Någon sa:
”Att göra på samma sätt om och om igen, samtidigt som vi förväntar oss nya resultat varenda gång är bara dumt.”
Jag ser det i individer och mellan par: samma upprepningar vecka efter vecka gånger 52 osv. Samma sätt att kommunicera på: suckar, himlande ögon, ett fullständigt avisande kroppsspråk, kommentarer som degraderar, försvarsmönster, skjuta analyser från höften och samtidigt undra:
”Varför blir det alltid så här!?”
Som individer är vi skapare av verkligheter. Du och jag är den avgörande delen i relationsekvationen. Allt vi gör – eller inte gör, ger ett visst resultat. Det är en fascinerande tanke! När vi tar in detta på riktigt, inser vi vilket enormt inflytande vi har. Du kan faktiskt påverka neurokemin i hjärnan på din partner genom ditt sätt att vara. Liksom han eller hon påverkar det som händer i ditt system. Välj därför med omtanke vem du har nära inpå genom åren.
En hel relation förlänger livslängden. Men framförallt så gör den dina år oändligt mycket mer innehållsrika och därmed lyckligare. Med det sagt: tvåsamhet måste inte vara mallen för alla – vi kan hitta lyckan i det egna sällskapet.
Var lägger ni ert fokus som par? Möter eller undviker ni? Är ni ständigt på G med praktiska projekt som avlöser varandra, eller stannar ni upp emellanåt och bara är med varandra? Vad pratar ni om? Kan ni vila i avslappnad tystnad? Förundras du över mannen/kvinnan och det som skapas i mötet er emellan?
Jag påstår inte att det ständigt måste ligga ett glittrande skimmer över ert förhållande. Livet innehåller olika faser och platåer, men om ett negativt mönster upprepas över tid – då är det dags att förändra. Och den enda som du vet med dig att du kan förändra: är den egna personen.
Pygmalioneffekten innebär att våra positiva förväntningar på en annan person leder till att de med största sannolikhet lever upp till dem. I alla fall i oändligt högre grad än om vi verkar utifrån Golemeffekten (den där vi har låga eller negativa förväntningar på andra). Kraften i vad vi väljer att se!
Så se upp med vad du riktar fokus på: beröm och uppmuntran. Eller återkommande klagomål och kritik. Resultaten presenterar sig alltid! Vilka färger drar du över relationsmålningen? Vad berättar magkänslan för dig? Lyssnar eller bedövar du?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Håller inte riktigt med. Jag försökte verkligen gå in med en positiv anda och framtoning och göra livet roligt,festligt och mysigt. Men när du för 15:e gången möts av ett ”nej”, ja till slut orkar man inte mer. Då blir det istället ytligt prat, inte speciellt roliga blickar och man orkar inte hålla en glad fasad. Du vet att den andra ändå kommer att svara och bete sig negativt. Så lite beroende på vilken människa man har att göra med så kan det vara olika lätt/svårt att fortsätta den positiva linjen. Man är alltid två i ett förhållande, om den andra inte synkar i glädjen så är det oerhört tungt för den ena parten att dra hela lasset själv. Man kan tänka sig lite som cyklister, man växlar vem som ligger i täten och drar. Det är inte bara den enas ansvar att göra det. När det blir så går nog förhållandet oftast utför. I vårt fall gjorde det så och idag är vi mitt i en tung separation.
Håller med Carolina, till Slut orkar man inte.Det måste bara en gungbräda så det blir lite balans.
Tänk om man har gett o gett o till slut finns det ingen lust kvar, trots att den andre är glad? Och vill träffa folk va social o man själv känner att man orkar inte…hur gör man då??
Troligtvis blir ni påverkade istället var min första tanke.
Själv så tiger jag och gör mina saker och han gör sina saker. Han visade att man kan tiga ihjäl saker och jag har fogat mig. Har alltid haft en stark inre kompass som tagit mig genom svåra saker i livet. Just nu bara snurrar den där kompassen och jag hamnat i stiltje.
Philura här är en till….vi pratar heller aldrig. Saker blir outredda….jag har försökt så många gånger att ta upp och diskutera men det slutar ALLTID med han blir arg på mig o skuldbelägger mig…..Om inget sägs finns det inte. Har oxå fogat mig o vi gör saker på var sitt håll. Enda kommunikationen oss emellan är den praktiska om barnen, tar Max 1 min på mobilen eller sms. Har kommit till att jag orkar varken/bry mig eller engagera mig!! Han kör sitt race, vilket han även uttryckt. Jag ställde en fråga om hjälp och fick till svar”Hur fn skulle du klara dig om du vore själv egentligen ….?”Ikväll frågade
(Oj då)…..älste killen 13 år:Är du o pappa inte kompisar? De märker o hör o känner av distansen oss emellan. Är det så jag vill lära mina barn bilden av ett äktenskap??!! Ha en fin kväll alla!!
Anna; jag är fullständigt övertygad om att du skulle klara dig hur bra som helst själv, du gör det ju redan!
Och; de där männen, de som inte vågar börja se på sig själva, som inte vågar öppna luckan till sina känslor, och som därför sopar ALLT under mattan, deras enda försvar är till slut att börja skuldbelägga den som genom sin blotta närvaro sätter strålkastarljuset på allt de inte vill se, dvs. du. Jag tror verkligen att relationen belyser allt vi inte vill se hos oss själva, och vill man då inte ta tag i det så gör man ALLT för att slippa. Om det gå behöver vara att skuldbelägga sin partner, fine då gör de det.
Har levt med en man som din. Han lämnade mig för 10 månader sedan. Jag var ett vrak. Idag är jag på väg upp igen, även om det har kostat på. Och jag är fullständigt säker i att ALDRIG någonsin gå tillbaka till den mannen igen.