Inte ens du själv…(tanke på ovan).
Eftersom vi inte kan se den egna kroppen i helbild (förutom med hjälp av speglar eller foto) har vi en ganska fragmentarisk bild av hur vi ser ut. Vi är relativt utelämnade åt fantasin, hur vi tror att andra ser oss och det vi säger till oss själva (och ofta är det sorgligt nog inga vackra komplimanger).
På det relationsmässiga planet behöver vi också speglar. Bra sådana! Liksom en rätt inställd inre spegel. Vem vill ha en förvrängd bild av jag? Ett besök i lustiga huset! Och ändå är det så otroligt vanligt. Karikatyren den egna handen tecknar.
Är personerna du har nära snälla mot dig? Om ja, tillåter du dem att få finnas där eller tror du innerst inne inte på hållbarheten i kärlek? Att band kan vara bärande över tid.
Eller stannar du i det som inte ger en bra smak? Hur stort utrymme ges det självsaboterande på insidan? Skuld och rädsla. Vilken cocktail!
Allt hänger samman: det vi tror om oss själva, andra, relationer och kärlek. Den vi ser framför oss i badrummet då vi borstar tänderna, är någon som påverkar ett stort antal människors liv. Fler än vi kan föreställa.
Hur är du att vara nära? För andra? Och dig själv?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack åter igen för bra frågor att fundera kring.
Jag är inte bra på att vara nära, det är ett fåtal människor som kommit under huden på mig. Men de människorna som kommit under huden, de är jag bra på att vara nära och visa min kärlek till.
Att vara nära mig själv är jag bra på, har nog alltid varit det från jag var liten. Dock har jag i perioder varit urkass på att lyssna på mig själv, på grund av upplevelser av mobbning, som jag inte låtit läka och tillåtit andra runt mig hjälpa mig läka, innan nu. Då har en människa kommit in i mitt liv som vän och bidragit till att jag läkt dessa sår. Vilket är en enorm gåva att få.
Tack för dagens inlägg som vanligt väcker den tankar: hur bra är jag på att vara ” nära” tar jag egentligen emot hjälp när när någon räcker ut handen?
Näe inte förut vågade jag inte släppa in pga rädslan att bli sårad rädslan att inte räcka till.
Men nu har jag kommit en bit längre känner mig stark som vågar visa mig svag just nu och att jag inte mår bra pga skilsmässan. Vågar be om hjälp eller erkänna för mig själv att jag behöver stöd för att komma igenom det här. Och nu när jag väl räckt ut handen så får jag ju hjälpen, värmen jag behöver för att ta mig vidare i mitt liv. Tack för dina bra och tänkvärda inlägg.
Min känslo-cocktail inombords har ingen god smak längre, känns som den fräter sönder mig inifrån…och ändå hittar jag inte receptet för att börja blanda en ny! Så, ja, jag stannar i det som inte ger bra smak.
Har svalt och och hållt skenet uppe utåt så länge så nu vet jag inte vad jag ska börja för att visa/erkänna/berätta hur jag mår/lever…kontra hur jag vill må/leva, och så länge jag inte släpper fasaden kan jag ju inte få någons förståelse eller hjälp/stöttning på vägen det förstår jag. Så just nu är nog min största brist att jag förminskat mina egna känslor alldeles för länge. men vardagen rullar på och allt praktiskt funkar för alla i familjen…
Har själv så lätt för att släppa mitt eget och planera om och finnas till hands för andra när det behövs…men klarar inte att lätta/exponera mina känslor för någon, men ska lära mig kapitulera…snart.
Får ofta så fin respons från andra, både privat och på arbetet, att jag är så lugn, stabil och glad vilket jag också känner att det är den JAG är….parallellt med att jag går där hemma i ett numera känslokallt äktenskap men orkar inte ”ta tjuren vid hornen”.
Har hittat många svar inom mig själv med hjälp av alla dessa tänkvärda texter här och kommentarer därtill.
Läser din blogg dagligen, vissa texter flera gånger, reflekterar/tar till mig och stärks av de flesta, så tack för din generositet och hjälp till insikt Michael! Du sätter ord på så många känslor som det ibland känns som man är ensam om att gå och grubbla på (och som ”bara krånglar till det” enligt maken.) Men jag mår bra av att vara en så behaglig person som möjligt, både inför mig själv och andra! /Varma Kramar!…behövs det mer av här i världen
Tack för dina öppenhjärtiga tankar Lotte. Det är en lättnad för många att känna igen sig (vilket lätt göra i din berättelse). Kram till dig med.
Tack för dina ord. Kram Nina
Jag är min största kritiker , tror jag. När de stunderna infinner sig då jag tvivlar på mig och vad som är jag, då skulle jag behöva en en coachande röst likt den i sagan om snövit….märkligt att det är lättare att tänka ner sig än upp sig , vad kan det bero på ?
Att ”tänka ner sig”, kan vara ett sätt att gardera sig om det går åt skogen. Vara beredd på ett värsta scenario.
Jag tänker på hur bra speglar mina vänner och kollegor är. Genom dem får jag glimtar av vem jag är. Jag menar inte att de definierar mig, men genom att umgås med dem får jag syn på mig själv, mitt beteende och vem jag vill vara. I samspelet med andra människor får jag ofta syn på alternativa och inspirerade vägar att reflektera över eller kanske pröva. Det här var inte svar på dina frågor, men en tanke:)
Så känner jag också, väldigt mycket.
Kram
Så tänker jag också, i mötet med andra lär jag känna mig själv.
Må så gott!