Parets tonläge är högt mot bakgrund av en diskussion kring att mannen uppfattas som flirtig och alldeles för öppen mot kvinnor i allmänhet av sin fru.
Hon: ”Du är SÅ bekräftelsesökande på Facebook! Ständiga inbjudningar till för mig främmande kvinnor. Du vill inte visa mig deras kommentarer för du vet det gränsöverskridande i dem. Du läcker som ett såll!”
Han: ”Du överdriver och försöker styra mig!”
Jag till honom: ”om du verkligen tittar ärligt på dig själv: skulle du vara trygg i om din fru gjorde exakt detsamma? Stanna upp…ärligt?”
Egots röst: ”jag gör som jag vill bara ingen gör motsvarande mot mig.”
Problemet är att många inte vill titta avklätt och ärligt på den egna spegelbilden. Egot viskar alltid ursäktat rationaliserande: ”jag behöver mitt utrymme! Jag har koll.”
Självklart skall vi leva med individuellt space. Men var går de för parrelationen hälsosamma gränserna? Du gör vad som känns rätt för dig men när tar relationen skada? Vi vill ha tillit men hur bjuder vi in till den?
Balansen att vilja väl mot sig själv, partnern och förhållandet är en ekvation vi behöver få ihop. Om inte – finns det bara en väg: nedför.
Kommunikation bortom klyschor och automatiska försvar är en bra början.
Hur ser du på det här med att få ihop den egna viljan med en annans?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Å vad jag önskar min sambo kunde läsa och ta till sej det här, jag kämpar varje dag med att försöka förklara att jag behöver tillit i vår relation….jag förväntas bara ge honom utrymme men samtidigt inte vilja ha något eget….kanske är det bara hjärnan som inte fattar att det inte finns hopp…
men…..om du slutar ’tjata’ och hittar ngt eget som du gör själv…?utan honom…?
15 år hade jag det så.
Sedan valde jag att gå vidare. Skadad i grunden.
ta kontroll över ditt liv. Det är du värd <3
Låt ingen göra dig illa.
Var stark.
”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” tycker jag är ett passande ordspråk i många situationer. Vill jag känna mig trygg och sedd i en relation så måste jag också ge dom känslorna tillbaka. Jag har egentligen inget behov av att veta vad som händer när jag inte är tillsammans med min partner så länge jag har en bra känsla när vi träffas. Ingen har rätt att kontrollera en annan människa och jag tror att frihet föder ansvar. Jag vill att det ska vara så att så länge man älskar varandra och ger utrymme så behöver inte otrohet förekomma.
det tycker jag låter bra, så tänker jag också, men det kan vara andra saker än otrohet som förstör tilliten, som svartsjuka och sårande beteenden och ord……..att känna att lyftet inte finns där längre, känslan av att den andre gör det den gör mot dig, inte av kärlek utan av dennes känsla av äganderätt……… 🙁
Tillit till varandra är viktig. Ska ett förhållande fungera måste alla kort läggas fram. T ex. Har han inte gjort slut med sin före detta. Utan dem har fortfarande kontakt med varandra. Skickar sms och skriver puss och kram. Då kan man undra. Samt när han drack sprit kunde han säga hennes namn istället för mitt. Det är svårt att bli kär när ingen tillit finns.
”Svårt bli kär”? Varför är du ihop med honon om du ej är kär?
Om han inte gjort slut så är hon väl inte hans före detta tänker jag…undrar om hon ens vet att han träffar dig…stora varningssignaler tycker jag. Du är värd bättre!
För mig är det normalt att jag inte har lösenord etc på mobil och andra saker. Jag har inget att dölja som jag inte kan stå för. Det som skulle såra mig djupt utsätter jag heller inte någon annan för. Har vi valt varandra så är det vi tills något annat sägs. Visst man ska förverkliga sig själv men jag tycker man gör det om man sätter familjen i första hans och allt med den ska fungera för fungerar det där så fungerar även egna intresse och dylikt. I land måste man lägga undan sina egna principer och sitt eget tycke för att fokusera på annat, vid ett annat tillfälle så är det just mina principer och mitt tycke som får större utrymme. Ett ömsesidigt utbyte över år. Allt kan inte vara rättvist här och nu men generellt det man ger får man tillbaka och vice versa. Vet inte om det blev direkt svar på frågeställningen men ett försök i alla fall. Tillit skapas bäst genom att vara avslappnad och lyssna. Att vara öppen och inte dölja, att hålla det man lovar…jag litar inte på min man. Han döljer för mycket. Han lovade att byta adress när vi gifte oss eftersom han behöll lägenhet och jobb på den ort han bodde på när vi träffades, det har han inte gjort, han lovade att söka jobb på den ort jag bor på om vi skulle få barn tillsammans, jag har barn sedan tidigare och kan inte flytta. Han söker inga jobb. Han lovade att jag inte skulle behöva känna mig som en avelsko(mitt uttryck) utan vi skulle bo under samma tak hela tiden och hjälpas åt. Tomma löften som sänkt min tillit och respekt för honom. Jag vet vad jag vill, jag vet hur det borde vara.
