Intensitet i känslor behöver inte vara detsamma som att personen du träffar är rätt för dig. Förälskelse och sexuell laddning kan vara SÅ förförisk att hela ditt ”system” lockas till att kompromissa med saker du normalt sett aldrig skulle göra. Kemiska substanser, isolerade från varandra kan vara fullständigt harmlösa, men mixade – destruktiva till tusen.
Kickarna i mötena med passionen är några av de absolut starkaste drogerna. Och så är vi skapta. Men vi fick med någonting annat i ”verktygslådan” – reflektionsförmågan: stanna upp, se, lyssna och andas djupt. Sänkta hjärtslag är en bra beslutsnyckel. Vi behöver påminna oss själva om det i stunder då vi är nere för räkning. Jag vet – inte alltid så lätt men styrkan i påminnelser är potent.
Vi tror att vi aldrig mer skall få känna det fantastiska ruset, så det klamras fast vid hoppet om personen som inte bryr sig över hela spannet, en dag skall nå ”upplysning” och se oss. Det kan hända men skulle du satsa alla dina besparingar på aktier med 50 % risk för brakförlust?
Så här tänker jag: lugn behöver inte vara likställt med tråkigt. Vi kan både vila i någons sällskap OCH samtidigt känna passionsvågorna. Att komma hem i någons sällskap är enastående.
När det blir haveri i förbindelsen till dina egna djupare värderingar/övertygelser/sanningar i förhållandet, är du inte på rätt plats. Det blir aldrig bra om vi dumpar värdet på självrespekten för att till varje pris passa in. Har själv gjort det – sålt den inre gps:n under inköpspris och vet därför vad det leder till.
Dörrar stängs samtidigt som andra öppnas.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Det är det du skriver i sista stycket om att tappa självrespekten, som jag lever i nu…
Saker som för mig är god moral. Missbrukas bakom min rygg.
Jag har någonstans godkänt det genom att stanna kvar… Varför klara jag då inte ta mig ur detta när det gör så ont???
/ Vilsen i pannkakan
Det handlar ofta om att vi hoppas och hoppas på att partnern en dag skall vakna och förändras. Vi förhandlar med oss själva för att slippa det där smärtsamma stinget av separation. Det ligger i vår natur att vilja undvika smärta (vilket vi ändå får genom att stanna i det destruktiva). Värme till dig!
Ja det är ju verkligen så.
Men kontentan av det blir att jag blir ”monstret” här hemma. Det gör mig arg stel, tyst. Och ointresserad av det mesta…
Och han nekar till allt…
Svårt…men jag kommer väl dit då jag finner kraft att gå.
Lotta, jag finner kraft i att faktiskt aktivt tänka annorlunda. När negativa tankar dyker upp i mitt huvud, ”byter” jag dem mot tankar som ”jag ska klara det” ”det jag känner är sant” ”jag är värd något mer” osv. I början kändes det väldigt konstlat men jag bestämde mig helt enkelt att inte låta mig domineras av gamla tankemönster. För mig var den största boven rädsla. Jag la mycket tid på att förstå vad jag egentligen var rädd för, för egentligen handlade det inte om relationen, det handlade om processer i mig själv. Så fort ett uppbrott blev aktuellt, ville jag tillbaka till normaliteten, till den trygga vardagen där jag visste vad jag hade. Jag stod inte ut med ovisshetens kaos utan släckte mig själv för att gång på gång lappa ihop vår tvåsamhet. Jag tyckte det var skönt när lugnet återfanns sig under några dagar, då allt kändes som vanligt. Men snart var vi tillbaka med ny kraft i destruktiviteten. Precis som Michael beskriver var jag paralyserande rädd för smärtan som uppbrottet innebar. Och det gör SÅ ont! Men man ska också acceptera att det gör ont och känna den känslan. Just när man känner att man vill stoppa huvudet i sanden måste man sträcka på halsen istället. Det är starka känslor, men de är inte farliga.
Oj oj Eva. Precis där är jag nu. Jag känner att jag vill inte mer. Har känt det så länge. Jag provocerar, jag är tjurig och nästan orimligt krävande. Han säger manga hårda ord, angriper mig med väldigt hårda ord. Jag blir likadan vissa gånger. Sager saker som jag aldrig någonsin i min vildaste fantasi skulle kunna tänka mig att saga. Men så fort han säger att vi ska kanske inte ha en relation. Det är bara tjafs och tjafs. Då drar jag honom tillbaka om och om igen. Jag känner innerst inne att jag vill styra mitt eget liv. Jag vill inte vara låst vid att anpassa mig hela tiden. Men jag blir rädd. Varför kan jag inte ta emot hans kärlek istället? Nä för jag känner inte mig 100% hemma. Det har hänt så mycket… tilliten har fått sig en torn. Jag vill verkligen ha kärlek och passion. Men jag varken längtar efter honom när vi inte ses, jag saknar inte honom, har svårt att säga jag älskar dig. Han har sagt så manga dumma saker till mig ( visserligen i affekt). Han kan säga förlåt när vi väl har kastat 1000 hårda ord. Han lovar att ändra sig men tar ett tag sedan är det samma sak igen. Han vill ha lugn och ro, harmoni. Det vill jag också. Men det finns bara när jag är go och glad. Ältar jag något, blir han hård och kall.
Han vill att vi ska åka iväg på en minitripp torsdag – söndag. Vi behöver rå om varandra och få lite tid tillsammans. Men jag vet inte. Ska jag verklligen åka med och tro att allt kommer bli batter? Eller jag ska säga det här och nu. Sträcka på mig och lyssna på mitt innersta att jag vill vara själv. Vill ha något annat. Strunta i rädslan och se vad livet kommer att erbjuda. Eller bättre att stanna kvar och tro att jag kommer att känna mig hemma snart?
