Det här är inte bara något jag säger till dig, utan även till mig själv:
Vi gör alla misstag! Och det är ok!
Läser era kommentarer, mail, klientsamtal – liksom mina egna repeterande tankar: vi önskar och vill att vi kunde bättre.
En kvinna skriver: ”om jag varit gladare, tagit bättre hand om min kropp, inte varit så svartsjuk… hade han kanske stannat.”
Vårt intellekt, allt det där förnuftiga vi tagit till oss genom åren, alla de kloka råden vi är kapabla att ge till andra. Jag hade kunnat skriva en bok (vilket jag gör) om det du inte skall göra när det relationsgungar. Så självklart och enkelt vid datorskärmen. Så lätt uttala under en föreläsning. Men när blod och känslor rusar till är matchen inte lika enkel. Alla som varit där – vet.
Det är betydligt lättare att göra självmål än att sätta bollen i motståndarens nät.
Hade du kunnat bättre då, hade du gjort det min bloggvän.
Vi vill till varje pris försvara vår egen berättelse. Den är ju vår sanning! Utan den riskerar vi att slå i höften mot den vassa bordskanten.
Vi sitter med 100 % av vår inre verklighet. Men inte alltid på 50 % av verkligheten utanför. Långt ifrån! Även om vi är helt säkra på vår rätt – copyright på det som hänt. Men det finns en annan vinkel och det är här viljan till att förstå en annan kommer in. Att för en liten stund kunna kliva med en annans fötter och se med deras ögon. Tänk för bara några minuter.
Kärleken vill och försöker alltid förstå. Egot vill under alla omständigheter ha rätt. Egot är en härskare med ett helt batteri av metoder och tillvägagångssätt. När stormen lagt sig kliver det ofta tillbaka och vi kan se med klarare blick.
Se på bilden: kroppar som vänder sig bort. Vi känner oss missförstådda, arga, ledsna, icke mötta… Vända ryggen för att skydda hjärtat – reflexmässiga reaktioner från förr som ger ekon. Ljuspunkter inom oss som gör försök till att nå fram. Fylla i sprickorna. Lyfta genom att se och bli sedda.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack Mickael raderna:Hade du kunnat bättre då, hade du gjort det… Är precis det jag behövde läsa idag..
Ha en fin dag
Oh vad jag ser fram emot din bok:)
Det stämmer nog bra, att kärleken försöker förstå.
För egen del, blev det en krasch.
Att själv ta ansvaret för barnen, tills jag blev totalt utbänd. Att av trötthet sitta och gråta på dagarna, och mina barn var dem som tröstade mig, det var dem som torkade mina tårar.
Att få till svar, av den man älskar som sa att han älskade mig. -Då får du söka!
Samtidigt som det visade sig, sökte han sig till andra.
Med ursäkten, -Du bekräftade inte mig, jag trodde inte du ville ha mig.
Att få en axelryckning, om att allt var ett missförstånd.
Det är över två år sedan han åkte/flyttade ut.
Med några turer till förök att lappa ihop oss igen.
Det kommer aldrig att gå.
Nu har jag kommit så pass långt, att jag blir inte svartsjuk när han träffar någon annan.
Tvärtom, känner nästan en lättnad.
Just på grund av att han hela tiden sagt att han älskar mig. Men han förstår inte, och har heller aldrig försökt att förstå mig, aldrig visat någon ånger.
För mig har det varit det värsta, att han förstår inte. Ville/försökte inte.
Ville bara sopa det som hänt under mattan, glömma det, leva i nuet.
Våra barn har mått dåligt, men började må bättre igen här innan sommaren.
I veckan pratade vårt yngsta barns fröken med mig.
Han börjar visa tecken på att något inte är bra igen. Får utbrott mm.
Och jsg vet att detta är något som jag själv måste jobba med, för pappan märker inte om något är fel.
Känns så hopplöst ibland, det är jag, alltid jag själv som får ta i dem tunga bitarna. Önskar att det var annorlunda, att vi som föräldrar kunde prata öppet om barnen åtminstånde.
Förstår att du har det tungt, jätte tungt. Det är tufft att dra det tunga lasset själv och inte känna att man har hjälp av den andra. Det är trots allt bådas barn och båda borde vilja deras bästa och hjälpa till så gott det går. Han borde ju tänka på dig oxå. Om inte annat för barnens skull. De behöver två föräldrar som finns där för dom. Om inte du orkar längre då får han ha barnen på heltid och dra det tunga lasset. Det har han nog inte tänkt på.
Mitt råd är: Försök att få så mkt hjälp som möjligt, dela ut ansvarsbitar och tänk på dig själv oxå. Unna dig sånt som du mår bra av. Man är en bra förälder fast man gör saker utan barnen ibland.
Ingen är en ”Superwoman”.
Jag trodde jag var det…
Varma styrkekramar till dig Stina.
igennkänning på den
:/
Usch, ja. Jag har gått igenom så många stadier i denna skilsmässa. Jag har bl a vräkt ur mig elakheter som har varit långt under min värdighet. Nu när jag har lugnat mig kan jag se att allt bottnar i min barndom där jag blev misskött och aldrig fick närhet och kärlek och blev lämnad ensam i en stor lägenhet i tidiga skolåldern. Jag fick klara mig själv. Jag har hela mitt liv hållit tyst, aldrig vågat säga min mening, rädd för att andra skulle vända mig ryggen och att jag skulle bli lämnad igen. När min man begärde skilsmässa i början av året, så kom ALLT detta tillbaka och vällde fram som en emotionell tsunami. Jag har aldrig i hela mitt liv haft en sådan fruktansvärd ilska inom mig. Jag har aldrig någonsin slagit en annan person, har inte ens haft tanken. Nu ville jag slå honom, men gjorde såklart inte det.
