Louvren

Om vi inte kände tillit skulle vi aldrig kliva ombord på flygplanet, låta oss opereras av kirurgen, lämna barnen på dagis/skolan, öppna hjärtat för en partner…

Ibland skadas tilliten djupt och känslomässiga sår uppstår. Med tiden och bra människor omkring läks vi oftast. Små ärr kan finnas kvar men vi kan återigen ta djupa andetag.

Jag hör ofta från människor att de inte vågar igen. Utelämna sig själva av rädsla för att det kommer hända igen: sveken, lögnerna… tryggheten som rykts undan.

Det är sorgligt, men vi är inte alltid så bra på att ge varandra grund under fötterna. I en individualistisk kultur är det lätt att anamma tankesättet: ”om jag är trygg i mig själv kan ingenting komma åt mig…” Det är enkelt tro att vi har koll när vi är själva, känslomässigt obundna… men när hjärtat är exponerat för kärleken… En annan historia.

Utan tilliten blir vi misstänksamma, kontrollerande och svartsjuka (ett ord som kan ersättas med känslan av svek/emotionell stress) förkrympta versioner av oss själva.

Hur ger vi tillit och trygget? Det vi själva så innerligt önskar.

När vi är emotionellt tillgängliga, kärleksfulla i kommunikationen, befriade från överdrivet bekräftelsebehov, öppnar vi upp för en partner att kunna vara någon som vi attraheras till. Om de egna dansstegen är katastrofala spelar det ingen roll hur bra dansare personen tätt intill är.

En hållbar relation förväntar sig en arena där vi kan vara enastående, starka, sårbara, energiska, trötta, passionerade, omtänksamma, fria…

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare