Enligt systemteorin kan två personer som var för sig orkar lyfta 50 kilo, tillsammans inte enbart lyfta 100 kg, utan mer. Varför? Jo, för att det i den gemensamma ansträngningen skapas ny energi som spränger barriärer.
Levande parrelationer fungerar på liknande sätt. När det finns uppmuntran, respekt och nyfikenhet blir det en självklarhet att vilja vara nära personen som förmedlar: ”jag finns här för dig!” Det är egentligen väldigt enkelt.
Vi är som individer ansvariga för vilka slags insättningar vi gör i tvåsamheten. Igår skrev jag om vad relationströtthet gör med oss – förhållandedödaren nr 1. En relation kan aldrig fungera om inte det finns två personer som lyfter. Jag skulle inte vilja åka i flygplanet med en vinge.
Den bekväma soffan och kroniskt trötta blicken håller inte kärleken levande.
Alltför många förväxlar ägandeattityd, kontroll och en snygg fasad med kärlek. Eller så är det vanan och illusionen av trygghet som driver på. Tristessen sitter i knäet. Vi är fria att bryta mönster.
Vår förhållandeattityd attraherar – plus eller minus. Vanor bygger upp eller raserar. Att anstränga sig för vi betyder inte enbart att ge till en annan, utan även till oss själva. Att kunna inspirera sig själv är kritiskt avgörande. Ingen vill se in i ett par likgiltiga ögon. Se till så att du inte ser ett par i spegeln.
Vilka beslut behöver du fatta och hålla fast vid en dag som denna?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag behöver tänka…
Fortsätt framåt, gå vidare! Hitta vägen som är min!
Tack för värdefullt inlägg!
Det svåra är inte att hitta någon, utan det svåra är att hålla relationen vid liv.. Det är när man finner ngn att älska som den verkliga utmaningen börjar…
Mitt absolut viktigaste beslut att hålla fast vid är fr o m nu och in i nästa relation att inte glömma bort mig själv. Att se och våga framföra mina behov – utan att vara ”rädd” för att mista honom om jag inte lägger allt fokus på honom. Vilket av tidigare erfarenheter bidragit till att jag tappat bort mig själv och inte mått bra. Varit orolig, ängslig och rädd för att göra fel. Att tro att allt ansvar ligger på mig. Och just i den karusellen när jag anstränger mig – och tappar bort mig själv – tappar jag även honom. För då är jag ju inte den tjejen som han träffade och blev förtjust och förälskad i. Jag har gjort mig själv en björntjänst genom att alltid vara till lags, förstående, aldrig ifrågasatt något, ”fjäskat osv osv. Surt sa räven. Men nu när jag har blivit medveten och satt ord på det. Då kan det bara bli bättre och jag SKA såsmåningom nå mitt mål. Ett lyckligt och harmoniskt förhållande. ❤️
Känner verkligen igen mig.
Och som du säger, inte en gång till
Hade idag ett intressant samtal med en manlig kollega som uttryckte en tomhet utifrån att han tyckte att ingen av de två tog ansvar och ansträngde sig i sin relation. Båda var enligt honom trötta, ingen tog längre initiativ till att se den andre. Jag uppfattade det som att båda innerst inne var olyckliga över situationen men hittade ingen kraft. Kollegan sa med sorg i blicken att ”jag hoppas inte att hon vill avslut relationen nu när det är så dåligt”sa han med sänkt blick. Mina egna tankar var att ”hur ska man kunna lämna och gå vidare, när man vet att man inte gjort sitt bästa, utan låtit det hända?
När/om det finns kärlek och känslor kvar, oavsett vad partnern visar eller inte visar menar jag”förmedla alltid din kärlek…..även om det inte besvaras av den personen, så har du förmedlat din kärlek och du har mycket(tro mig) lättare att gå vidare oavsett. Så snälla, håll aldrig tillbaka kärleken inom dig, uttala den gärna till personen, även om du inte vet vad du får tillbaka, du ger då kärlek även till dig själv, till omvärlden. Håll aldrig tillbaka din kärlek……..
När/om det finns kärlek och känslor kvar, oavsett vad partnern visar eller inte visar menar jag”förmedla alltid din kärlek…..även om det inte besvaras av den personen, så har du förmedlat din kärlek och du har mycket(tro mig) lättare att gå vidare oavsett. Så snälla, håll aldrig tillbaka kärleken inom dig, uttala den gärna till personen, även om du inte vet vad du får tillbaka, du ger då kärlek även till dig själv, till omvärlden. Håll aldrig tillbaka din kärlek……..
Så klockrent skrivet…jag bestämde mig för att fortsätta visa min kärlek även om han ber mig stanna upp, backa undan, men jag måste ju ta hänsyn till vem jag är o försöker jag vara något jag inte är så blir det bara falskt. Men vill samtidigt ge honom spelrum för att finna sig själv o var han står, något av det svåraste jag gjort då jag känner så mycket kärlek till honom. Vill vara där med min styrka o trygghet men kan bara invänta honom nu….Eller ta rodret själv och lämna för att finna någon som är mogen att ta emot min kärlek.
Fint och bra skrivet. Tror det är viktigt visa att Jag finns här. Jag tycker om dig i ord och handling. Invänta. Kommer inte reaktionen så behöver man gå vidare. Det finns någon annan någongång som kommer ta emot och bekräfta dig
Hej Annelie! Insiktsfullt, att våga vänta, och vänta in. Det är så oerhört svårt. Men har du med dig hjärtat hela tiden, utan att gå in i egots grepp och bli offer så är du alltid i kärlek, och du blir stark oavsett om du är i en relation eller inte, du är fri.
Frågan. Hur länge invänta är ju den svåra i sammanhanget. Nångång måste ju gränsen vara nådd.
Vill inte den andre bekräfta eller avsluta måste man ju själv göra det. Även om det inte är lätt och man önskar att båda är överens eller att den andre uttallar irden
Jag är så trött… Funderar på att lämna, men behöver lite mer tid. Tid att tänka, tid att ta beslutet. Vill inte förlora honom som vän, men vet inte om han vill stanna på det viset.. Han är en underbar man, men vi fungerar inte. JAG fungerar inte med honom längre. Men han är min trygghet som jag måste ta beslutet att släppa… Vet varken ut eller in just nu, så jag är nog inte riktigt klar med mina tankar. Men tror jag kommit en bra bit på väg. Önskar mig ett annat liv än det jag har, och nånstans måste jag ju börja. Ha en fortsatt trevlig kväll!
Exakt så där skulle jag har skrivit för ett halvår sedan.
Det är på pricken mina gamla tankar.
Det har varit en jobbig tid och jag har mått dåligt av alla tankar och känslor, men nu är jag färdig med min process och vet vad jag vill.
Lycka till Marie!
Tack Josefina… Antar att du kommit vidare på din resa.. Önskar dig all lycka!
Vad är det för reaktion du väntar dig från din man?
Kommer han ta avstånd om du berättar vad du känner?
Vad är du rädd för ska hända om han inte vill vara din vän?
Antar att det inte finns några gemensamma barn. I så fall är det ju viktigt att kunna fortsätta vara vänner på ett eller annat sätt.
Nej Pierre, vi har inga gemensamma barn. Så för den sakens skull behöver vi inte ha kontakt. Men jag älskar honom som person, även om han inte är rätt för mig, och vill inte förlora honom som vän. Men jag är rädd att det inte räcker för honom.
Vad händer om du inte tar steget av ovisshet? Om du väljer tryggheten och det bekanta före allt annat?
Jag kommer självklart att fortsätta gå och må dåligt, som jag gör nu. Jag vet ju det, men har ändå så svårt att släppa. Vi skulle ju leva och bli gamla tillsammans…Jag har varit, och är fortfarande, för fast i det som kallas trygghet. Gillar den. Men känner mer och mer att välmåendet måste komma först. MITT välmående…
Och jag är precis där du är Marie. Så oerhört energikrävande att jag knappt orkar ta beslutet.
Önskar dig all lycka Charlotte! Vet precis hur trött du är…
Tack Marie, och detsamma!
Jag behöver sluta tänka. Jag har tänkt färdigt och kommit fram till att lämna är det enda alternativet.
Alla livlinor för att rädda förhållandet är använda. Som sagt, en kan inte göra allt jobb själv.
Jag behöver hålla fast vid mitt beslut och inte falla tillbaka i den gamla tryggheten.
Den gamla tryggheten håller mig vid liv, inget annat. Den dödar glädjen och nyfikenheten på livet. Lusten att njuta av livet.
Jag ser ett par likgiltiga ögon i spegeln. Mina busiga ögon som brukade lysa och glittra av glädje är borta. Borta är även det smittande skrattet. Det märker nog alla.
Allt det vill jag ha tillbaka, jag vill vara mitt gamla jag.
Jag behöver för en gångs skull tänka på mig själv och inte på alla andra.
Jag behöver som Rebecca här ovan skriver ”hitta vägen som är min”.
Du kommer klara det Josefina!!! ❤️
Tack för uppmuntran
Petra!
Det värmer. ❤️
Du har tänkt och uttryckt dig verkar det som. Du och din familj kommer klara det bra. Har läst många av dina inlägg Josefina. Lycka
Tack Pierre!
Läser dina oxå. Mycket fina tankar.
