Om vi inte kände tillit skulle vi aldrig kliva ombord på flygplanet, låta oss opereras av kirurgen, lämna barnen på dagis/skolan, öppna hjärtat för en partner…
Ibland skadas tilliten djupt och känslomässiga sår uppstår. Med tiden och bra människor omkring läks vi oftast. Små ärr kan finnas kvar men vi kan återigen ta djupa andetag.
Jag hör ofta från människor att de inte vågar igen. Utelämna sig själva av rädsla för att det kommer hända igen: sveken, lögnerna… tryggheten som rykts undan.
Det är sorgligt, men vi är inte alltid så bra på att ge varandra grund under fötterna. I en individualistisk kultur är det lätt att anamma tankesättet: ”om jag är trygg i mig själv kan ingenting komma åt mig…” Det är enkelt tro att vi har koll när vi är själva, känslomässigt obundna… men när hjärtat är exponerat för kärleken… En annan historia.
Utan tilliten blir vi misstänksamma, kontrollerande och svartsjuka (ett ord som kan ersättas med känslan av svek/emotionell stress) förkrympta versioner av oss själva.
Hur ger vi tillit och trygget? Det vi själva så innerligt önskar.
När vi är emotionellt tillgängliga, kärleksfulla i kommunikationen, befriade från överdrivet bekräftelsebehov, öppnar vi upp för en partner att kunna vara någon som vi attraheras till. Om de egna dansstegen är katastrofala spelar det ingen roll hur bra dansare personen tätt intill är.
En hållbar relation förväntar sig en arena där vi kan vara enastående, starka, sårbara, energiska, trötta, passionerade, omtänksamma, fria…
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Fantastiskt bra skrivet, som alltid! 😀
Tack snälla Sara!
När det gäller trygghet och tillit tänker jag att det handlar mer om ett förhållningssätt till våra relationer. Det finns ju aldrig några garantier hur starka eller hur stor tillit vi än har. Och set är just det som vi måste ändra förhållningssätt till. Att inse att kärleken är sig själv, och att många människor har svårt att hantera kriser och upbrott. Vi sårar, blir sårade, besvikna, hatiska, bittra m. m
Men ingen kan tro att kärleken är i hamn och att vi har skyldigheter att älska någon. Känslor är känslor och därför anser jag att tryggheten och tilliten är ett förhållningssätt, inte hur säkra vi känner oss i relationen.
Vi blir sårade, djupt svikna och får hjärtesorg under livets gång. Men tryggheten finns i att kärlek finns i oändlighet, och är ej bunden till en person. Dock är det ju så att den vi förälskar oss i är vår spegel, och tillsammans med personen älskar vi även oss själva, och det är den magiska kärlek vi saknar när relationen bryts eller är instabil. Då tror vi att det är endast denna person vi kan älska. Då blir man panikslagen och vill reparera, försöka, och har svårt att släppa!!
Vi behöver och ska vara lyckliga när livet bjuder kärlek, och passion. Men det är viktigt att våga se livet som det Är. Mycket olycka ochvsorg tror jag kan repareras genom att inse att kärlek kan ej tas för givet från en person, hur mycket förtroende och tillit som än finns. Kärleken som Ed Sheeran sjunger ” people fall in love in mysterious ways , maybe it’s a part of the plan” , går sin egen väg och finns där när vi minst anar det, eller uppstår när vi bejakar oss själva som kärleksfulla varelser.
Precis så, Cissi!
Charlotta
japp så är det ju också!! kram
Exakt så! Mycket fint och otroligt klokt skrivet.
Tack Therese!
Just det där med tillit är vad jag kämpar med. Insåg för ett år sedan under ett samtal att det styr mig. På grund av händelser i min ungdom med svek från människor nära mig så är mitt grundantagande att man inte kan lita på andra människor.
Mina livsregler har utvecklats till att om andra tycker om mig och jag alltid ställer upp,så är jag trygg, vilket även innebär att om jag inte ställer upp så blir jag ensam,lämnad och utstött.
Med detta kommer automatiska tankar som -Tänk om han inte tycker om mig nu? Vad har jag gjort för fel? Tänk om han mår dåligt nu? Oro och rädsla. Jag fokuserar på andras behov för att vara trygg.
Snacka om att slösa bort sin energi !!??
Så levde jag i ett förhållande i 17 år. Nu är jag själv, Ville hitta kärleken igen och börja om , på rätt sätt. Men att börja dejta med mina automatiska tankar slutade med att jag blev som Michael skrev, en misstänksam och svartsjuk förminskad version av mig själv som dessutom letade fel hos mig när det inte fungerade.
