Det finns några romantiska smekmånader i nästan alla färska förhållanden. Vi lever i ett rus som vi aldrig vill skall ta slut. Känslan av odödlighet och oändligt högt i tak. Men så kommer det: iakttagelserna, förvåningen, undran, besvikelsen och konstaterandet:
”Jaså, var hon så? Det trodde jag inte!”
”Det där har jag inte sett i honom tidigare. Han verkade ju så trygg i sig själv.”
Samtidigt börjar bekanta mönster i oss själva göra sig påminda: svartsjuka, kontrollbehov, rädsla att förlora, ensamhetskänslan, rollen som räddare/omhändertagare m.m. Listan kan göras lång.
Jag vill ge dig några tankar/frågor: hur såg den allra första relation till en man eller kvinna ut (d.v.s. den till din pappa eller mamma)? Var tidiga manliga/kvinnliga förebilder i ditt liv närvarande? Distanserad? Engagerad? Varm och kärleksfull? Fick du klara dig mest på egen hand? Tilldelades du rollen som medlare/hjälpare? Pratade ni med varandra i familjen? Ofta drama? Var det ok visa känslor? Blankt?
Frågorna måste inte nödvändigtvis djupanalyseras – bara ge dem en tanke. Såren, avsaknaden av riktig närhet, ambivalenta relationer etc. påverkar dig i dag. Vare sig du vill det eller inte. Emotionella överlevnadsstrategier skapades en gång.
När vi sedan i vuxen ålder etablerar nya förhållanden hamnar vi inte sällan i repeat mode. Antingen kopieras det gamla rakt av eller så levs motsatsen: ”jag skall inte upprepa familje misstagen!” En cocktail mix av beteenden är inte heller ovanlig. Längtan efter genuin närhet men en djup icke tro på att det är möjligt.
Ibland tänker jag: undrar om jag grundat ett forum med namnet separation.se och haft förmågan att hjälpa andra, om jag inte som 3-5 åring hade återkommande krupp och var inlagd på sjukhus vid ett antal tillfällen. Föräldrar som på den tiden inte tilläts övernatta med sina barn på sjukhuset. Något tog plats inom mig – oron att mista.
Idag kan jag se gåvan (vill inte romantisera) kring det som varit. Mönstren har dock behövt ”några dagar” till att förstås, gradvis brytas och läka någorlunda. Som den amerikanske mannen sa till mig: ”scars become stars.”
Vilka sidor inom dig aktiveras i nära relationer?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Det är säkerligen så att vi bär med oss från vår barndom, och som spelar en viss roll i hur vår tillit är.
Det är ett stort arbete vi måste göra i medvetenhet r att kunna leva i genuin närhet som du skrev, och verkligen tro på den. Våra rädslor spelar oss många spratt…..och när blev det mina rädslor? Är de rent allmänmänskliga eller kan jag koppla mina tillkortakommanden i relationer till min barndom? Min fars dominans, och överlägsenhet mot min mamma, han som var ett sargat barn, med trauman som avlöste vartannat, det var ett skal och en överlevnad från min pappas sida, att aldrig mer vilja bli sårad. Han lämnade, och lämnade sina kärlekar. Kanske är det så att jag såg min mamma som så sårbar, så skör, att jag någonstans därinne kunde tro att den osårbara(som inte finns) kärleken, som min far representerade var lösningen, jag har ju alltid själv lämnat..
Visst är det så, att jag ännu ej vågat tro på genuin närhet utan att förlora mig själv. Bara i förälskelsen, som är magisk, och förtrollande.
Fint av dig att dela din berättelse Cecilia. Det ligger mycket i det du beskriver. Önskar dig ett Gott Nytt År.
5 stjärnor till bloggtext idag!
Jag är som du lämnad på sjukhus och har inte sett att ”rädd” för mista kan komma där ifrån. Seperationsångest,..Jag ser att jag beroende på vad partner har med sig för mönster så hamnar jag i fotspår/mönster av mitt förgångna. Ibland finns stor sorg när jag ser att jag lever som jag lärt men inte som jag vill. Jag kan ibland känna att jag inte är mig själv när jag gör vissa saker. Som om jag tittar ut med ngn av mina föräldrars ögon. Då är det verkligen tid för reflektion…Tufft ämne idag Michael <3
Tack fina du! Den är väldigt bra: ”lever som jag lärt men inte som jag vill.” Klockren! Tid att reflektera och kraft till att agera. Varma hälsningar till dig.
Om man har misslyckade relationer bakom sig vare sig man eller kvinna, så kan det vara väldigt nyttigt att se om sitt liv.
