund och botten när jag förstod och såg orsaken bakom hans handlingar så behövde han få ut all sin rädsla och ilska utan att bli dömd. De tog tid att finna denna balans inom mig Att veta vad de var som krävdes av mig att kunna ge Samtidigt som att vara snäll mot mig själv. Da var stunder som jag ville ge upp men något inom mig sod på sig och sa att detta är rätt . Ge honom trygghet visa att du står kvar Visa att du inte dömmer utan ger utrymme för att han skall finna en tryhhget i dig /ert förhållande. Jag stod kvar och jag var inte alltid snälll mot mig, Och detta är jag i ett litet nötskal att vilja förstå andra Att vilja se varför deras handlingar uttrycker sig på olika sätt. Men det är många gång er som personer sårat mig och jag har fått lov att bara gå. Men inom mig tron på att alla har något gott inom sig är min syn. I längden ger detta mig en balans inom att alltid kunna se och förstå. Mitt eget ansvar att aldrig dömma uifrån en handling …. Kram
Du rymmer ett stort hjärta Sunshine:-)
Känner så igen mig i det du skriver.