Så summan av kardemumman är: Jag vill våga igen. Att hitta kärleken och växa MED den personen. Men först måste jag läka mig själv. Har fortfarande öppna sår. För min egen del har jag insett att jag just nu är för blockerad av egna tankar för att hitta min egen potential och styrka även om jag omger mig av människor som ger mig näring. Så har bokat samtal med en duktig coach för att leta reda på mig själv 😉
Tack för att du delar med dig så öppet Veronica. Det är många som känner igen sig i din berättelse.
Bra att du vill! kämpa på!!! kram
Joupp, till 100% sätter Du ord på Grundbyggstenen.
❤
Jag brottas ständigt med mitt förminskade jag och svartsjuka. Även om det har gått 2 år sedan vi bröt upp så är jag svartsjuk om han tittar åt någon annan. Min största rädsla är att bli bedragen. Smusslandet, lögnerna och att någon annan undanhåller sanningen är något jag mår riktigt dåligt av. Jag får panik. Uppväxten har satt sina spår. Och sedan blev det inte bättre av det mitt ex gjorde. Jag vill träffa någon och känna tillit. Men jag tror att såren är för djupa för att kunna läkas. Och då är det säkrare att vara själv. Kärleken till mina barn får räcka. Det känns ok för det mesta. Men ibland väcks längtan av en trygg famn.
friskt vågat, hälften vunnet!! när du är redo……. kram
Fint skrivet som alltid Michael.
Trygghet och tillit är det viktigast vi ska bidra med att ge barnen i förskolan.
Det är oroväckande att se att de stora barngrupperna gör att det blir svårt att tillgodose dessa grundläggande behov.
Mycket fokus läggs på lärande och det är bra. Men om barnen och vi inte känner trygghet och tillit uppstår då rakt inget lärande.
Jag känner att stress bidrar till att dessa grundpelare får ta stryk.
I VÅRT UPP-TEMPO samhälle med krav på snabba resultat är risken att vi inte hinner vara riktigt närvarande varken med oss själv, barnen eller i någon nära relation.
Ha en skön lördag kära bloggare
jo så kan det vara, man måste lära sig prioritera vad som är viktigt och få balans…….detsamma!
Genom att jag faktiskt anammat just tankesättet ”om jag är trygg i mig själv”… så har jag,känns det som lättare kommit vidare efter en känslomässig smäll. Inte att ingenting kan komma åt mig,för det kan man ju inte styra,men att lättare kunna stå upprätt efter den värsta perioden.
( Min X-man talade om att han hade träffat en kollega och att han nu ville skilja sig,mitt under Sonens barnkalas….. (Fegt gjort och genomtänkt,eftersom han visste att jag inte skulle ställa till med dramatik och förstöra barnets kalas,utan att jag skulle bita ihop).
Men jag har varit oerhört hjälpt av min inre styrka och trygghet,som hjälpte mig att släppa lättare utan att fastna och älta för länge.
(
klart att alla motgångar blir lättare om man jobbar med sig själv och blir starkare både fysiskt och psykiskt…..
Hur ger jag tillit och trygghet? genom att lyssna på rädslor och att vi lan möta dem tillsammans och att jag inte försvinner när det blir fel, utan vi tar nya tag….hur gör ni alla?
Jag känner så igen det där att när jag är ensam och singel är jag en stark person men i en relation blir jag snabbt en annan, osäker, tvivlar på hans kärlek och blir lätt svartsjuk och kontrollerande, kräver massor med bekräftelse. Hur bryter man detta mönster?
Ja, hur gör man?
Några saker kan du göra:
1. Inse att du aldrig kan tvinga en annan människa att välja dig. Det enda du kan göra är att vara hans bästa alternativ. Om han ändå inte väljer dig är det inget du behöver ta personligt. Det påverkar inte vem du är. Du är värd någon som uppskattar den du är. Inse att han kanske funderar över sina möjligheter och val, och kanske tänker ibland på andra och på sina ex. Men gör inte du likadant, innan du beslutar vem som passar dig? Vi är alla lika, och du kan bara vara hans bästa val. Det räcker.
2. Om någon inte uppskattar din närvaro tillräckligt, ge honom gåvan att sakna dig. Dvs. backa lite och låt honom komma till dig.
3. Gå gärna i terapi och förstå varför du behöver bekräftelsen och jagar den om du inte får den. Antagligen beror den på distans till någon förälder. Om du inte har någon bra terapeut, meditera över din dåliga känsla när du känner dig oälskad. Mindfulness – var närvarande i känslan. Låt sedan själen associera fritt. Se om det dyker upp någon person eller situation ur det förflutna. Undersök den bilden. Du kan hitta orsaken där, och när du förstår den kan du kontrollera den.