En påminnelse från tidigare:
Du har kanske själv dragen inom dig eller så lever du (har levt med) en person som inte tycks förstå hur det går till att vara i en relation. Samma klantigheter och destruktiva beteenden återkommer gång på gång. Det slukar all energi och ändå kan du inte få stopp på det. Du förlåter och tar tillbaka, eller så är du den som utsätter dig själv och partnern för relationssabotaget. Oftast är det bortom all logik.
För att bli av med det självförstörande reagerandet behöver vi sluta med trollkonsterna inför oss själva och den vi har nära. Upphöra med: ”jag har koll! Jag kan hjälpa honom/henne ur detta genom min kärlek.” Övertygelsen i huvudet om att ”det inte är lönt. Jag är värdelös. Mitt liv är ingenting utan X.”
Att stå kvar och möta ångesten som väller över oss när vi inte springer iväg in i drickande, destruktivt hjälpande, porrkonsumtion, spel, ständigt dejtande, extrem upptagenhet av mat/träning, beroende av ilska/hjälplöshet etc. ger oss möjligheterna att långsamt lösa upp knutarna på insidan.
Sår vi inte kan eller vill se går inte att plåstra om.
Sätta ord på djupare känslor, orka med oro, värdelöshet, ångest och börja med nya vanor, är det som kan få oss att börja respektera den egna personen. Vi behöver resa oss upp många gånger om innan vi står upprätt.
Att konfrontera bilden av sig själv som icke förtjänande: ”jag är nog inte värd bättre än det här” – är första stegen mot emotionell frihet. Gör det nödvändiga för att leva så helt du bara kan. Relationen till andra är helt beroende av vilken bild du har av dig själv. Så självklart egentligen, men hur lätt är det inte att glömma?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Många kloka ord att ta till sig. Men det är lätt att känna att man inte är värd så mycket när man inte får uttrycka sina tankar och känslor, utan de avspisas eller tas emot med ilska. Man lär sig att om man är tyst och snäll så blir man omtyckt. Ja, i bästa fall, det är ju annars lätt att hitta något annat att irritera sig på.
Men är det så du vill leva? Att inte få vara den du verkligen är?
PRECIS så känner jag med!!! Då jag är foglig, blid, flickig då är jag bra. Men då jag visar känslor/gränser/ilska d å är jag ingen söt flicka mer 🙁
har varit i ett sånt förhållande och trodde inte jag skulle komma ur det med livet i behåll…….kommer aldrig att tillåta att det går så långt igen! hoppas du hittar styrkan att stå upp för dig! kram
Tankar som kommer upp när jag läser det du skrivit är: ”varför vill han inte se mig som den jag är?” , varför ska han vända allt till negativt?…. för jag tycker inte jag är värdelös men är ändå med om det du skriver om.
Varför nöjer du dig med en relation med en person som är känslomässigt omogen och oförmögen när du är värd så mycket mer?
Charlotta
Nä precis! Det är sant, Tack! Jag vet det så väl men det är inte kommit till det stadie där det är dax o bryta. Är rädd tror jag, för vad kan man undra egentligen när allt bara kan bli bättre. Tack för dina ord!! <3
Här har jag mycket att jobba med, har saboterat för mig själv i alla nära relationer. Har kännt mig väldigt missförstådd vilket har gjort väldigt ont! Mycket har blivit bättre men det finns fortfarande mycket kvar att jobba med. Nu ska jag fokusera på relationen till mig själv!
Tack för din blogg, som får mig att känna mig mindre ensam!
Härligt att bloggen ger dig den känslan Ullis. Önskar dig en fin dag!
Jag har nyligen (2 månader sen) blivit lämnad av min sambo sedan nästan 7 år. Han vill inte ha mig längre. Och jag håller på att gå under. Kan inte fungera. Kan inte släppa taget. Kan inte acceptera det. Detta passar egentligen inte in här men jag var tvungen att få skriva av mig. Jag är så trött på att alla säger att det kommer gå över. Det kommer bara göra ont ett tag. Men om man vet att det är mannen i ens liv då. Hur ska man någonsin komma över det då?
Om han var mannen i ditt liv hade han velat ha dig nära. Ge utrymme åt människor som anstränger sig för att vara en del av din vardag. Värme till dig Pjg.
Det känns som jag är helt ensam i detta. Mina vänner säger att de finns där men de hör inte av sig. De förstår inte min smärta för de har aldrig gått igenom någoliknande. Jag vill verkligen inte behöva börja om! Jag vill inte behöva gå igenom detta. Tack för dina ord!
Kära Pjg! Håll ut!! Man kan aldrig jämföra sin egna smärtor med andras smärtor och vem har fått stått ut med mest, alltså tävla i det. Varje person på denna planet har sina egna liv och många är vi som gått igenom alldeles för mycket. Men oftast pratar vi inte om det så därför tror man att man är ensam om att fara illa. Låt sorgen ta sin tid och fråga dig själv: ”Vad är det jag vill ha” och arbeta för det. Lägg ditt fokus på det som du vill göra och det som får dig att byggas upp. Vill du ha kärlek, ge då kärlek och omge dig av människor som också kan ge kärlek. De andra ska du sortera bort. Livet är för kort för att försöka läka andra. Var och en Har sitt eget ansvar för hur de lever sina liv.
Kram och mycket kärlek till dig!
Du kommer att överleva jag lovar . Jag har varit där själv. Blev lämnad lagom till min 50 års dag av mannen som jag levt tillsammans med i 32 år. Vi har två vuxna barn och jag trodde vi skulle dela resten av livet. Men så blev det inte. Så småningom kommer du att se saken på ett helt annat sätt .men jag förstår att du känner dig som om du aldrig kommer att bli glad och lycklig igen. All energi går åt till att bara överleva dagen. Sörj ha tålamod och ta den tid just du behöver.Men jag lovar att med tidens gång kommer du att inse att det var inte mannen i ditt liv. Du kommer att få ditt facit på allt en dag 🙂 Jag är övertygad om att allt sker av en anledning, för vårt eget bästa, även om det inte känns så just nu för dig. Ta hjälp, gå i terapi, för din skull, för framtiden, för allt det fina som finns därute och väntar på just dig. Du kommer att växa som människa och hitta saker i dig själv som du inte visste fanns tidigare. Så var snäll mot dig själv ta hand om dig på bästa sätt så att du börjar att leva igen.Det är inte enkelt men jag lovar att det går. Jag vet vad jag talar om för jag har faktiskt varit där. Du fixar det 🙂 styrkekramar i massor till dig.
Du är i en kris/chockfasen. Läs om dessa olika fyra faser…bla bearbetningsfasen m.m. Du är inne i förändring och en.process. Var rädd om dig. Motionera, gör kul saker, flirta lite, och prata med vänner om detta. Är allt för tungt så sök proffs hjälp för att tala med någon professionell. Kram
Jag blev lämnad av mitt ex för 6 månader sen och jag känner precis som du, så jag vet vad du går igenom. Jag kan inte heller släppa taget om mitt ex fast han har en ny tjej och redan har gått vidare. jag kan inte heller acceptera att han har lämnat mig.
av mig. Jag är också så trött på att alla säger att det kommer gå över. Det kommer bara göra ont ett tag. För mig har det varit dem värsta 6 månaderna i mitt liv och det blev inte bättre när jag fick veta att han har träffat denna tjejen nästan sen han gjorde slut med mig. Jag tror ju också att exet är mannen i mitt liv och att jag aldrig kommer att hitta någon som jag kommer att älska på samma sätt igen.
