Jag hör ibland vissa ”förnuftiga”, rationella och i år räknat, erfarna personer säga: ”Det är naivt att tro på livslång gnista! Efter en tid tar vardagen vid. Man måste vara realist.”
Vi har alla minnesbilder och tolkningar av verkligheten och när det gäller relationer har majoriteten stukat sig rejält ett par gånger. Det intressanta är att två helt olika synsätt på parförhållanden utkristalliseras:
- De som slutat tro, som intagit en misstänksam och cynisk syn gällande kärleken (så mänskligt).
- De som trots smärtsamma erfarenheter fortsätter le och tillsammans med drömmarna reser sig upp igen.
Det finns inget rätt och fel här, utan inre sanningar. Men, det vi behöver tänka på, är att det vi säger till oss själva i tankarna formar verkligheter. Vårt medvetande är designern av relationslandskap.
Jag är allt annat än naiv när det kommer till relationer – egna erfarenheter och klienters har visat mig att människor bedrar, tröttnar, ljuger för sig själva och andra, utnyttjar och låter djupa emotionella sår vara ständiga beslutsfattare. Det är delar av verkligheten. Delar, men inte allt!
Det finns människor som lever ut det varma, omtänksamma, viljan till en annans bästa, som ser sitt värde i den egna personen. Kommer att tänka på mina egna föräldrar som efter många år fortfarande håller varandras händer ute bland andra. Ett par vänner som ständigt lyfter varandra genom att se. Mannen i 80 – årsåldern som varje morgon, med ett stort leende vinkar till sin fru på balkongen, då han cyklar till havet för att bada. Den ensamstående föräldern som varje dag fortsätter framåt och hoppas… att hon/han återigen får känna någon vila mot bröstkorgen…
En bra början: ta aldrig någon för självklart, fatta beslut och agera på ett sätt som gör att du tycker om dig själv och se hur sprickorna fogas samman med guld.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
”En bra början: ta aldrig någon för självklart, fatta beslut och agera på ett sätt som gör att du tycker om dig själv och se hur sprickorna fogas samman med guld.”
Mycket klokt råd! Vi måste börja med oss själva, om vi inte tycker om oss själva och förstår vår egen del i allt så kommer vi aldrig vidare. I en relation handlar det sedan om att se varandra för de vi är men att möta en person som allt stämmer med tror jag kan ske först när vi ser oss själva.
Vissa dagar sörjer jag det som inte blev medan jag andra dagar kan skönja hoppet om at det finns någon därute även för mig. Pratade med en vän igår som känner till min livsresa väldigt väl. Jag är så rädd för att ingen ska kunna acceptera och kan hantera vissa delar av mig, bl a så är min ekonomi en katastrof och jag kommer inte vara särskilt rik på pengar som pensionär när den dagen kommer. Vem skulle vilja ha en fru att försörja på gamla dar tänker jag. Men då svarade han mig att om den äkta kärleken finns där så är inte det något hinder. Sedan behöver kanske jag svälja stoltheten lite, jag vill inte bli försörjd.
Men hans ord fick mig att återigen våga hoppas. Alla människor är inte skeptiska och det finns de som vågar bejaka kärleken oavsett kön, ekonomi, sexuell läggning och bakgrund för de ser på kärleken till en annan människa som det viktigaste, inte hur denne ser ut eller har för bagage.
Vem vet, kanske det finns någon därute även för mig. När jag accepterar min bakgrund och fått sörjt färdigt så kanske jag vågar öppna mig lite mer och vågar släppa in någon i mitt liv, en man som inte räds att han kanske har dubbelt så hög inkomst som jag.
Förstår hur du tänker men det finns någon där ute för dig, när du är mogen för det.
Låt tiden gå och ta väl hand om dig själv.
Varma kramar till dig!
Klokt skrivet.
Tack Michael! För att du sprider ljus, hopp å kärlek 😀 ❤️ Det funkar!!! Iaf på mig 😀
Ja!
Ljus, hopp o kärlek vill man ha. ❤️
Det har jag lärt mig genom åren att inte ta något för självklart, vi vet inte vad som händer i våra liv så vi behöver vara rädda om dagarna och familj, vänner vi tycker om.
Samtidigt som jag längtar efter att få dela mitt liv med någon igen så långt där inne finns det en rädsla att bli kär i någon för är det rätt att gå in i ett förhållande när man vet att det finns en ärflig sjukdom i släkten både min mormor, mamma har haft det, vill jag verkligen låta den jag älskar uppleva att man bara tvinnar bort tappar sin personlighet.. Vet också att det kanske är så att jag inte bär på anlag att få alzemers. Och låter jag den rädslan ta över så kanske jag missar att få leva med någon som jag älskar…..
TackMickael för att du delar med dig av din kunskap och tankar..
Klart att du ska bli kär o galen och leva livet. 🙂
Ska vi oroa oss vad som kan hända i framtiden missar vi ju allt det härliga i livet.
