Relationer som går på sparlåga eller bryts upp, bitterhet, otrohetssajter, kroniskt kicksökande, kvävande kontroll, ex som spökar, generaliseringar kring det andra könet, icke kontakt/kommunikation, avsaknad av samhörighet…

Den minst sagt tråkiga listan kan göras lång och den smyger sig på, formar tankar, attityder och känslor. Många dras ned i cynismträsket. Alltför många är kantstötta p.g.a. gammalt relationsbagage. Misstänksamhet och överdriven försiktighet som håller dörrar stängda. Panik för ensamhet som gör oss ofrivilligt förhandlingsbara gällande självvärdet.

Kärleken är en naturlag och när vi tillåter andra eller oss själva att strypa flödet händer det något inom oss: vi släpper inte någon inpå (i alla fall inte nära hjärtat), vi förlorar kontakten med vårt autentiska jag och lever liv som blir till grå kopior.

Jag tillhör dem som vägrar slå in på den vägen. Har själv åkt på relationssmällarna, men jag kommer aldrig att låta det definiera mig. Mitt hjärta är och kommer att förbli outtömligt.

Vi kan inte kontrollera andras beslut och vägval, men vi väljer vilka vi skall bli av erfarenheterna. Hur vi tillåter oss att formas: avstängdhet eller modet att vara öppet sårbar. Ja, kärleken gör oss sårbara. Den är därför inget för the faint hearted.

Jag tänker som uttrycket:

”your most powerful weapon is your mind”

Vi tappar alla greppet emellanåt: känslor som går i spinn, rädslor som tar fäste och den känslomässigt skottsäkra kostymen som hängs på.

Så länge vi bär med oss den förlåtande attityden kan vi röra oss framåt. Varför skall andras skräp få bestämma vem du skall vara?

Öppenhet är ett medvetet val – styrkan att se sig själv utan förmörkande glasögon, eller narcissistiskt överförskönande. Kärlek är handling gång på gång.

Vilka hinder behöver du ta dig förbi? Vad behöver du för att ljumma uppåtvindar skall lyfta dig?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare