Elixiret för att parförhållandet skall hålla innehåller några avgörande beståndsdelar. De går under inga som helst omständigheter att förhandla bort:
- Modet, styrkan och mognaden att se sitt eget mörker. Shitet vi skäms över eller föraktar. Sådant som inte är i närheten av att stämma in på vår självbild. I de ”ljusaste” personer har jag också sett det djupaste mörker. Jag tänker så här: den hårdkokte brottslingen behöver upptäcka och orka se sitt ljus. Den gode/snälla/omtänksamme etc. behöver se det som inte är det minsta snyggt i sig själv. Därför vi behöver ärliga vänner som säger vad de ser och inte alltid stryker medhårs.
- Avslöja oss själva med: härskartekniker, empatibrist, hänsynslöshet, bortförklaringar, försvarstal, manipulation, subtila attacker… vi sysslar alla med projektioner – dvs. pekar ut sådant i en annan som vi inte accepterar i oss själva . Om jag t.ex. inte vill kännas vid eller föraktar ”svaghet” eller obalans inom mig själv, kommer jag att peka ut det i partnern.
- Vinna allt större insikter om vad kärlek är. Hur visar du det i handling?
- Lev de egenskaper du önskar av partnern: vill du vara med någon som är trygg och stabil? Kärleksfull och omtänksam? Vad gör du för att han eller hon skall känna så nära dig? Hur gör du för att din kvinna/man skall kunna slappna av nära dig? Läs inte bara igenom orden: hur är du att vara nära? I alla lägen!
Vi är inte en bättre person än människan vi behandlar sämst.
Love is reckless; not reason. Reason seeks a profit. Having died of self-interest, Love risks everything and asks for nothing! -Rumi
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
I relationen var jag den tysta som tog skiten. Sa ifrån ibland, men fick då tillbaka att jag skulle hålla käften. Nu, efter skilsmässan har mina absolut mörkaste sidor kommit upp till ytan. Jag trodde aldrig i mitt liv att jag hade dessa sidor inombords. Det är fruktansvärt att ”se” mig själv på det viset. Det fullkomligt väller fram som en stor våg. Jag har så mycket ilska inombords. Ilska från barndomen och från de 25 år som jag har anpassat mig. Hela livet har jag krupit för andra.
Usch! !
De senaste åren har jag fått hjälp med att komma fram till den jag är idag och jag instämmer fullständigt i det du skriver ovan. Men var ska man hitta en likasinnad? Jag går in med öppna ögon i nya förhållanden för att efter några månader upptäcka att personen i fråga tar mig alltför given. Uppvaktningen försvinner (och jo, jag uppvaktar och överraskar själv) och det känns till slut som om det bara är jag som ger.
Uppenbarligen är det helt fel män, men hur ska man hitta en som är rätt? Krogen har spelat ut sin roll, nätdejting är för mycket slit och släng och grönsaksdisken på Hemköp en torsdagkväll består mest av unga män. Var finns dem?
på danser? dessutom har man kul under tiden! styrkekram
Ja om du har tumme med fru fortuna, så kanske de finns där annars är det ju så när man inte är 20 längre att de flesta som är något att ha är redan upptagna.. trist att man satsade på fel man när valmöjligheterna var större, nu fårman vara tacksam om något nytt möte sker överhuvudtaget.
XD vidhåller ovanstående! 😀
Och igen; ett inlägg precis i rätt tid för mig.
Jag tror att du har så rätt, och jag har verkligen insett det i mitt hjärta.
Jag jobbar hårt med att se både mitt ljus och mitt mörker, och mina projektioner. Jag tror verkligen att det är så att det vi stör oss på hos andra, är det vi egentligen måste jobba på själva. När jag sa det i ett samtal på jobbet en dag så var det en som sa: ”men vadå, om jag tycker att min partner är slösaktig med pengar, betyder det då att jag tycker att jag är slösaktig?”. Mitt tanke och mitt svar var att ”nej, men kanske är det så att du egentligen är så att säga avundssjuk på att du inte kan med att slösa och unna dig saker i den omfattning som du kanske skulle vilja”.
Detta försöker jag ha med mig hela tiden, och min partner är ju i den meningen en perfekt läromästare. Å så jag har förbannat min make för att vara egocentrerad, men jag inser mer och mer att det ju är så att jag faktiskt själv borde vara lite mer egocentrerad, att jag borde tänka mer på mig själv och inte bara på andra.
Idag tar jag också verkligen med mig ”lev de egenskaper du önskar av partnern”. Jag är å ena sidan arg, frustrerad, besviken, sorgsen över min makes beteende. Å andra sidan vill jag låta bli att fastna i det, utan trots allt detta visa honom kärlek och vänlighet. Och när jag lyckas, det är då jag växer, jag blir en större människa av att visa kärlek och vänlighet trots att jag fått avståndstagande och ilska.
Sedan ska man förstås stå upp för sig själv när det behövs, men i det stora hela vill jag försöka leva efter ”lev de egenskaper du önskar av partnern”. Bästa sättet att möta den människa man vill är att vara den människan själv.
Så mitt i prick Marianne. Din beskrivning av jobbsamtalet är klockren. Jag har många gånger lurat mig själv i mina strävanden att nå fram, få resultat, att det är partnern som det är fel på. Att börja se sig själv och vad man behöver ändra och bygga på nytt, är både läskigt och spännande. Ta sig tid att se sig själv utifrån ”Vem är jag? Hur beter jag mig? Vad känner jag när jag inte får bekräftelse?” Att våga stanna i känslan och lära sig något av den.
Fint och bra skrivet som vanligt. Jag tänker ganska ofta numera att jag nog aldrig kommer att få uppleva detta eftersom jag hittills inte lyckats träffa en man som vill ha en sådan relation med mig. Men jag är ändå glad för att jag själv försöker leva som du beskriver, och det ger mycket i andra relationer i livet, med familj, vänner och på jobbet. Jag försöker leva mitt liv fullt ut och acceptera att jag kanske aldrig får uppleva en nära kärleksrelation som blir långvarig. Kärleken är en nåd att få, ingen självklarhet man kan utkräva. Och man måste ge den villkorslöst när man känner den, utan garantier, precis som Rumi skriver. Det är verkligheten, hur mycket man än önskar och drömmer och längtar.
vad är kärlek? hur visar jag den som finns i mig? och kommer jag att få den kärleken tillbaka? jag tror att jag inte visar den kärlek jag vill ha utan jag visar kärleken i mig, som jag är…….och den är inte alltid fin.
Bilden du lagt upp är så fin, älskar ljudet avl minareten
Spot on, igen! Vi gick några gånger på samtal på familjerådgivningen. Den ena överraskningen efter den andra dök upp. Det jag hade saknat hos min (ex) man var det han hade saknat hos mig! Han hade varit ledsen över saker som jag också varit ledsen över, men ingen av oss hade berättat det för den andra. Så ledsamt. Vi satt båda två och sa i kanon att det tycker jag med! Snacka om två personer som har levt tillsammans i 18 år och inte veta vad den andra tycker. Inte vågat öppna sig. Två personer som har bitit ihop och har tvingat sig varit stark, fast på varsitt håll!
Så var det för mig och min ex man också. I samtal så kom vi fram till att vi båda länge gått och tänkt och känt samma saker på varsitt håll Men det var för sent….min kärlek för honom var borta!
”Hur är du (jag) att vara nära? I alla lägen!”
Oj, inte så kärleksfull skulle jag säga…. Detta är en nyttig tanke för att få insikt om sig själv! Den tar jag med mig…