separation.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hade en längre period i mitt liv då jag skyggade undan ensamhet. Familjelivet jag alltid värderat så högt fanns inte längre i den form jag önskade vilket gjorde mig desillusionerad. Tänkte att om jag bara träffar en ny kvinna så kommer allt att bli bra. Det var inte så enkelt. Gamla sår läkte inte bara för att det fanns någon.

Sysslade med det som många gör: kompromissade bort mig själv för att slippa vara ensam. Trots att de röda varningsflaggorna var hissade redan från början då jag träffade någon var min tanke: ”värme kommer att uppgradera dem till vita flaggor.” Sökte kärleken i personer som inte var ämnade för mig av en mycket enkel och grundläggande anledning: bekräftelse på att jag dög och för att fylla ett tomrum. Detta var jag inte medveten om då.

Kruxet med ett alltför starkt ensamhetsobehag är att det gör oss desperata och rädda. Seendet blir grumlat och beslut fattas utifrån fel platser i oss själva.

Oron, ja ibland t.o.m. paniken för att riskera leva ensamma resten av livet, att inte se någon på kudden bredvid och tystnaden vid frukostbordet kan göra någonting med oss. Vi stannar kvar och greppar efter någon, även om det inte tillåter de bästa versionerna av oss själva.

Kryp inte in och göm dig bakom det ”lyckade”, icke autentiska kosmetikaskalet som jag gjorde. Det döljer ditt sannaste jag. Om du inte kan stå där inför en annan – avklädd med allt det du är: drömmarna, starka och/eller svaga hjärtat, modet, rädslorna, komplexen och kärleken är det helt säkert bättre att vänta lite till.

Skapa förutsättningarna inom dig själv ”för ett oväntat besök” genom att börja tycka om den du är – inte enbart för den du kanske en dag kan bli, utan personen här och nu. Det är din födelserätt att vara älskad för mer än dina potentialer och andras önskan om vilken de vill att du skall vara.

Michael Larsen – livscoach och mental tränare