Men det är så hemskt att vi kan ha så starka känslor.
Det är inte hemst att vi har starka känslor, det är bra, vi behöver tilllåta oss att känna. . Det som viktigast är att vi inte gör allt vi känner för t ex att vilja skada en annan människa utan vi låter bli agera på känslan och funderar på varför känner jag detta nu?
Det är normalt känna så när man blir sviken och bortvald. Det kommer förhoppningsvis något bra ur förändringen.
just det…koma ihåg! det är bra
Jag skulle vilja träffa någon att göra mina misstag med och att få upptäcka att den människan fortfarande står kvar, med just den inställningen -det är ok- vi kan prata igenom det som händer, hjälpa varandra att försöka förstå det som händer, öva på det svåra å växa tillsammans! ❤️ Förstår att det nog är väldigt svårt…men jag vill tro att människor som verkligen har kärlek i hjärtat kan å vill mötas på det viset.
Så klokt du skriver Petra. Jag håller helt med dig och hoppas och tror att det finns de som verkligen känner och vill det.
Kram
dom finns!! vänta bara tills du möter honom!
På denna bild ser jag bara mig, pappan till mina barn och så våra två små barn. Även om han och jag separerat, även om han valde att vända ryggen om så kommer våra två små som älskar varandra och som älskar oss, alltid att koppla oss samman. För en familj är alltid en familj, vad som än händer och hänt emellan oss. I dagsläget en ganska tung bild att se. Bra text förövrigt, så som allt annat du skriver om.
styrkekram!
Osannolikt stark bild!!!
Jag har insett att min vilja att lägga allt på mig själv – om jag bara hade gjort si eller så, så hade han inte gått – det handlar om kontroll. Mitt ego har till vilket pris som helst velat behålla kontrollen, troligen som ett svar på en barndom som bestod av noll kontroll, så det har liksom varit lättare att ta på mig skulden själv än att inse att jag inte hade kunnat göra något annorlunda.
Nu när jag till slut insett att separationen inte beror på att jag inte förändrade mig tillräckligt, nu kommer nästa våg av sorg. För var det inte mitt fel allena så innebär det att hans agerande blir mer ologiskt och jag blir helt maktlös, utan kontroll.
Så länge jag skyllde på mig själv så fanns det ju en förklaring och jag hade makt att göra något. Men nu utan det finns det bara sorg.
Och den sorgen är så stor att jag alltså länge valt att blunda för den och skylla på mig själv.
Tillsammans med sorgen kommer dock också en befrielse. Jag vet nu att jag gjorde allt jag kunde med den kunskap och erfarenhet jag hade. Det enda jag nu kan göra är att göra annorlunda framåt, om jag själv vill, inte för hans skull.
Känner igen det där med att egot träder tillbaka. Tror att mitt ego tagit ett steg tillbaka och jag lyckas många gånger behandla honom med värme och respekt trots att tankarna om ifall han har någon ny kvinna mal där bakom. Men de tankarna är egentligen bara mitt försvar mot att behöva göra det stora jobbet att vända tillbaka tankarna mot mig själv. För har man som jag knarkat på att finnas till för andra så är det ett hästjobb att försöka ta reda på vad jag vill och behöver. Och så fort jag hittar en smitväg från det, som att älta om honom och andra kvinnor, så vill min hjärna gärna ta den smitvägen.
Du är så fantastiskt klok min vän Tänk att du kommit på allt det där! Jag tycker det är otroligt starkt.
Tack Petra! Kram till dig min vän!
Och det lite lustiga i sammanhanget är att jag börjat fundera kring att det kanske räcker med analyser och ältande tillsammans med honom. Vi har dragit allt femtioelva varv, och kanske är det dags för mig att inse att om jag förstår mig själv så räcker det, jag kanske inte måste förstå andra i den omfattning jag tänkt mig. Kanske ska jag istället bara föreslå att vi leker lite mer?
ja en ide värd att prövas! kram
Jag skäms över mej själv för att ja inte orkar ta tag i mitt liv!!
Har hotat i många år att ja ska flytta,men orkar inte
Har inte så mycke lån ihop,men han har har de.
Vill att han köper ut mej,men de vill inte han,
Ja vill att han vaknar o ser va han gör med mej,men nu har det gått så långt att ja tror aldrig att mina känslor kommer tillbax.
Undrar ofta Vaför han vill leva med mej!!
O svaret vet ja väl,bekvämt. ja sköter i princip allt.hela hushållet ute o inne
Ekonomin privat o företaget
Han vill inte ta idet eftersom han inte kan.
Ja vet att lämnar ja han nu kommer många drabbas av det familjen och dom anställda
Jag är 50 år ja vill inte leva så här längre.
Ja har bönat o bett om en förändring men han vill inte,fast han vill inte separera.
Vi lever separata liv,fast vi bor på samma adress.även åtskilda sovrum
Direkt han kommer hem så säger han att han ä helt slut äter middag o lägger sej sen i soffan,o där ligger han oftast till det är läggdags,o då blir de datorn
Ja hatar helgen är han hemma så ä de soffan som gäller.
Han vill inte göra nått med mej,kommit med förslag tex gå en promenad,gå ut o äta,ja bara göra nått.nej varför ska han följa med på nått han inte vill,bättre ja tar med mej nån annan.ja vet ja är en idiot!!
Nu frågar ja inte längre
Jag vill inte åldras så här,blir så avundsjuk när ja ser par som är ute ihop,
Om än bara för en promenad eller när dom sitter o fikar
Ja kommer själv från en skilsmässo familj,o de skulle inte mina barn göra
Men tyvärr blir de ju aldrig som man vill