Herregud Vilsen det kunde varit jag som skrivit detta. Så lika och det är skönt att vi är fler missförstå mig rätt. Jag har en utväg men är livrädd för att gå. Jag har det SÅ dåligt i min relation men stannar och hoppas. Va fan är det jag hoppas på. Det blir ingen ändring. Har han inte ändrat på sig på 4 år så lär det inte hända nu heller. Jag tycker synd om honom tror jag. Hur han ska klara sig osv. Sjuka tanke när han är elak stundtals..
Busan, jag förstår dig. Det är fruktansvärt svårt! Klart att man hoppas och hoppas. Å vem tycker det är kul att lämna? Det är ju inte dåligt précis hela tiden. Men jag känner nu att dem dåliga stunderna har tagit over dem goda. Berg och dalbana är kul ett tag, men inte alldeles för länge. Det tar sönder en till slut. Är det värt det?
Det där förföriska ”ruset” kan vara svårt att lämna bakom sig, även om man har lämnat relationen som sådan. Det tar ett tag för tanke och känsla att gå i takt har jag upplevt…
Lotta: om du blir ”monstret” och han alltid är den oskyldige kan det också kanske finnas andra och svårare mönster i bakgrunden; har själv varit ”medberoende” till passiv aggressivitet t ex, då är det svårt att navigera bland allt man får höra…
Ubbe, berätta gärna mer om ditt medberoende till passiv aggressivitet. Jag är exakt där. Det är mitt ex jag stångas mot, och trots att jag inte vill ha tillbaka honom har jag så svårt att inte brytas ner när jag möter hans mur av att jag är manipulativ till den grad att han inte kan annat än att säga hånande och nedsättande ord om mig. Och jag känner; visst jag är inte alltid snäll, men jag är inte manipulativ. Men det är SÅ svårt att stå emot.
Mitt ex varvar passiv med öppen aggressivitet. Antingen är det synd om honom, eller så försöker han härska över mig. Och det är så svårt att frigöra sig från detta.
Både passiv och öppen aggressivitet är ju härskartekniker.
Passiv aggressivitet handlar ju om att få utlopp för sina behov och sin ilska men på ett sätt så att man slipper ta ansvar för det – det finns ofta en skyldig ursäkt till beteendet som kan användas till förklaring. Det knepiga är att det gör det svårt att se och sätta fingret på vad det är som är fel, oftast tar det ett tag att se mönstret och förstå vad det handlar om. Och den passivt aggressive ser sig också oftast genuint som ett offer.
Mitt ”medberoende” bestod bl a i att jag ville vara ”omtänksam” och undvek vissa konflikter, ville vara överseende och tålmodig. Genom att inte sätta egna tydliga gränser för vad som var OK och inte, kunde beteendet fortsätta. Jag ville stötta och hjälpa eftersom jag tyckte synd om henne på vissa sätt, men till mångt och mycket underlättade det bara för henne att stanna kvar i offerrollen (som hon gärna hade) och slippa göra något åt problemen. Jag ifrågasatte inte så mycket utan litade mycket på det hon sa, vilket gjorde det lätt för henne att flytta skuldfrågan till någon annan än sig själv och inte heller bli ”synad” vad det gällde argument och beteenden.
Och i magkänslan, där bor min integritet. Den talade så tydligt till mig, ett ständigt flöde av pockande signaler medans hjärnan sysselsatte sig med diverse manövrar för att försöka förstå min tokiga tillvaro. Lyssna på magen, det är en sann röst som vill dig väl.
Tack Eva och Ubbe det stärker mig det ni skriver../Tacksam
Vilsen, för mig var det så att jag insåg att jag fastnat i ett ältande. Det var inte konstruktivt.
Jag satte upp en tidsplan, att inom den tiden skulle jag ha ältat färdigt. Jag tog hjälp av en terapeut och har det fortfarande. Kontentan blev att jag aldrig kom fram till ett rakt beslut, jag kände mig aldrig redo. Men jag insåg också att jag aldrig skulle komma dit, det skulle aldrig kännas som en bra/rätt dag att separera! Jag bestämde mig för att agera, trots massor av motstridiga känslor och massiv ångest. Ur den rörselsen kunde sedan andra knutar lösas upp. Men det var jättejobbigt och jag saknar honom massor. Men jag tänker att bara för att man saknar någon, behöver det inte vara rätt att leva tillsammans.
Ja det är så i mitt fall också Eva. Har ältat fram och tillbaka i mer än två år. Mysigt att ses ibland tycker jag men inte alltid. Han vill så mycket mer. Sen har det hänt så mycket, örfil, bråk och bråk, lite mycket vin när vi ses, många ord men lite handling… han har haft en annan när det var slut mellan oss ( slut i 3 veckor typ)… med mera med mera. Vi vill båda få allt att funka men jag är trött och tom nu. Han har klart sina goda sidor, men jag blir ngn jag inte vill vara. Påstridig, misstänksam och svartsjuk. Mina barn säger till mig, han är inte bra för dig mamma. Nä, vi är nog inte bra för varandra. Men det känns alltid som att allt är mitt fel. Att det är jag som startar bråken. Kanske det är så för att jag vill att han ska agera på ngt annat sätt. Passion finns massor…men allt det andra saknas. Vi har provat att vara sambos. Fungerade inte för mig och barnen… inte han heller men han skyller bara på mig i det fallet. Att jag tog mina barns parti. Jag önskar jag kunde säga helt lugnt, jag vill inte detta längre. bara rätt upp och ner. Inte hitta ngt att bråka om för att det ska bli bråk, å han ber mig dra… Men jag kommer ofta tillbaka då. Återföreningens goa känsla stannar kvar en stund… Detta låter säkert helt galet när ngn annan läser det. Vad är problemet egentligen? Men ack så jobbigt. Rädsla, ångest, klump i halsen. Det är enklare att ta den där trippen torsdag -söndag, än att säga, jag vill varken det eller ngt framåt. Man är väl rädd att ångra sig, rädd att såra… fast att vi sårar varandra så ofta som vi lever nu.