Många gånger kanske man säger :
– Jag har inte träffat rätt person det är bara det.
Då kan det vara av vikt att se tillbaka och tänka efter, hur var min anknytningsmetod som barn ?
Var mina föräldrar närvarade och gav mig tillit eller var de frånvarande och tillfredsställde mina behov när de själva ville…
Det finns 4 sorters anknytningar…
1.Trygg anknytning
2.Otrygg-undvikande anknytning
3.Otrygg-ambivalent anknytning
4.Otrygg-desorienterad anknytning
Läser man på om dessa så kan man se mönster av sig själv och även finna lösningar till att i framtiden skapa bättre relationer både till sig själv och andra.
Jag rekommenderar det varmt, för även om du är en liten baby så är det just där grunden börjar, det har hjälpt mig.
Vet ej om det är ok att även rekommendera en bok här,men gör det iaf då den är grymt bra…
”Hemligheten” från ögonkast till varaktiga relationer av Dan Josefsson.
Tack gör en bra sida-blogg, många saker du skriver som skapar tankar-funderingar på ett nyttigt sätt.
En mycket bra bok som öppnade mina ögon för hur historian kan forma ens personlighet för att göra sig synlig i ett senare skede i livet. Fick mig att tänka till ett par gånger.
Har sparat boktiteln. Tack för tipset Nanja och Martin!
Tack för dina tips Nanja! Det är så vi ger till varandra här på bloggen. Varma hälsningar och Gott Nytt År till dig.
D finns även en fortsättning ”Den mörka hemligheten” med lite mer djupgående problem. Jag rekommenderar den också!
Kram alla på denna blogg!
Kram till dig med Maria:-)
Rädslan för att bli övergiven…den är alltid starkast.
Tack Michael!
Din blogg är verkligen ”på riktigt”.
Alltid i en mjuk, förstående och vänlig ton.
Där vi tillåts att få lyfta fram våra spöken utan rädsla.
Det är helt enkelt ovärderligt att få vara med här!
Idag ska jag ge mig själv tid att reflektera..
Önskar dig och alla andra en härlig sista måndag år 2015. ❤️
En psykisk ( djupt deprimerad infantil mamma) men mycket snäll. Knöt upp mig starkt till sig mot allt annan ( min arga pappa och bröder) utan förvarning kunde hon föra mig ifrån sig, känslomässigt och rent fysiskt. Hon Smet ut och var borta ett tag. Minns katastrof känsla liten som jag var 2-7 år?! Ångesten, Gröp tag i mig och marken öppnades, jag var övergiven. Samma starka känsla kan jag få även idag, om jag känslomässigt upplever mig övergiven. Mycket svårt för en partner att förstå
Är rädd för övergivenhet. Personen måste vara 1000 % ärligt, är själv nästan för rädd om, för mån av min partner. Är nästan övertydlig i min konversation. De får all min fokus och omsorg.
Tack för det du skriver så viktigt.
Har också funderat mycket på varför de jag har haft ett förhållande med, påminner om min pappa.
Varför har jag valt någon som liknar någon som jag inte har kunnat knyta an till? Och som jag upplever aldrig har älskat ett gett mig positiv feedback utan alltid sagt det som jag gör fel?
Man borde ju välja tvärtemot?
Nu när jag pratar om mina känslor och min separation med min mamma, så säger hon att hon upplevt och upplever sms sak men inte vågat ta steget ut, och nu säger hon att det är försent och vem ska då ta hand om pappa.
Det här är lite otäckt…… Jag vill verkligen bryta mitt mönster, hur gör jag det?
Jag känner igen mig i det du skriver då jag själv tidigare föll för killar som påminde om min pappa. Det handlar om falsk trygghet fick jag förklarat för mig…jag sökte mig till det som var bekant fast det handlade om lögner, otrohet och att bli övergiven.
Det tipset jag fick och som jag delar med mig av var att ”se killen du normalt inte tittar efter. Om du tänker dig ett dansgolv…de killar som står närmast och tittar på och ger komplimanger – strunta i dem, se han som sitter där i hörnet och tittar på dig på håll”. Vet inte om du förstår vad jag menar, men för mig var det en ”aha-upplevelse” 🙂
Idag har jag träffat en man som inte alls är som min pappa, men rädslan att bli lämnad kan smyga sig på ibland i alla fall, men då tror jag att kommunikation kan hjälpa i många lägen.
Lycka till i fortsättningen 🙂
Ska tänka på det, när jag känner mig redo igen.