Du har bara ett liv så ta för dig o njut av livet så länge du lever.
Kramar till dig Kerstin!
Tack Josefina!
Kör hårt Kerstin ;-P
Tack för ditt pepp Petra,
Skön läsning att börja morgonen med. Men jag är fortfarande lite i chock efter dina två tidigare inlägg. För det första var de så mitt i prick. För det andra hur många vi är som levt med en N. Sorg och tröst på samma gång. Sorg över att jag inte tog mig loss tidigare. Tröst att få hans beteende så bra beskrivet av dig samt känna samhörighet med andra drabbade.
Ibland vill jag bara ta en paus från alla mina tankar och känslor. De kommer och går hela tiden. Mer och mindre jobbiga. Men jag vet att de för mig framåt. Och när de bra känslorna sköljer över mig så vet jag att jag är på rätt väg.
Tack för att du är du Michael och för att du sätter ord på vad många känner.
Värme och kärlek till dig.
Vill tacka för en härlig blogg, som jag läser varje dag. Håller på att försöka börja leva igen efter många år som ensam i ett äktenskap. Vi levde som bror och syster i 10 år, min man blev impotent, förmodligen av sin sjukdom. Det blev mycken bitterhet till slut och många hårda ord. Eftersom jag inte velat ”lämna ut” honom så är det många runt omkring, som inte förstår hur jag kunde lämna honom till slut. Han får all empati, även från barnen. Det känns tungt men jag måste fortsätta leva. Jag känner mig fortfarande ung och har lusten kvar. Kände mig död inombords ihop med min man. Försöker bli levande igen men jag har vant mig av lite…hur gör man? Vill få tillbaka glittret i ögonen och livsviljan. Varför ska det vara så svårt att se varandra fortfarande efter många år ihop? Vad gör vi för fel. Jag kanske ville för mycket och det tog död på känslorna. Kunde inte ta i min man till slut, han äcklade mig. Då måste man bryta, för bådas skull. Jag hoppas nu att det kan finnas någon därute, som tänder glittret i mina ögon och som ser mig! Tack för alla fina kommentarer här, det är så fint att så många är inne och läser här och kommenterar.
En väg att vinna ”tillbaka glittret i ögonen” är att sätta ord på det som blockerat. När vi ser tydligt kan vi samtidigt ta stegen framåt. Tack för att du delar med dig Ewa. Varma hälsningar till dig!
Ja, har det gått så långt så är det bäst att bryta, för bådas skull.
Känna sig död inombords låter inget vidare. Vad skönt att du valde att börja leva igen.
Du behöver nog ingen man för att få tillbaka glittret i ögonen. När du får känna glädjen igen och andas fritt, leva o njuta av livet så kommer glittret tillbaka av sig självt och det kommer att locka någon härlig man till dig. 🙂
Lycka till med livet Ewa!
Vad fint skrivet. Ja, jag måste hitta tillbaka till glittret i ögonen själv, det vet jag och det kommer att ta ett tag men jag jobbar på det.
Jag känner att jag hamnat i en känslo- och tankemässig återvändsgränd efter mitt senaste förhållande. Tidigare har jag kunnat gå vidare efter att ha blivit lämnad, även under ganska svåra omständigheter. Har kunnat behålla min självkänsla och inre styrka. Men den här gången är det som att all tillit, allt hopp och all förtröstan har utplånats Jag hittar inte något annat än djup förtvivlan inom mig. Det är inte cynism, men också mycket långt ifrån att resa mig med ett leende. Jag mötte en man som jag verkligen älskade och som jag försökte vara mitt allra bästa själv med. Det räckte inte. Nu känns ensamheten utan honom outhärdlig, jag finner ingen ro i att vara ensam. Samtidigt känns det oöverstigligt att kunna träffa någon annan som kan beröra mig och som det kan fungera med, när det inte gjorde det med honom där allt kändes så rätt. Jag är så rädd för att jag inte ska lyckas återerövra mitt inre hopp och min inre tillit som aldrig har svikit mig förut, men som jag nu inte får fatt i.
Hej Maria!
Det där kunde ha varit jag också som skrivit. Har varit med förr också, men den här gången tog det så väldigt mycket hårdare.
Exakt samma fråga har jag – om det DÄR inte var ömsesidig, finaste kärlek, så är jag verkligen helt ”lost” då vet jag ingenting! Jag har haft snart nio månader sen han gjorde slut, på mig att förstå, men jag känner mig så villrådig och sorgsen emellanåt och blandat med en rejäl ilska över att han gjorde så här mot oss, mot mig! Vilken skurk!! Ah himla skönt att bli förbannad istället! Ger mer kraft åtminstone, än att vilja försvinna in i sorgen inom sig.
Vänliga och arga! hälsningar
Annika
Hej Annika, skönt att få dela känslan med någon som förstår. Även om jag inte önskar att fler ska lida på samma sätt.