jag tror det är så att det inte är meningen att vi ska älska på samma sätt igen….bara en tanke, därmed inte sagt att vi aldrig ska älska igen, inte samma sak! kram
Så rätt och viktigt att värdera sig själv högt! På ett ödmjukt sätt, dock! Mitt sätt att värdera mig själv återspeglar jag i alla möten med andra levande varelser. Efter att ha varit tillsammans med en man i 12 månader säger han en morgon för lite mer än en vecka sen. ” Du kommer aldrig bli min fru. Jag ser inte rosa elefanter när jag ser dig, har aldrig gjort. Jag tycker det är trevligt när du är här.” Jag blir väldigt ledsen förstås och gråter, men säger till honom att jag vill inte komma till hans ställe enbart som hans sällskapsdam. Att jag är värd en man, som älskar mig. Jag beslutar där och då att bryta direkt. Han tycker det är trist för det var inte det han menade – att bryta. Hm. Jag inser att min kärlek till honom inte betyder ett dyft och säkerligen inte kommer att komma bara för att han är älskad av mig. Då är det bara att skydda sig själv och dra.
Du gör rätt som går vidare Christina! Han kommunicerade tydligt och det behöver även du göra nu.
Så starkt o modigt av dig att bryta!!!! Kram Mia
Bra gjort! Önskar jag haft styrkan att lämna mitt ex, när jag insåg att han inte älskade mig. Men jag hoppades hela tiden att han skulle få de rätta känslorna till slut..
ouch! när han vågar säga något som inte blir perfekt så drar du….ja då är ni nog inte menade för varann….. 🙁
Jag skulle också dra!!! Snabbt som ögat!!!
Nja, mia, jag har lite mer än så att gå på. I början av vårt förhållande gjorde han klart att man kan säga vad man vill för det är bara ord. Men jag har ingen lust att bli kallad ”kärringjävel” t ex. ”Kvinnor stör mig”, t o m hans egna dotter på 7 år, som han har med en annan kvinna. Han kan inte sova i samma säng som jag för då störs hans viktiga sömn. Oerhört snål med kramar och vänliga ord. Ville inte kyssas för då fanns det risk för att han blev sjuk och inte kunde jobba. Totalt känslokall. När jag kom hem till honom på besök, gav honom ett strålande leende svarade han oftast med att knappt titta på mig och säga: ”hej på dig, du”. Jag känner att jag har gett denne man många chanser men insåg där och då att det inte fanns någon lycklig framtid för mig med denne man. Han har beklagat sig för mig hur kärlekslös hans barndom var och att han gått i terapi hos psykolog. Men jag är inte ämnad att vara hans krycka. Han måste bli hel och läka på egen hand först innan han kan ha en relation. Framför allt tycka om sig själv. Då är det bättre för mig – och han själv – att skydda mig och bryta.
absolut! och självklart är du(eller ni andra) som är i situationen som har alla fakta och så, som känner i era hjärtan vad som ska göras, jag står utanför och ser kanske andra saker…..som att han vågade vara rak och ärlig, men var klumpig (och har inte känslorna på rätt plats), och då blir det ju inte heller bra? Bara säger….
Hej mia! De e lugnt, det är rätt att den lilla berättelse man skriver inte ger hela ”storyn”. Men det gör absolut inget att någon här konfronterar med andra idéer, det medför bara krydda att vända på tankarna. Så det är bara positivt, tycker jag. Jovisst, han var och är väldigt klumpig med känslor och tror att man kan bära sig åt hur som helst utan hänsyn till andras känslor, och då bl a mina förstås. Ett tag undrade jag om han har Asbergers, men har aldrig vågat föra det på tal. När han sa dessa ord, så blev jag inte arg utan bara väldigt ledsen. Han tyckte att det hade varit enklare om jag blivit arg, men jag tycker inte att ilska och rädsla löser ens problem. Han är bra på mycket, bor underbart på ett torp med djur. Vi har väldigt mycket gemensamt och skulle kunna ha det hur bra som helst. Jag hade gärna hjälpt honom till en kärleksfull relation men har förstått att han vill inte det själv. Ännu. Kanske när nästa kvinna korsar hans väg måhända han är redo? Jag själv har gjort en 6 år lång resa inom mig själv inom personlig utveckling. Nu läser jag till Yogalärare och många tankar klarnar när man regelbundet utövar yoga och meditation.
tack! och lycka till! kram
Man kan inte låta andra människor få tala om för oss vem vi är – det måste vi få bestämma själva… <3
Ja men hur gör man det? Hur kan man inte förhålla sig till vad andra säger att man är? Har så länge jag minns fått höra att jag är jobbig (av mina föräldrar) eftersom jag ifrågasatte saker. Det var alltid mitt fel om det blev bråk hemma. Kanske därför jag fått samma roll i min senaste relation, och jag har ”låtit” mitt ex lägga all skuld på mig för våra konflikter.. Har desperat försökt honom se mig på ett annat sätt, men det har bara lett till motsatsen..
Jag vet ju innerst inne att jag är värd bättre, men hur ska jag få det?
Precis,Ullis,du säger det själv – du vet innerst inne vem du är och att du är värd bättre. Det är DEN rösten du ska lyssna på mycket mer än andras…
Kram
säg precis såhär!! kram!!!
Är just nu i en relation som äter upp oss båda två. Ja ser bara en massa negativa saker. Och han klagar över en de ena en de andra. Allt är fel. Men ja vill inte skilja mig. Han är ju mannen i mitt liv. Ja hoppas att kbtn skall hjälpa oss framåt i livet
om ni är menade så hittar ni en väg! kram
Har varit i denna situationen så många gånger…. Har bestämt mig att jag inte tillåter mig att välja en sådan man igen… Då är jag hellre singel resten av mitt liv… Vet att jag måste lära mig att tänka om o göra rättt.. Men … Så svårt…:(
Tack Michael, du anar inte vad denna sida betytt mycket för mig.
Ännu ett klokt inlägg! Direkt efter en separation är det svårt att se sin egen roll i allt kaos. Bara att bryta sig loss från en relation är jobbig, i mitt fall en över 20 år lång relation och många barn inblandade. Jag har själv haft tufft med dålig självkänsla, separation, usel ekonomi och dödsfall under dessa två år. Har aldrig känt att jag varit bra nog för någon, inte ens i vänskapsrelationer som barn. Detta har följt mig i livet. Mitt bagage har nu lett till utmattningssyndrom (inte första gången) som fått mig att stanna upp och börja fundera. Träffar psykolog och läser din blogg dagligen och så sakteliga ser jag min roll i den långa relationen. Jag backade och teg för husfridens skull av rädsla att vara själv. Jag är delaktig i rollen där jag degraderades till inget at ha.
Men inget är försent. Jag får mina bakslag (senast i helgen då jag först med andras hjälp tryckte ner mig och sedan trots sjukskrivning anse att jag måste ”ta mig i kragen” och inte känna efter). Psykologbesöket idag gav så mycket därför, jag börjar reda ordning på alla tankar och virrvarret i huvudet och börjar hitta framtidens frö och nu är det planerat. Åkte därifrån med ett sådant lugn inom mig, ett lugn orsakat av att jag bestämt mig fr att jag är så viktig. Jag är god vän med mitt ex, men han kommer förbli ett ex för jag vet att därute någonstans finns någon som passar mig bättre. Är inte redo att möta denne okände ännu men jag kommer bli.
Tack för att du skriver alla dessa härliga inlägg som hjälper oss andra att växa i vår resa. Jag kommer fortsätta läsa såklart och bakslag kommer komma. Men ur bakslag finner man styrka och ett lärande som vår en att växa än mer.