Ja, det är inget som ska jagas.
”När du minst anar det…” är något jag tröttnade på att höra som singel, men till slut blev det faktiskt så – för min del…och då var jag redo att våga släppa in någon igen 🙂
Var rädd om dig!
Härligt att höra Jenny! Gott Nytt År till dig!:-)
Mycket fin text idag Michael. Vår barndom är en diagnos av vilka vi är idag.
De första fyra åren av ett barns liv är det som formar det för livet brukar man säga. Jag kan inte minnas att jag fick kramar av mamma som liten. Vi kramas inte speciellt mycket nu heller. Jag kommer i håg min mamma som väldigt varm men samtidigt organiserad och inriktad på att lösa uppgifter. Otroligt självkontrollerad. Pappa jobbade mycket men älskade att leka med oss men kunde också bli riktigt arg ibland. Dock är han varm och omtänksam. För mina föräldrar har familjen alltid varit viktigast av allt.
Jag hade en yngre bror som idag inte finns kvar och som ofta var sjuk. Där var mina föräldrar, vi andra fick klara sig mycket själva. Vi talar om det här allt oftare numera och mina föräldrar är och var medvetna om det. Mamma kan ibland säga att hon ångrar att hon inte kramade oss mer. Hon har växt upp utan kramar från sin mamma.
Som barn grät jag väldigt sällan inför andra och valde att bita ihop istället för att visa smärta. Att visa känslor var inte riktigt acceptabelt.
Att inte bli kramad som liten gör att du inte har det naturligt i dig som vuxen. Det handlar inte om att jag inte vill kramas utan jag vet helt enkelt hur eller när. Det som saknades i mitt tidigare förhållande var bl a att jag sällan eller aldrig spontankramades och kunde bli obekväm i för mycket fysisk närhet då jag inte var uppvuxen med det. Det berodde inte på att jag inte älskade henne utan det blev för nära helt enkelt. Men hon kände sig oälskad. Hade jag vetat så hade jag jobbat på det. Det här kom fram i terapin. Nu kramar jag mina barn och den jag träffar flera gånger varje dag. Jag tränar på närhet och det är riktigt trevligt…Jag försöker också lära mina barn att det är bra att visa hur man känner för hur ska vi annars lösa de problem som uppstår? Jag finns ju till för dem. De är min livsuppgift och eviga kärlek. För dem gör jag allt. De ska inte behöva vara oroliga för att prata med mig om något. De ska inte behöva trycka ner och stänga in för att brottas med det längre fram i livet. Hur deras mamma gör eller hanterar sådant vet jag inte. Barnen säger att de har svårt att prata med henne för hon sitter aldrig still. Hon har en förmåga att stänga ute problem snarare än att lösa dem och har väldigt svårt att acceptera åsikter som avviker från hennes. Dock vill jag alltid tro att hon är den bästa mamman för våra barn trots att det är svårt att diskutera saker angående barnen med henne. Vi måste ändå klara av det. Och trots allt som hänt under julen vill jag bibehålla tillförsikten kring detta.
Men är det så, att när man lämnar någon att man då automatiskt får en motvilja i allt rörande den person man lämnar? Hur bra man än försöker sköta sig? Måste allt bli en motsats? Måste man bli bemött med likgiltighet eller motstånd även i saker som rör barnen? Kan man inte bara ta det som t ex jag säger som omsorg om barnen och deras hälsa och inte välja tro att det är ett sätt att lägga sig i? Jag bryr mig inte särskilt om det livet hon lever i dag. Jag längtar eller hoppas inte längre på en återförening. Hon är en främling för mig idag med andra värderingar kring livet än vad jag har. Jag vill helt enkelt att hon ska må bra för då mår även barnen bra. Jag har visserligen bara barnen varannan vecka och de vill bo hos mig mer. Och jag slutar inte vara pappa bara för att jag inte har dem hemma. Jag är alltid pappa och är stolt över det. Jag vill att de ska ha närvarande föräldrar även om vi inte bor ihop så att de har den tryggheten med sig längre fram i livet. Jag vill inte att de ska känna oro över att mista, upprepa familjemisstagen eller behöva längta efter närhet. Jag vill prägla dem med kärlek och värme. Eller har jag alldeles fel?
Dina barn har en oerhört klok, modig och fin pappa i dig Bo! Långt mer än en tillräcklig pappa.
Till syvende sist så är det allt du kan och behöver vara, just pappa.
Läser ofta dina inlägg och blir så berörd över dina ord du delar med dig av..
Tack!
❤️
Tack själv Eva!