Jag håller med om att ilska är bättre än sorg och förtvivlan, ilskan ger mer kraft. Tyvärr hittar jag inte ilskan heller. Känner mig som du skriver, helt utan kompass. Det enda som fungerar just nu för mig är att tänka att livet i sig medför förändring, och att det inte alltid kommer att vara så här. Varken för dig eller för mig.
Hej Maria!
Ja det enda hopp jag kan skrapa ihop till är, just också som du säger -att livet förändras av sig självt. Det känns lite trösterikt iallafall eftersom man själv är lite ur slag att aktivt genomföra nåt ytterligare. Att det blev slut sammanföll med andra jobbiga saker, så jag är ganska slutkörd av att hantera flera tunga problem samtidigt med detta. Känner mig väldigt utsatt och ensam. Utflugen dotter i utlandet också så jag har ingen egen familj längre och åldrande sjuka föräldrar och syster drabbad av allvarlig cancer. Så jag åker liksom emellan all extrem oro för ALLT just nu OCH denna sorg.
Och dessutom var min arbetsträning avklarad (har varit sjukskriven i 10 år för PTSD), men som tur är, är jag äntligen frisk fr det iallafall! Men det är otroligt tufft att försöka ta sig ut på arbetsmarknaden igen, nu krävs det ju att jag verkligen är fit for fight. Känns ju lite mycket på en gång här!
Hur har du det runt dig i livet i övrigt? Önskar jag hade jobb igen och vänner och normal ekonomi igen. Så himla viktigt för att klara sorg, förluster och livskriser. Jag får helt enkelt ta en dag i taget och lita på livets egna förändringar.
Kramar
fokus på er själva, att hitta balans och glädje igen. Vad blir ni glada av? gör mer av det! kram
Hej Annika , Maria och övriga som läser. Här har ni en till som förtvivlat längtar efter att bli arg o illsken . Blir tyvärr bara ledsen -som idag när jag mötte min man ( vi är ff gifta) i nya cabben med nya bruden – det kändes som en hård knytnäve i magen o sedan blev jag bara ledsen. Finns det någon som vet hur man kan omvandla detta till ilska?//kramar
Hej Suss!
Kära nån, va hemskt att behöva se…förstår knytnäven i magen. Ja jag vet inte om det där är nästan värre, att se och stöta ihop med den man älskat och sörjer, eller veta att jag aldrig mer kommer se honom igen. Han bor långt bort. Det blir en annan sorts sorg att hantera för dig och jag vill bara skicka en stöttande kram.
Förresten, hoppas den där jädra cabben fastnar nere och det kommer ösregn och det möglar och kommer rost! Så ungefär kan jag tänka för att frammana lite ilska! 😀 Inte vill vi åka i några mögliga gamla bilar, bättre än så ska vi ha, eller hur? 😀
Tack för kramen och förståelsen Annika:) Tack även för din humoristiskt sida över hur jag skall tänka… jädra skitbil,,,// kram tillbaks
Det är inte konstigt man tappar hoppet på kärlek finns när så det finns personer med N beteende och när man gång på gång blir djup sviken och besviken på människor. Är inte cynisk men helt klart jäkligt luttrad. Har svårt att se att hur jag ska kunna ha tillit till någon annan, vän eller partner efter att ha blivit så fullständigt grundlurad, både av min sk bästa väninna och av en partner, båda N människor och vänninan mytoman.
Jag vill lika mycket som någon annan ha en varm famn att få en kram i när livet känns tungt men av någon anledning finns den aldrig där för mig. Även en stark människa kan behöva stöd.
Ilskan över att ha blivit sviken ja den ser till att man tar sig genom dagen men det är också allt. Man kan ju försöka nära hoppet om förändring men det inger inte heller någon förhoppning om en bättre morgondag. Livet ser inte ut attt bli bättre än så här, nu har jag ett rikt liv på många sätt, vänner, aktiviteter mm men det är så otroligt trist att leva själv.
Du har så rätt, även en stark människa kan behöva stöd.
Här kommer en varm kram till dig och ett hopp om ljusare framtid! 🙂
Tack Josefina!
styrkan betyder ju inte att man inte känner någonting, tvärtom! Den som är stark känner ofta väldigt mycket och kanske får bära mer än andra för sin känslighet, därför blir vi starka……..rädslan för den här ensamheten får mig att tveka att lämna min martyr……
hm….vet inte längre vad jag vill…eller längtar efter, vet bara att det inte är det här jag vill längre, så hur gör man? hur gör ni när ni ska ta reda på vart relationen ska styras och hur? Jag har alltid trott att vi är två och ska vara tillsammans och möta livet och lösa svårigheter tillsammans……..men finner mer o mer att det är jag som ska göra allt själv……jag orkar inte ta allt ansvar, inte hela tiden?