Vad starkt att du delar. Du känns så närvarande och ärlig i det du skriver. Det berör och hjälper mig i min resa. Tack. Styrkekramar till dig!
jag har kännt som du att det jag har sen barndomen med mig är att jag är jobbig och att jag ’får hålla till godo ’ med det som råkar komma…..både som vänner och som relationer…….men klart att vi är bra nog! för någon! för alla som väljer att se oss som vi är och låter oss förbli oss! kram
”Att stå kvar och möta ångesten som väller över oss” det var vändpunkten för mig. Att jag vågade börja känna mina känslor efter att under lång, lång tid bara kört med autopilot. Och så är fortfarande! Att låta det jag känner skölja över mig och låta det sen vara. Det är inte så lätt alla gånger men det blir så mycket bättre av det!
Jag är så glad och tacksam över den riktning jag styrt mitt liv idag jämfört med hur jag hade det för 6 månader sedan. Den styrka och kraft jag får idag av att jag valde att respektera mig själv, att jag valde mig, är mäktig!
Den här reflektionen behövde jag idag.
Stå kvar o möta ångesten som väller över mig, och inte låta mina automatiska tankar ta över som att det är mitt fel att jag förstört för resten av familjen för att jag inte älskar min man längre och ville separera.
Konstigt nog är jag den som lämnade. Förstår chocken och förtvivlan som tar tag i den andra, men vem har sagt att det är mkt enklare att lämna. När är det nog, när säger man att idag är den sista dagen och jag känner inte att jag lever trots att jag är vid liv. Att man vågar lämna för att man inser att det är känslor som trygghet lojalitet och ansvar och rädsla för ensamhet som håller en kvar och inte kärlek och sann lycka. Att acceptera och gå vidare är aldrig lätt, men som lämnad hade jag kunnat intala mig att det var hennes/hans beslut och därmed inget jag kan göra något vid. Som den som lämnar går man ständigt och ofta långt innan man lämnar chockbeskedet och grubblar, förtvivlan och drömmer sig bort. Även om jag var ärlig så fort jag själv insåg mina tvivel, är det inte arrogant och själviskt att inte höra sin partners desperata rop på vägen utan först vakna upp när partnern är sönderslagen och det brinner i knutarna? Alla har ett ansvar i sin relation, jag anser som oftast att de är båda partners fel om en relation går åt skogen..någon gång mer den enes någon gång mer den andras. Men tro inte att många av dem som lämnar inte lider eller har lidit länge..tillslut kommer man (förhoppningsvis) fram till att det är relationen till sig själv som är del grundläggande och din egen överlevnad och lycka måste står främst!
Precis så där är det!
Tack alla för dagens kommentarer, slås av hur härligt det är att vi kan dela allt här på bloggen. Glädje, hopp, smärta, osäkerhet, sårbarhet…det är tryggt här. Mycket kärlek, mycket stöd, mycket pepp. Och även humor mitt i det svåra. TACK ALLA FÖR ATT NI FINNS. ❤️
HÅLLER MED DIG PETRA!
Det känns tryggt att ha er här på bloggen- Igenkänning och pushning…att få läsa era tankar och funderingar.
Att kunna vänta och känna in och låta det jobbiga komma nära…
Det klingar av och sedan kommer ett lugn och en djupare förståelse för mina egna tankar och det gör ju skillnad i hur jag tolkar andra människor.
tack Michael
och tack själv! kram
Kan bara hålla med dig Petra! Tack till dig och alla er andra…
Kram<3
Tack själv, solstrålen! ☀️
Men Josefina!!! Tack för att du ser solstrålen inom mig 😀 Du ger så mycket kärlek å uppmuntran! 😀
Jag gillar solstrålar. De är lätt att upptäcka.
Du är en sån, Petra.