Vilsen, har läst många av dina inlägg och varje gång slås jag över hur lika våra historier är. Jag har varit där du är, kunde inte lämna trots att det var så destruktivt och i princip alla runtomkring mig sa att han inte var bra för mig. Men jag lyckades faktiskt gå till slut. Vid årsskiftet. Och som du skrev Eva, bara för att man saknar någon, behöver det inte vara rätt att leva tillsammans. Jag saknar honom fruktansvärt ibland men kan ändå se vad jag har vunnit. Jag har fått tillbaka min hälsa, både mentalt och fysiskt. Han gjorde mig sjuk! Tiden efteråt var otroligt jobbig, han kontrollerade mig konstant, kände mig otrygg och övervakad, men det kanske hjälpte mig ytterligare att inse att han inte någon som jag vill leva med. Och precis som du, Vilsen, så har jag ett långt och sunt förhållande bakom mig med barnens far och det har också hjälpt mig att förstå vad som är rätt och fel i ett förhållande och hur jag faktiskt vill bli behandlad. Använd den vetskapen och den erfarenheten! Jag har fallit ner i djupa svackor och tänkt att jag aldrig kommer att hitta någon att leva med, någon som har alla hans goda egenskaper, jag har varit livrädd rent ut sagt. Men vad är priset att betala då hans mindre bra egenskaper tar över? Jag tar en dag i taget – en dag utan att agera på vad jag känner, är en dag och ett steg längre bort från honom. Börjar sakta hitta tillbaka till mig själv och min självrespekt och kan numera inte fatta att jag inte lyssnade på mig själv mer. Mina barn har fått tillbaka sin glada, busiga mamma och jag har fått tillbaka mig själv! Lyssna på dig själv är mitt råd, och vänta inte längre. Ångrar själv att jag väntade så länge… <3
Tack damaged goods… Ja det svåra är att han har en enorm förmåga att slänga ur sig både det ena och det andra. När jag nuförtiden svarar emot blir det ju enormt mycket bråk. Jag har anpassat mig för länge… Han har också en enorm förmåga att stänga av och vara kall. Jag blir både tokförbannad och ledsen. Han tycker jag altar…men så länge man får hårda ord för ngt man hade behövt tröst för blir man inte klar med sitt ältande. Å det gäller ngt viktigt… Jag förstår att man kan inte älta och älta ett problem, men respektera mig med normala ord och inte hårda ord. Just nu känner jag mig redo…jag får vara ledsen ett tag och ensam. Men så vet jag med mig själv att när jag hör hans röst eller ser honom blir jag ledsen och tanker, ah det blir nog bättre. Varför ska det vara så svårt??? Han är beredd att ge mig så mycket kärlek. Men det känns som att jag måste vara på ett visst vis för det ska fungera. Eller är det bara så att det hänt så mycket så allt är så inftekterat? Vilken dag blir bäst att prata med honom? Det tycks aldrig komma…
Jag förstår din tvekan, Vilsen, tro mig… Man vill ju så gärna att det ska fungera! Jag lämnade 8 gånger innan jag verkligen stod fast fast vid mitt beslut. Även här förekom det många hårda ord och en örfil, men också svartsjuka, kontroll och ett allmänt respektlöst beteende (han till och med spottade mig i ansiktet vid två tillfällen när hans ord inte räckte till). När jag skriver det här så baxnar jag över att jag lät det pågå så länge som det gjorde! Men tyvärr så anpassar sig människan till det mest underliga situationer och är även stark kärlek inblandad så blir man både blind och döv. Du ska inte förvänta dig något annat än tröst om det är det du känner att du behöver. Och klarar han inte av det, av olika skäl, så bör han ändå respektera dig och inte behandla dig så som han gör. Det är klart att du kommer att vara otroligt ledsen om (när!) du bryter upp och det är säkert så att han har massor av kärlek att ge dig men frågan är om han är kapabel att ge dig den tryggheten du förtjänar? Ledsenheten går över… Nuförtiden är jag mest ledsen över att jag slösade så många år av mitt liv på att må dåligt när jag istället hade kunnat bygga upp mig själv efter skilsmässan från barnens pappa. Var sann mot dig själv, även om det inte känns verkligt nu idag så kommer det en dag när du har fått nog och då är du klar, på riktigt. Resten löser sig av sig självt, hur ont det än må göra.
Jag hör att du vet précis vad jag pratar om damaged goods. Känns så väldigt lika. Sist vi bråkade bad han mig dra åt helvete. Han ville aldrig se mig mer. Jag gick… Vi blev vänner igen och allt blev bra några dagar efter. Han säger då, att varför drog du? Jag var ju bara arg och ledsen. Jag vet men är så förbannat trött på att höra sådana ord. Jag kan säga att jag led inte dem dagarna när vi hade brutit. Jag pysslade om min trädgård, satte mig och tog ett litet glas rose i solen. Han ringed, jag svarade inte. Två dagar efter ringde jag upp honom… å ja allt blev ju bra igen. För jag är ju det bästa som hänt honom. Bra i några dar sedan är det kört igen. Å nä, så här vill jag absolut inte ha det! Varför tvivlar man så på sig själv?!
Allt jag läser hos dig känns som att det är skrivet direkt till mig. Jag och min kille har haft det tufft ett par månader, vi tycker olika ang vårt förhållande, jag anser att han inte har någon tid för mig, att han bryter alla löften han ger och att han tar mig för givet. Jag har försökt prata med honom om det och han ser hur dåligt det får mig att må och att det utlöser en enorm ångest nästintill varje dag. Allt bra har bytts ut mot dåligt och jag har funderat på att lämna honom för mitt egna välmåendes skull. I torsdags lämnade han mig med orden ”jag kan inte ta mig ur det här, när jag är mitt i det”. Jag blev och är förtvivlad, jag vill inte vara utan honom, jag känner mig så olycklig. Vi har setts två gånger sedan dess och pratat, jag har berättat för honom att jag vill vara med honom, leva mitt liv med honom (självdestruktivt när jag inte mått bra i vårt förhållande?). Han säger att han fortfarande älskar mig och att han inte kommer försvinna ur mitt liv, men det är just det jag är livrädd för, att han kommer att försvinna. Jag känner mig oerhört kluven och vet inte vad jag ska göra, maktlös, olycklig. Jag mår dåligt utan honom, men har också mått dåligt i vårt förhållande på sista tiden. Det känns som att jag försöker leva på hoppet om att han ska komma tillbaka, att jag bara står och trampar. Förlåt för ett långt inlägg, jag känner mig bara så uppgiven och vet inte hur man tar sig ur det här.
Jag stod upp för mig själv, i en enda fråga, den första vi var oeniga om, och blev lämnad. Borde känna styrka i det, men det är väldigt tomt och saknaden bränner i mitt hjärta trots att det gått över 1,5 år nu. Tyvärr stämmer det att jag nog tror att jag aldrig mer ska få känna så starka känslor för något. Försöker ställa in mig på att leva ensam fortsättningsvis. Jag vet att jag inte gjorde något fel, och att han förmodligen var fel för mig eftersom han lämnade så lätt. Men det är ändå jobbigt att möta varje dag ensam när man upplevt så stark kärlek och glädje i ett möte.
Fint och sant
Kära blogg vänner….när jag läser ovan kommentarer så blir jag både heligt förbannad och riktigt ledsen. Skulle vilja komma hem till er och ta era ryggradslösa män i nackhåren och uppfostra dem till fina trygga män.
Samtidigt skulle jag vilja hälla en spann med iskallt vatten på er kvinnor för att ni ska vakna upp ur er förminskade personlighet och borttappade självrespekt. Så att ni förstår vad ni behöver göra för att leva ett lyckligt och harmoniskt liv.
Det jag kan göra är att berätta min historia, jag tappade bort mig själv, för min del så levde jag inte i ett destruktivt förhållande som ni beskriver ovan men jag blev mentalt nedtryckt pga av att min make tyckte min kropp var äcklig…sakta förminskades jag. Förtrycket var tyst ….Allt kom smygande! Jag vet hur fruktansvärt svårt det är att lämna, jag insåg inte ens att jag behövde göra det.
Jag saknade honom i tre år efter uppbrottet, väldig konstig känsla då mitt intellekt visste att jag inte mådde bra i vårt förhållande.
Varför lämnar man inte fast man vet att det vore det bästa….??? Fast man är utbildad och intellektuell???
Varför lämnar man inte en arbetsplats när man baktalas av sina kollegor??? Varför låter man sig som ung bli mobbad utan att ge igen???
Nu vet jag att min före detta man har stora problem med att finna harmoni i livet. Nu ser jag det på distans. Och när jag tänker tillbaka på vårt förhållande så ser jag att jag var dumsnäll, jag var uppfostrad av mina föräldrar att alltid göra rätt för mig, vara ärlig och jag kommer från ett tryggt och harmoniskt hem. Vilket krockade med med makens uppväxt. Jag förstår nu i efterhand att det behövdes inte många hårda ord från maken tidigt i förhållandet för att jag tog det djupt personligt och blev ledsen att kag ev, sårat honom och sedan försökte jag ändra på mig. Nu har jag fått mer kunskaper om hur vi människor fungerar och hans uppväxt lärde honom att kommunicera med hårda ord med hög volym och hans far kom med nedlåtande kommentarer om kvinnor etc. Så, varken jag eller min make förstod vilka mönster vi präglades av, egentligen är det lika illa för honom att han sårade mig så illa för det innebär att han bär ton på sina axlar av skuld och skamkänslor idag. Jag kan se det, för jag valde att leva själv tills jag hittade tillbaka till mig själv, men han ser inte sig själv…för han klarade inte att leva ensam och börja rensa upp med hur hans sociala arv har påverkat honom. Istället gick han rakt över till en annan famn och arbetar ännu mer än förr!
Jag klarade mig utan honom, trots att längtan efter honom var enorm!!! Tillslut började jag förstå att längtan (passionen) egentligen handlade om att jag så gärna ville att han skulle se mig för den jag var! Men nu inser jag att han aldrig kommer att klara det pga hans uppfostran och jag tror att han fått ärva sin fars (alkohol)missbruk fast i sexmissbruk och arbetsnarkoman.
Jag levde många år av en skräck att han skulle lämna mig… det var min största rädsla i livet! Rädslor är till för att övervinnas och det gör man genom att utsätta sig för dem. Han lämnade mig för en annan, ångrade sig efter tre månader och ville tillbaka….aldrig!! Jag tog rädslan vid hornen och fällde den största tjuren av alla och mår så otroligt bra idag och ångrar så fruktansvärt mycket att jag inte själv lämnade för många många år sedan!
Jag hade önskat att det på den tiden fanns internt och sådana som Michael då! Så jag hade kunnat lära mig hur vi människor fungerar.
Snälla söta rara, gör upp planer i det tysta utan at konfrontera era män, kankse ta hjälp av att skriva ned små mål, HUR ni ska ta er till egen självständighet, kanske ta hjälp av någon ni kan lite på eller Företagshälsan etc, så att ni lämnar det ni nu över i.
För vetskap, aldrig trodde jag att andra män skulle vara intresserade av en mullig kvinna i 44 årsåldern, IOM förtrycket från min man, men när en kompis drog ut mig på krogen några ggr (vilket i sig var chockande då jag aldrig rört mig i sådana kretsar tidigare) då blev jag vid tre av fem tillfällen erbjuden trekanter med mycket vackra män och kvinnor (fattar ni, jag trodde jag hade kommit till Månen eller att det var något fel på dem att de var sjuka människor, för mig var detta inget som lockade) eller så fick jag många och trevliga förfrågningar om de kunde få mitt telefon nr och bjuda mig på middag!!!! MIG!!! Ja, ni förstår, jag fick säga till min bästa vän, stoppa mig nästa gg jag säger att jag ska gå ut på krogen för jag är inte mogen för detta här….. jag har haft ett halvseriöst förhållande under de fem år sedan jag skildes, han var så underbar…. Men jag var inte färdig i min sorgbearbetnings…..men en sak är säker….min kropp är bars ful ur betraktarens ögon! Och vissa gillar mulliga kvinnor, rent av avgudar dem. Så ibland undrar jag…om han nu tyckte att de extrakilona jag fick vid graviditeterna var så fula varför lämnade han inte då, varför stannade han lvar då långe…varför ville han tillbaka efter tre månader? Det enda svaret jag har är att det var han som var den otrygge och som behöver göra en inre resa. Tyvärr tror jag aldrig att han kommer att göra det, nu har han fått högt blodtryck dessutom.
Avslutningsvis vill jag säga att båda två hade förmodligen mått mycket bättre om vi gått skilda vägar mycket tidigare.
Ni behöver inte vara rädda för att slänga er ut i ovissheten, när det gått en tid, så är vi så finurligt konstiuerade vi människor att vi dels glömmer och dels har en invyggd förmåga att klara av att göra det bra för oss inde nya livssituatiinerna.
Gör de val som ör nödvändiga, och allra höst om det finns barn md i bilden som uppfostras i otrygg miljö. Ta hjälp av samhället, släkt eller vänner. Lycka till!!! Tänk på att du är värdefull
Anna Klok du få mig att förstå att jag inte är ensammen, jag träffade mitt ex för 25 år sedan vi var galen i varandra wow vilken passion! Men han hade mycket i sin ryggsäck, svår barndom föräldrar som är det kyligaste jag någonsin träffat och elaka. Jag upplevde stor passion men förlorade mig själv efter vägen på dom 25 år vi var tillsammans, jag fick inte vara arg för då blev han argare. Om jag blev lessen fick jag aldrig tröst, och till sist lämnade han mig för en annan.
Skrämmande att tänka tillbaka och inse hur jag vingklippta mig själv. Jag har alltid sett mig som någon man inte sätter sig på men jag lät mig köras över. Gång på gång. Övertramp efter övertramp. Men inte längre. Och den insikten skänker mig en inre frid. Aldrig igen.
Till alla er som är mitt i det. Det är inget liv att leva. Trots passionen. Den där berg-och-dal-banan. Vi har själva ansvar för att leva ett liv, som vi mår bra av. Och det blir bättre. Ett lugnare liv utan nästan konstant oro för nya utfall. För varje dag blir du starkare.
Att känna att man inte är ensam känns bra…fast olyckligt samtidigt. Att så många upplever o har upplevt så mycket negativt.
När jag ser bakåt i min relation så var jag i början så otroligt kär! Inte klar med min skilsmässa, men jag trodde det. Passion, busighet. Jag anpassade mig väldigt mycket t honom. Efter två år, blev vi sambo. Ja då o där kändes det bra, men tänker jag tillbaka mådde jag väldigt upp o ner, Barnen trivdes inte. Jag var i stort sett arg på honom varje helg ungarna var där, för han låg i sovrummet o kollade tv, han kunde be barnen gå ifrån matbordet när dem hade ätit färdigt för att han o jag skulle få en liten egen stund, med mera. ( Barnen var där varannan vecka). Han lyssnade men jag kunde se en förbättring ett litet tag bara. Han var inte elak, men inte direkt med oss. Jag tror att han visste inte hur han skulle hantera det. Jag blev till slut sjukskriven. Han förstod inte hur dåligt jag mådde, å jag sa inget heller. Orkade inte, ville inte. Under den tiden köpte jag mitt slott jag o ungarna bor nu. Han blev ledsen o tokförbannad, men lugnade sig och var med på ett särboförhållande. Jag började mer o mer sätta ner foten vilket resulterat i örfil, av o på förhållande, hårda ord, han haft en annan… Osv. Dem hårda orden fanns innan oxå, men jag sa aldrig emot. Nu har mitt jäkla humör kommit fram mer o mer. Jag provocerar mer…
Jag har nog ngn stans trott att jag kan hitta tillbaka t mig själv genom samtidigt som vi har en relation. Men tyvärr går det inte…
Att få höra ”du e för mycket mamma”, dra åt helvete, ”vi ska kanske inte ha en rekation” tar till slut ut din rätt. Han har sagt så när han varit arg bara, men det räcker. Jag har oxå sagt många dumma saker, för jag har ”lärt” mig det av honom. Det känns inte heller bra.