Lycka till dig med!
Varma tankar till dig Josefina:-)
Tack detsamma!
Och tack för alla värdefulla texter du skriver.
Tack fina Josefina!
Hej.
Tack för dina kloka ord som verkligen konkretiserar verkligheten! Kokat ner till väsentligheter som i sin tur ger en klarhet och ett lugn och sen en glädje. Jag ska ge allt i förhållandet jag är i! 🙂 Tack!
Tack snälla Regina!
Tack Michael!
Din blogg ger mig tankar och tips. Du uttrycker det så bra, vilket gör att jag får reflektera över saker i mitt liv, i min tidigare relation med dåvarande frun och i relationen med min nuvarande partner. Jag finns här för dig. Så viktigt att inte bara säga utan visa ofta på olika sätt i ord, handling, ögonkontakt, en kram, händer möte eller en puss i pannan…
Lyssna, inte ge råd om hon inte ber om det…
Vi ser och är med varandra. Vill hon dra sig undan, visa att jag finns här för henne, vill hon prata finns jag här, men vill hon ha sin tid, trött pga jobb eller bara trött. Låt henne ha det. Men också visa att jag finns här om hon vill prata.
Tankar att ta med mig.
Tack själv Pierre och för din fina omtanke gällande bloggvännerna.
Har börjat följa denna blogg regelbundet och måste säga att den hjälper till att komma vidare. Jag har sedan separationen fått upp ögonen för mig själv och mitt eget värde. Jag är inte bara en hushållerska, vilket jag kände mig som till slut. Det fanns ingen kärlek längre i vardagen, faktum är att det knappt fanns det någonsin. Jag trodde det var så det skulle vara, jag degraderade mig själv till att vara ingenting till slut, jag trodde det var min lott i livet. Nu ska man bara våga lita på män också, lita på att det faktiskt finns ngn som kan ge mig de små kärleksförklaringarna i vardagen.
Precis det jag önskar att bloggen skall göra för människor Maria – hjälpa att se klarare. Tydliggöra vad vi innerst inne vill.
Tack för ett bra inlägg har gått och tänkt på den sen igår funderat och reflekterat inte bara över hur han var utan även vad gjorde jag, jag har verkligen sett in i de där tomma ögonen utan gnista nämligen mina egna, den trötta blicken som bara ville att han skulle lyssna och ta mig på allvar och se mig inte bara säga att du ser så sliten ut ryk upp dig..
Jag skulle för längesedan mycket tydligare berättat vad jag behövde i vårt förhållande vad jag saknade vi skulle behövt tillsammans brutit våra så invanda mönster..
Kanske är det så att det är lättare att se nu så här efteråt än när man är mitt i det. Men nu vet jag vad jag behöver ta med mig hur jag ska hålla de trötta likgiltiga ögonen borta..
Nämligen att vara den som jag egentligen är som jag tappade bort.. Mig själv…
Med avstånd blir allt så mycket tydligare. Lätt att bli hemmablind i relationen. Varma tankar till dig Kerstin.
Hej! Tack för En kanonbra beskrivning/manual… Önskar jag hade tänkt så innan jag drog mig ut mitt förhållande! För jag hade verkligen inte gjort allt jag kunde! Gav upp alldeles för enkelt samt skyllde en del av det tråkiga på min partner! I nästa förhållande, om det blir nåt, så kommer jag tänka, jobba mer aktivt och inte bara njuta o bli oerhört bekväm! Tack för påminnelsen!
Se upp så att du inte lägger alltför stor skuld på dig själv Maria. Tack själv!
har börjat följa denna blogg lite å känner att det kanske finns hopp även för mig.. Har levt med en man som va ja narcessist psykopat? I 4 år å det va tufft då jag har 4 egna barn som oxå vart väldigt utsatta.. Det är nu 6 månader sen han flytta å jag hittar inte glädjen i livet å känner mig väldigt ensam å han kanske hade rätt att jag aldrig kommer hitta nån som vill ha mig… Kram å tack för en bra blogg…
Malin: 6 månader är inte alls lång tid. Det är fortfarande ett färskt sår för dig. Bra att du lämnade! Tack själv, och för att du delar.
hur hittar jag glädje till livet igen då jag lämnat en narcessist som verkligen fått mig att känna mig obetydlig å ensam.. Kommer jag någonsin få uppleva kärlek igen då jag är 45 år å ensam med 4 barn?? Kram.. Tack för en underbar blogg
Du måste fortsätta att tro på kärleken och framtiden.
Kärleken kommer när man är mogen för det.
Styrkekramar till dig Malin!
Tack för orden Josefina ..känns bara så tomt ibland. Men jag ska försöka börja tro igen.. Kram