☀️❤️☀️
Men åååhhh TACK ❤️
jo jag kan se att jag gör mig själv upptagen med mat och träning. Men vad jag flyr ifrån ser jag inte så tydligt…..att jag inte är i ett förhållande jag vill ha? att jag inte känner mig tillfreds? att jag inte får utmaningar(haha)? att jag vill ha mer? av vad?( jag vet ju att jag inte vill ha det så här, men vad vill jag då?) och om jag var värd bättre än det jag har…..skulle jag väl inte ha det så här då? jag är i valet och kvalet om jag tycker det är bättre att ha ngn än vara själv? tror jag går och lägger mig nu… 😉
Du kommer iaf garanterat att ha mer tid över för att båda äta å träna ;-D kram å sov gott!
Har valt mig själv och mitt välmående. Tränar på att lyssna på min magkänsla, och agera därefter. Håller på att lära mig vad som är viktigt för mig, vad jag tycker om att göra, vilka personer som jag mår bra ihop med och som ger mig energi.
Mina barn har fått en gladare och mer harmonisk mamma.
MEN deras pappa tvingas jag ha en relation till många många år framöver. Våra roller till varandra är desamma som förr; jag curlar och sopar mattan för honom och de missar han gör. Allt för att barnen inte ska bli besvikna, utan känna att deras pappa är engagerad i dem. Han går i försvar så fort jag försöker förklara vad jag tänker och känner.
3 år har gått sedan skilsmässan, och jag beter mig ännu som tidigare mot honom. Men nu är jag så förbaskat trött på att curla och släta över hans oengagemang, det tar alldeles för mycket kraft och energi.
Men hur gör jag för att släppa detta, att inte försvara honom längre? Jag gör det ju för barnens skull, att de ska känna sig väl behandlade av sin pappa.
han är en vuxen människa, dax att låta honom ta ansvar för sitt eget liv, var med och stötta barnen när det sker finns där för dem men låt honom ta smällarna! kram (jag vet att det inte är lätt)
Annika! Släta inte över hans missar om du inte gör det med en sann ärlighet. Då är det lätt att du förväntar dig något i gengäld. Det känns kanske inte så nu men såna känslor kan komma när det uppstår dispyt. Allt du gör ska du kunna känna att ”jag gör det därför att jag vill”. Att ”ge” ska vara själva gåvan och fulla betalningen i sig.
Låt honom ta hand om sina egna misstag. Prata aldrig strunt om pappan med barnen, aldrig någonsin. Jag har fått höra av min nu 18-åriga dotter att hon tycker det är så skönt att jag aldrig pratat skit om hennes pappa. Å andra sidan har jag inte försökt släta över hans beteende mot henne heller. Han var ruskigt stygg mot henne när hon växte upp. Tryckte ner henne som person. Psykiskt nedlåtande. När hon äntligen blev 12 år vägrade hon träffa honom och jag sa att det var helt ok. Hon ventilerade mycket med mig och gick även till skolkuratorn för att får ordning på sina tankar och känslor. Målet jag har haft är att få dem att träffas igen – hur illa jag tyckt om hennes pappa så är han ändå till syvende och sist hennes ena förälder. Men han fick ta smällen själv, stå för sina misstag när hon inte ville ha med honom att göra. Han har ju faktiskt blivit ”fostrad” av henne. Det ger mycket bättre resultat än om jag skulle tjata. Jag har fått ta många smällar, men i hans värld är det ju jag som är den onda, som har hållit hans barn ifrån honom. Fast det var hennes önskan och beslut. Nu har de en fungerande relation, hon bor för tillfället hos honom även om hon inte riktigt trivs. Men hon kan hantera honom och han lyssnar på henne. Det känns som en stor seger.
Tack Mia och Christina för era tankar. Jag är i ett vägskäl just nu där jag måste bestämma mig för om jag ska gå till höger eller vänster. För att jag ska fungera och må bra kan jag nog inte fortsätta curla. Jag vill, jag ska klara det, men oj vad tufft det kommer bli. Vill naturligtvis att barnen ska ha en bra bild av sin pappa.
Bra! beroende på ålder så vet jag att barnen kan klara mycket och de får en sann bild att bära med sig som oavsett hjälper dem och stärker dem på vägen i livet, lita på livet! kram