Vi ses endast varannan vecka, för jag vill faktiskt inte att han ska träffa mina barn ( ungdomar).
Jag saknar inte honom… Ändå har det funnits så mycket kärlek o passion, den finns bara när vi e goa o glada. Inte när vi har bråkat, då visar han inget. Då är det oftast jag som får ”fixa” o vi kan mötas igen.
Oj långt inlägg…
I mångt och mycket kan man göra ett aktivt val. Jag kände att det tidigt gällde att välja hur jag skulle spendera min tillvaro. Jag rensade alla mina spellistor på Spotify, ändrade station på radion om en sorgsen låt kom på, tittade inte på ledsamma filmer och umgicks inte med personer som jag tyckte inte förstod mig. Jag tränade, och detta var den viktigaste biten. Varje dag rörde jag på mig fysiskt, inte med hög intensitet men jag såg till att få endorfiner genom min kropp och få upp pulsen.
….Vilsen ! Du värdesätter inte dig själv. Jag tror mig se likheter mellan dig och maken som lämnade mig! Han skaffade en ny redan innan vi skildes. Han ville tillbaka efter tre månader, jag förstod att han var uppe i en livskris! Han frågade vad han behövde göra för att få mig tillbaka! Ska vi gå i familjeterapi mm! Mitt svar var….lev själv, njut av livet….har du behov av att träffa många kvinnor….så”lek” av dig i så fall. Men det viktigaste är att du hittar tillbaka till dig själv! Dels för den nya kvinnans skull, för våra barn, men framförallt för din egen skull. Oj, vad Vilsen han var i sig själv!!
Nu, har det gått fem år och nu äntligen börjar han ta riktiga funderingar kring att tänka på sig själv. Han ska b.la byta jobb snart…mm.
Det känns som om att du, Vilsen, egentligen kanske kom in i en livskris, och när man är djupt deprimerad så vet jag av egen erfarenhet att man reagerar väldigt strakt på sexuella möten. Våra egna hormoner som drar igång lindrar depression, det lyfter oss lite. Men samma lindring kan man skapa på annat håll, genom ex överdriven träning, äta bra mat, musik ex mindfulness eller en härlig operett. Du kanske tyckte din långa relation med dina barns far hade blivit tråkig, men egentligen upptäcker du nu att nästan allt handlade om dig. Nu kanske du bär skuld och skam på dina axlar, i så fall ör det inte konstigt om du fortfarande söker kickar hos denne destruktive man, som du aldrig kan ändra på. Skuld och skam är nästan det jobbigaste man kan bära på och mitt råd är att man söker hjälp för det. Själv har jag fått dra detta ur min make, att han inte ska känna skuld och skam, för hans förhastade beslut att skilja sig. Vi har pratar efteråt, flera ggr, fast han är tillsammans med den annan kvinna, för aktiv ska kunna ta ett farväl på ett vänskapligt plan till vår långa relation. Jag får inget förlåt till hans hårda ord, mycket handlar om att jag bekräftar honom, jag säger att han är förlåten för det som skedde, och jag försöker få honom till atttvå vidare. Kanske dina barns far kan göra så med dig! Har ni pratat med varandra om hur du har det nu med den nya kille . Ofta är männen kloka, och han vill säkert att hans barns mor ska må bra för barnens skull och kanske kan han få dig till att bli stark, även om det inte blir ni igen?
Det är farligt med sexuella, passionerade, kickar……men det är härligt med dessa kickar i ett sunt normalt förhållande. Dom finns där också och enligt forskning så är det de som lever i riktigt långa förhållanden som säger sig ha underbar sex och är väldigt tillfredsställda!
Jag tror att många kvinnor förknippar passion med farliga män! Jag har träffat helt normala män som ger mig dessa kickar….underbart!! Jag har träffat ”farliga” män….men gudars det håller inte när det i tellektuella inte finns med. Det blir bara en tom väldigt muskulös kropp. Jagträffade en överviktig man som var magisk i sin beröring.
Jag är lite av den åsikten, genom egen erfarenhet, att lika söker lika, eller, maka söker maka. Mobbare umgås med mobbare, utsatta dras till varandra…då vi får något gemensamt.
Försök bryta dina mönster för att ta dig från osunda vanor.
Min slutsats är att njutningen sitter i ditt eget huvud…..den dagen du älskar dig själv (din kropp och ditt sätt att vara tillsammans med andra och att du är tillfreds med det liv du lever) då inser du att det du förr kallade passionerat var en överdriven tanke, fixering, kring en livlina för att hålla dig själv ovanför ytan.
Det finns så många andra livlinor att hala fast vid tills man kommit ur sin depression. Försök hitta någon som gör dig stark!