Att känna och ge tillit i en relation är för mig en grundsten som jag absolut inte kan rucka på och det är viktigt för mig att min partner känner samma.
Jag kan aldrig ändra på en man som har ett sådant bekräftelsebehov. Jag kan påtala problemet för honom och väljer han ändå att fortsätta kan jag bara välja om jag antingen kan tänka mig att leva så eller inte.
Eftersom jag väljer att inte leva så (igen) så kommer jag inte tumma på den regeln som är så viktig för mig.
I så fall är den mannen inte rätt för mig.
så är det ju…..
Det här är mitt i prick. Exakt så har vårt förhållande varit. Hela tiden. Jag blev idiotförklarad när jag påpekade lämpligheten i vissa kommunikationer han hade med andra kvinnor. Jag var paranoid och hittade på saker sa han. Så jag lämnade honom. För det bröt ner den lilla självkänsla jag hade. Det är två år sedan. Jag önskar att han hade kunnat läsa detta och ta det till sig. Men vet att han aldrig kan förstå. Vi har svårt att släppa båda två. Och för en tid sedan så berättade han att han äntligen kommit fram till hur han vill leva sitt liv. Och det är på precis samma sätt som när ni levde ihop med den ändringen att han inte tänkte ha dåligt samvete för sina val. Han vill göra vad han vill när han vill utan någon tanke på någon annan än sig själv. Enda trösten är att han kommer få leva själv resten av sitt eftersom ingen vill leva med någon under de förhållanderna.
Ärlig kommunikation är A och O. Och att våga ta plats, säga ifrån och inte förminska sig själv. Det handlar inte om att kontrollera varandra. Det handlar om en genuin öppenhet som för varandra närmare.
Tack Michael för Din text idag !
Precis det Du nu skrivit- önskar jag min
( nu f.d.) läser.
Hjuu vad det gör ont att lägga märke till det som slår sönder tilliten.
I detta kommer jag Aldrig att vara igen.
Jag fattade att han aldrig kommer att förändras så då var det dax för mig att förändra Mitt liv.
Jag vet hur jag vill leva och det kommer jag aldrig att sälja ut.
Hellre lever jag själv,än att ge upp min erfarenhet o tro av en tillitsfull relation.
För… inte förrän tilliten finns, finns heller inget som kan kallas Relation.
En relation är tillit, kommunikation, skratt, framtidstro o lite faschination, lr djup respekt över/till sin partner.
Det är Frihet !!!
Håller helt med dig 🙂
Vackert
”Check” på dagens blogginlägg! Så många som känner igen sig här!
Gränssättning bör, precis som när det gäller barn, gälla i en relation. Dock är det viktigt att tidigt sätta gränser, annars hamnar man lätt i en situaion som nämns ovan i inlägget.
Man måste diskutera vad som är ok i olika situationer. Det är viktigt att tidigt ta upp exempel på olika situatioer/scenarier: ”hur tänker du här när du…”, eller ”så här reagerar jag när…” etc. Man behöver inte ha blvit tilltufsad i en tidigare relation för att prata om detta.
När plötsligt ens partner har kodlås på sin mobil och surfplatta, när man hör sms men inte ser vid låst skärm etc…då är det redan för sent.
Tillit, öppenhet, ärlighet och förtroende ger frihet med automatik.
Väldigt kloka ord Christina!
Joupp; som Du skriver-då är det för sent !
Så levde jag länge. I efterhand vet jag att han varit inte alls hade avslutat sin pågående relation när vi inledde vår (tvärtemot vad han sa). Vi bodde då inte i samma stad. När jag flyttade till hans stad och vi skaffade gemensamt boende skulle han hela tiden ”hjälpa” henne med saker. I efterhand undrar jag exakt _vad_ han hjälpte henne med…
För knappt ett år sedan lämnade han mig. Vi har två barn och har levt tillsammans i åtta år. Då hade jag vid ett par tillfällen misstänkt att han hade någon annan då jag sett hans bil på fel ställen. Han hävdade när han lämnade mig att han varit attraherad av någon men inte haft någon affär. Nu träffar han precis den kvinna jag trodde att han smög med, men han har fortfarande inte sagt ett ljud, utan informationen kommer från våra barn som berättar att ”pappas kompis S” ofta är hemma hos dem (i mitt gamla hus,alltså).
Han har kört sitt race hela vägen. Jag önskar att jag hade ifrågasatt hans beteende långt tidigare. Som någon annan skrev här – man kommer knappast att göra om samma misstag igen!