Snälla, Bo, sluta plåga dig själv! Det gör ont att se det! Kramar till dig!
Ska försöka Erika. Det är bara så skönt att få skriva av mig:-). Kramar tillbaka.
Varför går vi tillbaka till någon som har sårat oss? – lite spontana och hastiga tankar efter att ha läst dagens inlägg.
1. Saknaden efter den upplevda lyckan – hon/han har fått mig att uppleva att ha varit älskad, värdefull. Jag tror inte att någon annan kan/ska göra det i framtiden.
2. Kärlek till honom/henne – hon/ han har sådana egenskaper som jag uppskattar oavsett hur han/hon beter sig mot mig.
3. Dåligt samvete – relationen skulle ha kunnat räddats om jag inte hade gjort det och det…
4. Upprättelse – jag har blivit fråntaget mitt värde; en djup orättvisa har skett. Jag vill ha upprättelse. Det verkar vara en stark drift som följer oss ända in i döden. Jag tänker på spökhistorier – de flesta lär återvända för att berätta om någon orättvisa mot dem.
5. Vana/Stockholmssyndrom – jag har plågats så länge/djupt att jag har blivit blind för orättvisan och mot min egen smärta. Jag börjar hylla plågaren eller jag är besatt/beroende av honom/henne.
Fler anledningar?
Bra punkter du tar upp där Erika:-) Tack!
Tack själv 🙂
Återigen det du skriver,,,sitter mitt prick och får mig att fundera mycket hur det varit/är.
Hur vissa mönster upprepas sig vares jag vill eller inte
Att se mönstren är en början. Sen är frågan hur vi kan befria oss själva från dem. Det blir ett annat inlägg:-)
Mitt ”ledord” får då bli bekräftelse.
Med en pappa som inte var så närvarande under min uppväxt pga skilsmässa när jag bara var 6 år har jag sökt efter bekräftelse i alla mina relationer. Vill höra att jag är omtyckt, duktig och/eller älskad.
Tom efter hans död sökte jag bekräftelse från de som kände honom att han någon gång skulle ha sagt att han var stolt över mig.
Tänk att jag skulle bli 40 år innan jag förstod varifrån mitt bekräftelsebehov kom. Nu har jag passerat 50 och mitt bekräftelsebehov finns fortfarande kvar…tyvärr.
Alla har bekräftelsebehov i olika grad Anci. När du kan försonas med att det är så det är, skingras laddningen. Förstår samtidigt att det kan ställa till det för dig. Kom ihåg att du är MER ÄN din historia.
Ser fram emot ditt inlägg om hur vi befriar oss från gamla mönster.
Ikväll tänker jag på orden:
”Happiness is hard to find inside….
-impossible elsewhere”
och jag tänker att det är så sant så sant.. Man måste ta uppgör med sig själv då och då. Det känns som om alla kränkande, kontrollerande och maktutövande partners vi skriver om här ibland har missat mötet med sig själva.. Synd bara att dom grumlar sikten för oss andra med.
Har läst din blogg första gången idag och blev glad. Känner igen mig nästan överallt 😉 Jag behöver påminnas ofta om vad som egentligen händer i mig… Har också läst hemligheten – jättebra bok. Jag är uppväxt med två alkoholiserade föräldrar och är även storasyster… Blev utsatt för sexuella övergrepp som 5 åring av min morbror. Min anknytningsfas var rent ut sagt skit och jag växte upp utan tröst eller värde. Ägnade dock större delen av mitt liv att bygga fasader runt mig. Duktig, glad, energisk och givetvis tog jag hand om alla… Min historia fanns där. Inget jag dolde – men lurade mig själv mest. På min 40-årsdag dog min älskade faster i cancer och jag fick en stark känsla av att det var dags. För vad visste jag inte men jag började meditera – och sedan dess ser mitt liv helt annorlunda ut. Flytt, separation och ett jobbyte. Mycket smärta men också ett lugn jag längtat efter hela mitt liv. Min resa fortsätter. Jag har fått lära mig att älska mig. Jag drabbas nästan varje dag av min historia men nu kan jag ta upp mina känslor och försöka se var de härstammar ifrån. Drömmer om att få möta kärleken – i den enkla varianten. Snubblar fortfarande… Tränar mig… Och det viktigaste av allt… Gör saker jag mår bra av – och säger nej väldigt mycket oftare! Har blivit förälskad i mig själv och känslan är underbar. Vem kan få älska mig om inte ens jag gör det?
Alltid lika fantastiska ord!
Tack snälla emma!