Anna Klok,
Dina ord känns som om de är riktade även till mig – känner igen mig i allt du skriver… Jag hade också behövt läka efter skilsmässan från barnens pappa men drogs in i något nytt, spännande, kittlande – en otrolig passion men också så mycket destruktivitet, så långt bort ifrån det stabila förhållande jag hade i bagaget. Har nu insett att det för mig verkligen handlade om skuld och skam. Jag lämnade ju min familj, även om vi alltid har haft en bra och vänskaplig relation så var det ju jag som valde att gå. Märkte efter ett tag med den nye mannen att jag sjönk till hans nivå, att jag tummade på min moral, mina värderingar, min sanning, och jag tyckte inte alls om den jag blev, vilket ledde till ännu mer självförakt. Har faktiskt pratat med min exman om min relation och han har alltid stöttat mig och pushat mig att lämna just för att han såg hur förändrad jag blev och hur dåligt jag mådde. Han är en otrolig människa med massor av empati och det är viktigt för honom att hans barns mamma ska må bra, av kärlek till barnen. Han betalade till med ett par terapisessioner åt mig, när kassan var skral, för att försöka hjälpa mig ur det hela…
Jag kommer aldrig att glömma hans blick, när jag dagen efter örfilen, öppnade dörren efter en sömnlös natt, med en rejäl blåtira och sårigt kindben och LJÖG om vad som hade hänt. Främst för att skydda mig själv, för jag kände mig ju så otroligt korkad som hade låtit det gå så långt. Nu har jag dock berättat hela sanningen och han är uppriktigt glad åt att jag tog steget. Han har varit och är fortfarande min klippa i mångt och mycket och jag är så glad att jag valde just honom som pappa till våra barn! Just därför kan jag inte på något sätt gå tillbaka till en man som har behandlat mig som smuts – av respekt till mina barns pappa, som har lärt mig hur det ska och bör vara.
Vilsen, du är värd så mycket bättre! En god vän sa till mig: ”Om man större delen går omkring och mår dåligt i ett förhållande och lever för de få topparna, så kan det inte vara rätt.” Och det är så sant! Du ska känna dig i harmoni med dig och din omvärld oavsett vilket partner som får ynnesten att dela livet med dig. Baby steps… Du kommer dit en dag. Och jag är på god väg…
Skriver från en IPad och ibland klipper den orden…
Du är klok, Anna Klok! 🙂
Jag känner igen mycket av vad som skrivs här från min egna resa. Något av vad jag har lärt mig hittills är:
Alla människor är värda att älskas för precis den de är, med alla sina styrkor och svagheter. (Jag lovar!) Man ska inte behöva förändra sig eller anpassa sig för att få bli älskad.
När de dåliga stunderna är fler än de bra stunderna måste något radikalt förändras.
Mycket av ens irrfärder beror på ens behov av bekräftelse, man vill att den andre till slut ska förstå, till slut ska se en, till slut ska älska en för den man är. Men det funkar inte så, jag tror att det funkar på andra hållet – att om man är älskad för den man är blir man sedd och förstådd.
Alla människor behöver lära sig att bekräfta sig själva, att inte behöva någon annan för att man ska känna sig värdefull och värd att älskas. När man älskar sig själv kan man älska någon annan fullt ut.
Det är skönare att vara själv än att vara ensam i ett förhållande.
Man kan inte ändra på en annan människa.
Våld är _aldrig_ acceptabelt.
Vi har alla våra ryggsäckar. Men man måste ta ansvar för sina känslor. Man kan aldrig ta ansvar för en annan människas känslor.
Man bör behandla alla med respekt och omtanke, inklusive sig själv. Om man inte får ett minimum av respekt är relationen inte värd något.
Det är så sant så sant så allt ni skriver. Jag håller helt och fullt med er. Pappan till mina barn har också sett hur förändrad jag blivit och verkligen pushat mig att du mår inte bra i den relationen du lever i. Jag har de senaste två åren gjort och sagt saker jag aldrig i min vildaste fantasi skulle kunna tänka mig att göra. Jag har kört hem förtvivlad och onykter efter bråk två ganger, jag har slagit min partner, jag har sagt många fula ord. Usch usch! Jag har det senaste halvåret verkligen dragit mig tillbaka… har gjort att jag inte träffat honom mer än typ torsdag – söndag varannan vecka. Men det har gjort att jag har kunnat bygga upp mig själv lite grann, mer och mer. Min partner däremot vill att vi ses mer, han har ingen som helst energi när vi inte ses, han vill att vi ska flytta ihop för enligt honom är våra bråk mycket för att vi ses så sällan. Enligt honom beror även våra bråk på att vi har humor båda två. Å han har talets förmåga så någonstans tror jag på honom där och då. Men innerst inne känner jag ju att det är jag som inte vill fullt ut. Å framförallt efter alla bråk och allt negativt känns det som att det är svårt att vända skutan. Jag vill ju leva ensam. Och det har tagit tid att erkänna det för mig själv. Jag väljer ensamheten… när kärlek är det finaste som finns. Men jag vill inte leva i denna typ av kärlek. Jag har kärlek runt om mig ändå, mina barn, vänner och familj. Och jag tycker väldigt mycket om mig själv också, så mycket så att jag väljer att leva med mig själv istället och tar livet därifrån. Idag ska jag hoppa av tåget! Säkert helt fel dag, men det är väl alla dagar när det gäller att lämna.
Tack än en gang för alla era ord.
Det konstiga med rädslan av att ta klivet ur separationen är att efter ännu en lögn tror att detta var sista gången….nu har han förstått hur ont det gör…Och man tror det gång på gång…
Men nu känns det som jag kommit till en återvändsgränd…Det går inte längre. Mår ena stunden jättedåligt…ledsen och har ångest..Och andra stunden arg och irriterad…Gud hjälpe mig..hur i hela friden ska jag få kraft ifrån att lämna detta??
Och han fortsätter dom om inget har hänt och tycker att jag är konstig som inte tror på honom???…Han är expert på att låtsas att ingenting har hänt.