Jag gråter när jag läser inlägg och alla sunda fina kommentarer. Fuck this damn life
*styrkekrammmmmm*
Tidigare levde jag med en kille som jag kände mig extremt trygg tillsammans med. Det blev faktiskt tråkigt, förmodligen pga andra saker i relationen. Han gav mig också en enorm frihet men vi visste ändå att vi inte skulle leva tillsammans i framtiden. Därefter hittade jag en man som även han ger mig trygghet men också kärlek. Att få frihet och samtidigt tillit är oslagbart och jag vill ge tillbaka ännu mer. Ett par jag känner har varit gifta i 20 år och har nu gett sig in på ett polyamoröst förhållande. Det verkar fungera. Tillit är klart mycket viktigare ingrediens än sex i en relation för att det ska fungera.
naturligtvis finns det flera lösningar på ett problem om man är villig att prova……men när man inte är det då? om jag tycker att det är ett för högt pris att betala och jag är för rädd att förlora ngt som är viktigt för mig? och ja jag har flera gånger fallit i den fällan att jag trott att gör du detta mot mig så är det ok att jag gör så mot dig också…..så många gånger som personen i andra änden blivit sur istället och undrat vad jag håller på med………..jag litade på min kille till 110% och han är trogen, men han höll inte för påfrestningen iaf, men han blev så svartsjuk så han blev sjuk istället……vet inte om jag föredrar det………:/
Förstår inte varför så många verkar haka upp sig på kodlås på mobilen. Vad ska ni där att titta från första början? Bara den handlingen vittnar om att något saknas, vilket nödvändigtvis inte behöver bero på personen med kodlås. Det är en ren principsak. Att rota i någons mobil är som att bryta tilliten och det man själv säger sig verka skydda/få.
för två år sen lämnade jag en relation som var så fel på många sätt fast jag älskade honom till vanvett. Han tog av mig: självkänsla, mina relationer till min släkt och gamla vänner, min ekonomi i kras, min självbild var fruktansvärd och mitt förnuft var påväg bort. Att leva med en destruktiv man som är våldsam dessutom är inget jag önskar någon att uppleva. Är på väg upp fortfarande, har svårt att känna tillit. Vågar inte öppna mig pga rädd för att bli hånad och uthängd. Men hoppas att nån dag bli helt fri från hans makt över min själ….
bra att du är på väg!! fortsätt gå!! kram
Jag inledde vårt förhållande med en låg självkänsla och känner så igen mig i kvinnan i inlägget! Min partner är öppen, social och har många kvinnliga vänner.
Han talade ofta och gärna om dem, jag uppfattade allt som någon slags kritik mot mig och kände svartsjukan krypa längs ryggraden.
För att göra en lång historia kort så insåg jag en dag att jag var tvungen att släppa offerkoftan, sluta hänga upp mitt beteende på dåliga erfarenheter från tidigare förhållanden. Jag såg mig själv utifrån…..jag var patetiskt! Men jag såg oxå vilken bra tjej jag är! Omtyckt, med många vänner, bra jobb, en hobby och ett fint utseende!
När jag insåg detta slog det mig så starkt……min partner är den som är liten inombords! Han är den som är svartsjuk (men han skulle aldrig nånsin erkänna det)! Han försökte projicera alla sina svagheter på mig! Han gjorde allt för att få mig att reagera så att han kunde framstå som stark och jag svag, så att han fick bli arg på mig och jag ledsen.
Min plötsliga omvändning har gjort honom trygg tror jag för han har slutat ”be om bekräftelse” utifrån. Han vågar blotta sina känslor för mig på ett helt nytt sätt.
Vi pratade ut om väldigt mycket, så nu vet han hur jag tänker och känner och vice versa. Det var nog en aha-upplevelse för oss båda.
Jag vill ge oss en värdig chans men jag är numera stark i mig själv och vet mitt värde!
Män och kvinnor hanterar situationer som ovan på olika sätt men jag tror att vi kan hitta en gemensam väg om vi lär oss mer av varandra men framför allt lär oss mer om oss själva!
Den här bloggen har lärt mig mycket och varit ett fantastiskt verktyg i min egen resa men den har även lärt mig att tänka till innan jag reagerar! Jag låter en mening sjunka in, analyserar den lite och ställer frågor istället för att som tidigare ta allt som kritik och gå till försvar!
Så jag vill peppa andra att ta tag i er självkänsla, den är början till allt! Plocka upp er själva och ni kommer slå ut i blom så småningom! Ta en liten bit i taget, jag lovar det kommer att bli bättre och bättre! Tro mig, jag vet oxå att det är oerhört svårt när man är som djupast nere i skiten men det är oxå där det vänder!
Kram till er därute!