Vilsen, om du hoppar av tåget idag, dvs bestämmer dig för att aldrig mer träffa honom är du en av de modigaste personer jag känner!!! Och vi vill gärna höra här hur det går i fortsättningen.
Mitt råd är att du ska ha en plan för något du ska hitta på ifall du skulle få för dig att vilja träffa, eller prata med honom i telefon igen. alltså vad ska du sysselsätta dig med för att inte falla tillbaka igen, ha en plan så kommer du att lyckas.
Kram
Anna klok… Jag har avslutat idag. Jag har miljoner tårar, men det lustiga är att det är lättnad. Han är en fantastisk man på många sätt men han o jag fungerar inte. Jag vet att han är ledsen men det är jag oxå.
Jag har min plan, å det är att ta upp min löpträning o simträning igen. Umgås med mina vänner vilket jag lagt på hyllan alldeles för länge.
Tack vare mina barn, min familj, vänner , denna blogg o ni här på bloggen fick jag äntligen mod.
Nu vet jag att det kommer en tuff tid, men denna gång ska jag inte tillbaka t honom!
Denna gång blev det ett avslut utan bråk o tårar.
Du är så modig och jag beundrar dig för att du valde Dig själv. Önskar dig all kärlek och mod till att stå stadigt och fokusera på dig och barnen.
Du är dagens hjälte! För du har hjälpt dig själv❤️
Vilsen, heja dig!! Du fixar detta även om det kommer att kännas tungt ibland! Tänk en dag i taget, fundera inte över framtiden, är mitt bästa råd till dig. Stor kram
Tack…just nu känns det ganska tungt. VAD har jag gjort? Men han kan inte ge mig det jag vill ha. Han ger så klart efter sin förmåga. Men när han gick igår, såg jag hans ryggtavla…så ledsen och uppgiven. Hans fina ögon var så ledsna. Men vi har slagit knut på oss båda två I manga år, det funkar inte mellan oss. Jag tror inte att ngn av oss är färdiga efter våra tidigare långa förhållanden, utan gick in I detta för tidigit. När jag sedan började visa mitt riktiga jag, inte bara anspassade mig blev det ännu mer bråk, hårda ord och örfilar. Det sager ju en del. Han sager att det kommer att bli batter, men det kommer inte att hända. Han är han och jag är jag.
Vilsen, oerhört starkt av dig!! Att ta tag i en sådan här sak kräver MOD och du är MODIG!! I ditt senaste inlägg skriver du; När jag började visa mitt riktiga jag….
Jag vet inte hur jag ska kunna peppa dig för hur du ska vända blickarna mot rätt stig i livet nu. Men varje gång du får upp en tanke om att du kanske skulle ändra på dig, bör du kanske vara förberedd på att så snabbt som möjligt mota bort den tanken i huvudet. Det gör dig väldigt stark så att du klarar av din inre dialog nu den första tiden. Kanske det kan vara bra att ha med sig ett anteckningsblock i vilken du skriver ner en kort notis om när en negativ tanke dyker upp. Tankar som handlar om att du kanske borde vara på ett speciellt sätt eller att du kunde kanske försöka ändra på dig… för i varje relation du möter, på jobbet, i kärleken med din släkt eller grannar så ska du alltid kunna vara dig själv …utan att få örfilar eller hårda ord.
Tänk dig sommaren, hösten och resten av ditt liv, vilken är din huvudsakliga väg du vill gå, vilka mål vill du ha längs den vägen, kanske skriva ned dem, små som stora. När du ser din väg framför dig, ditt liv, så är det självklart för oss alla människor att vi ibland kommer in på en villoväg…det såg så vackert ut på håll men så när man väl är framme så visade det sig att man kom på en villoväg eller återvändsgränd och måste ta sig tillbaka, till sin huvudväg igen. Vad jag försöker säga till dig nu är att du ska inte döma dig själv för hårt eller som jag gjorde emellanåt, gjorde mig själv till ett offer för att jag kunde vara så dum att hamna på en sådan villoväg. Vi är inte mer än människor (med en massa känslor) och i bland går det fel. Huvudsaken är att man, som du nu har gjort, av egen kraft skaffar sig strategier för att ta sig tillbaka till den väg man vill leva. Det är väldigt STARKT gjort av dig!
Låter som bra strategier att börja träna, men glöm inte att även träna dina inre tankar, likväl som kroppen behöver vara stark behöver du träna på att klara av att säga snälla tankar om dig själv och även att mota bort alla tankar som får dig att tro att du är värd en man som slår dig. Jag tror att det sistnämnda är viktigast när man lev i ett sådant förhållande som du gjort…men jag TROR på dig och din handlingsförmåga, du har det som behövs för att slänga alla tankar kring denna mannen i en sopcontainer.
Du är stark1
Tack Anna Klok… jag ska nu ta en dag I taget. Jag vet innerst inne varför jag valde att lämna ( igen). Visst känns det jobbigt idag. Inget godmorgon sms, inget telefonsamtal…men inte heller den där jobbiga känslan som finns inom en när tilliten har fått sig en smäll. Jag har inte jättestora planer nu mer än att hämta kraft, både mentalt och fysiskt. Ska pyssla om mig själv, mina kids och mitt slott. Umgås med vänner osv kommer framöver tror jag, men inte nu.
Jag har under min process bestämt mig för att aldrig vara någon annan än mig själv! Kommer aldrig att acceptera att inte bli tagen på allvar när jag har mina dåliga dagar, mina dumma tankar. Jag vet att man måste kompromissa i en relaton, men jag vet också att man måste respektera och acceptera dåliga som bra sidor. Man finns för varandra oavsett. Jag har släppt taget om honom denna gången…